Lawrence Lessig talade i riksdagens gamla förstakammarsal som var fullsatt – av akademiker. Däremot hade nästan inga ledamöter letat sig dit. Jag satt där och lyssnade alls inte på talet. Hört det förut. Vissa av de putslustiga musikvideorna, som ska illustrera hur trevligt det är med remixkultur, går mig verkligen på nerverna.
Lawrence Lessig han är verkligen en strålande talare, men han kan knappast beskyllas för variation eller improvisation. Vad som intresserade mig var inte själva budskapet, utan att följa hur det reflekteras, under frågestunden och i efterhand – en princip som jämfördes med ett ekolod i ett tidigare inlägg.
Åtminstone sedan år 2005 har Piratbyrån hamrat in ett simpelt faktum: “Att använda digital information är att kopiera den“. Såvitt jag kan minnas var hade Lawrence Lessig då ännu inte börjat snacka om saken, år 2007 noterade jag att formeln copy = use plötsligt hade fått en central roll i hans presentation, som med smärre variationer repeterades vid gårdagens framträdande i riksdagen.
Utifrån detta ställde någon en bra fråga: Var går gränsen mellan kopia och remix?
Huvudet på spiken, eftersom Lawrence Lessig gärna kontrasterar “kreativ” remixkultur mot att “bara” kopiera. Utan att tveka svarade han att han vill se en “konservativ” (smal) definition av kopiering – vilket kan bli lite paradoxalt, kombinerat med ovan nämnda formel – och en “liberal” (bred) definition av remix. Inte alldeles ordagrant sade Lawrence Lessig:
Remix av en låt är att använda den på ett sätt som skapar någonting nytt, som inte bara handlar om den underliggande låten.
Well, är då all musik remixad i samma stund som den realiseras i det postdigitala? När musik äger rum, tar tid och samlar skaror involveras ofrånkomligen något mer än bara den underliggande låten.
Frågan blir då hur mycket “nytt” som sker, vilket sannerligen inte alltid är så lätt att säga. Likväl ter det sig orimligt att definiera varje hörlurslyssnande som en “remix”. Där är jag gärna mer konservativ i mitt ordbruk, men att dra en linje mellan remix och kopia går likväl inte att göra. Det handlar om en gradskillnad.
Här kom jag att tänka på Johan Ronströms “Tankar om Stim och upphov”, som laborerar med liknande gradskillnader,
nåt slags postdigital musikupplevelseskala mellan 1 och 10, där 1 är (en exakt reproduktion av) ett tidigare framförande, och 10 är något helt nytt, aldrig tidigare hört.
Givetvis kan man aldrig nå vare sig 1 eller 10.
Tanken är bland annat att komma vidare från modernitetens ofruktbara uppdelning mellan kompositören och exekutören, som blir särskilt absurd inom den folkmusik som Johan Ronström ägnar sig åt.
Därtill kan fetischbilden av “livemusik” få fler nyanser som bättre låter oss värdesätta unika musikaliska situationer, även sådana som äger rum mellan sex ögon i ett kök. Men att alltid sträva efter “det nya” är ingen framkomlig väg. “En schysst afterbeach-öl kräver sitt mediokra coverband”, som Johan skriver.
För att återknyta till Lawrence Lessig så säger han många kloka saker som tyvärr överskuggas av flumbegreppet “kreativitet”. En mer nyanserad förståelse av remixkultur kan ges om vi i stället utgår från skalans mitt. Varken exakta reproduktioner eller fullständiga nyheter existerar, åtminstone inte i någon kulturellt meningsfull bemärkelse. Allt befinner sig någonstans på skalan mellan dessa ytterpoler.
10 kommentarer ↓
Den där Ronströmsskalan är faktiskt lite smått genial. Som matematiker, och tillika programmerare, så skulle jag i och för sig föredra att den ginge från 0 till 10 — för mig symboliserar 1 på en tiogradig skala 10% — men för övrigt väldigt tilltalande.
Det blir ju förstås svårt att få till objektiva bedömningar, fast med allt kraftfullare datorer så är det nog trots allt fullt möjligt att genomföra om man bara kan komma överens om en standardiserad algoritm.
Och som service till våra anglosaxiska vänner, vilka ju som bekant saknar många bokstäver i sitt alfabet, så kanske vi skulle kalla enheten för Ronstrom, förkortat R?
Jag ger för övrigt ovanstående artikel 7,5R. :)
“Tanken är bland annat att komma vidare från modernitetens ofruktbara uppdelning mellan kompositören och exekutören”
Den hänger verkligen ihop med moderniteten, men som ljuspunkter har vi trots allt ett gäng amerikaner – Reich, Riley, Glass, Oliveros, för att inte tala om Cage – som förkroppsligar något annat, en öppnare hållning mycket mer lik den du beskriver. Detta samtidigt som europeiska tonsättare körde hårdare än nånsin på sin stenhårda uppdelning kompositör-exekutör.
Björn: “kanske vi skulle kalla enheten för Ronstrom, förkortat R?” :-D
“Jag ger för övrigt ovanstående artikel 7,5R”
Men skalan blir relativ både person och lästillfälle. Jag skulle kunna gå lite lägre (den här gången) eftersom jag sitter vid samma skrivbord och läser en blogg jag ofta läser, även om dagen och innehållet är nytt. Vilket givetvis inte alls betyder att jag uppskattade det mindre.
Jag tyckte att hans formulering om att ”a copy is designed to compete with the original” satt fint. Inte som ett sätt att fördjupa sin kulturella förståelse, förstås, men Lessig är ju jurist. Spontant tycker jag det känns som en hållbar linjedragning för en lagändring – även om de som utgår från dagens regler skulle uppfatta det som lite hisnande med en så bred rätt att låna.
Micke vK: Ja, det är nog en bra utgångspunkt om man ska urskilja vilka kopior som öht kan komma i fråga för reglering.
Men innebär det inte att han opererar med ett dubbelt kopiebegrepp? Å ena sidan: Allt bruk är kopiering. Å andra sidan: Bara de kopior som konkurrerar med original är att betrakta som kopior.
(Och så slank begreppet “original” in bakvägen…)
Så du är en sån där dryg typ som sitter på presentationer men tittar bara ner i din laptop? ;)
Vidare saknar jag begreppet “verkshöjd” i inlägget ovan. Skulle man kunna definiera en remix som något som har “verkshöjd” i förhållande till förlagan?
Om jag kan påvisa “verkshöjd” över förlagan, måste jag fortfarande ha tillstånd från förlagans upphovsman/-rättighetsinnehavare?
DanceK: Det finns faktiskt andra saker än en laptop att ägna sig åt! Jag hade med mig laptop, men ägnade mer uppmärksamhet åt min anteckningsbok. Jag är först och främst loggare, inte bloggare!
Begreppet “verkshöjd” finns förstås med i bakgrunden – även i taggen idé/uttryck.
Men någonstans uppfattar jag att Lessigs remixbegrepp syftar till att komma bort från ett monolitiskt verksbegrepp och jag är den första att välkomna någonting sådant.
Enligt svensk rättspraxis råder det hur som helst inget tvivel att förlagans upphovsrätt består, även om någon involverar den i en postproduktion som skapar ännu en verkshöjd.
[...] Lessig, mannen bakom creative commons, har tydligen gjort en snabb visit i Sveriges riksdag. Som väntat var det ganska stor uppslutning från många olika håll, men [...]
Vad är en kopia? Intressant fråga som sagt.
Jag får förnimmelsen av den där bilden av en pipa som används ganska mycket och frågorna som ställs – är detta en pipa eller är det en avbildning av en pipa. Semiotiken.
Kommentera