Lisa och Isabelle inledde en övertalningskampanj för att förmå utvalda män, däribland mig, att skriva om känslor på bloggen. Visserligen tyckte jag själv att känslor visst brukar släppas fram på Copyriot – åtminstone på somrarna, då bloggen går in i ett svärmeri. Jag hade uppfattningen om att en rad inlägg som postats här genom åren rentav var känsloexhibitionistiska. När jag tittar på dem inser jag att det nog bara är en handfull människor, sådana som redan står mig nära och som delat specifika upplevelser, som kan utläsa de känslor jag trodde att bloggen blottade. Även om det för mig blivit allt mer självklart att allt mitt skrivande kommer ur affekt och även uttrycker affekt, blir det inte självklart för läsaren.
Förra inlägget, om misantropi i söndagsinnerstaden, lät jag det ske lite tydligare. Ingenting märkvärdigt. Formulerade bara simpla känslor av äckel, hat och misantropi (och gick sedan vidare till att analysera tristessens politiska ekonomi). Reaktionerna blev talande och Isabelle skriver nu om dem.
Nästan genast skrev någon: “Har du PMS, Rasmus?” Andra klagade på att det var “okonstruktivt” och “ditt första verklighetsfrånvända inlägg någonsin” eller meddelade att de själva minsann inte kände sympati för mina känslor.
Men allt kommer att vara förlåtet om du fortsätter som vanligt.
Sådana kommentarer gör mig förundrad. Först och främst att det finns läsare som har mage att ställa krav på vad jag ska skriva – och som underförstått kräver att jag ska bry mig om deras förlåtelser. Liksom att det finns läsare som förutsätter att jag tigger efter deras sympati, bara för att jag sätter ord på hur jag själv kände mig, en misslyckad söndag eftermiddag i centrala Stockholm.
Allra konstigast är detta med att Copyriot skulle kunna vara “som vanligt”. Jag har nämligen själv ingen aning om hur det är då. Allt som dyker upp här på bloggen springer ur mötet mellan olika flöden. Utskrivna RSS-flöden som skrynklas i min väska innan de läses på tågflöden som tar mig till postdigitala gemenskaper, flöden av munväder, flöden av musik, åter till IRC:s kontinuerliga flöden av olika bredd och hastighet. Och så vidare. Allting betingat av årstidernas skiftanden.
Jag kan inte nog understryka hur mycket årstiderna spelar in i att göra Copyriot till olika saker under sommarsvärmeri, skördetid, midvinter, vår. Jag försöker konsekvent att återknyta känslor till hur det var samma tid föregående år, för att i motsvarande mån kunna glömma vad som hände föregående årstid – tills den återkommer. Allra tydligast visar det sig i musiklyssnandet. Viss musik gillar jag bara på hösten. Tanken på att ha en personlig musiksmak, oberoende av vilken årstid som råder, är för mig smått absurd – och lika underligt vore det att ha ett sätt att blogga som är oberoende av årets skiftningar.
För mig är det kort sagt självklart att bloggandet utgår från känslor. Jag kan heller inte se någon rimlig uppdelning mellan känsla och analys. Men jag har nu insett att många andra gör det när de läser bloggar. De läser Copyriot med förväntan att få kyliga analyser och blir därför störda när de stöter på öppna uttryck för affekt.
Jag tror att det är själva uppdelningen som är problemet. Vad som stör vissa läsare är inte att jag är en man som uttrycker känslor i min blogg. Nej, de störs av att hitta känslouttryck där de hade förväntat sig analyser. Antagligen är det samma typ av människor som stör sig ännu mer på alla de briljanta kvinnliga bloggare – ett par av dem nämndes redan i första meningen – som envisas med att bygga grundliga analyser i stället för att begränsa sig till att använda bloggen som en dagbok för rent individuella känsloutbrott.
Jag kan bara känna obehag inför tanken på hur mycket jag har skrivit som har blivit läst som om det vore jävla debattinlägg. Som när jag i söndagsposten gick från känslan av ren vämjelse inför innerstaden, till en saknad av vettiga lokaler att vistas i och sedan till att åter fundera över Kafé Edenborgs bortfall.
Vips ifrågasätter en kommentator “om lösningen ligger i ett enda café“. Men jag skrev för helvete inte om “lösningen”! Jag skrev om mina känslor inför innerstaden och gjorde därifrån några associationer, varpå andra kommentatorer associerade vidare, och andra bloggar, och… Just så ska det ju funka. Och funkar det bara i den mån som vi slutar att hålla isär affekt och analys. Ars erotica. Ars theoretica. Ars politica.
Att ha denna insikt i ryggen vore lite jobbigt om jag hade brytt mig om att maximera Copyriots läsarantal, men sådant har jag slutat med för länge sedan. Nu njuter jag av tanken på att reta och stöta bort de läsare som inte är beredda att omvärdera sina förväntningar på en textuell apartheid mellan förnuft och känsla.
Följaktligen uppmanas ni som vill att Copyriot “fortsätter som vanligt” att sticka härifrån, för här råder konstant PMS. Likaså de som i oral regression kräver att få någonting “konstruktivt” serverat vid ett besök här. Gå någon annanstans om ni vill ha en snuttefilt! Vad som här sker i konstruktiv anda serveras inte på fat (eller via RSS) utan växer fram i möten där varje bloggpost bara är en futtig del av någonting större, och där inte ens det destruktivt misantropiska kan uteslutas på förhand.
Den där åtskillnaden mellan passiv misantropi och aktiv misantropi ska vi nog också kunna bygga vidare på. Återkommer dit!
24 kommentarer ↓
pms? ptja, det vet jag inte. tycker mest du låter gnällig. är väl kanske hösten som spelar in, eh?
Jag befinner mig nog på diametral sida av de som har åsikter om vad du ska blogga kring. Se mig som en total fanboy. Jag hade tamejfan fortsätt läsa Copyriot om innehållet så hade förvandlats till en trädgårdsblogg.
Du är skarp i dina analyser, men Copyriot vore inte intressant om inläggen inte sprang ur känslor. Skriv precis vad och hur du vill. För egen del läser jag helst inlägg som det om din misantropisöndag i innerstaden, så de gnälliga kommentarerna gjorde mig förvånad.
Om det förra inlägget var något av det bästa jag läst i det här flödet, kommer det här väldigt nära. Textuell apartheid mellan känsla och förnuft!
Undrar däremot om inte användandet av PMS är lite tokigt, kan dessvärre inte komma på något att skriva om varför.
Helt rätt. Slås alltid av människor som tror att känslorna läggs på hyllan så fort man skall göra något analytiskt.
Jag är dessvärre inte helt säker på att du funnit den optimala lösningen för hur män bör inkorporera emotionella element i sin textproduktion. Du kan möjligen vara något på spåren med ditt förra inlägg men jag tror fortfarande att vi har en bit kvar till något som skulle kunna beskrivas som best practices vad gäller manliga känsloutsläpp. Hyser dock vag förhoppning om att nästa iteration ska föra oss ett stycke närmre en adekvat metodik beträffande närvaro av emotioner i manliga textmassor.
Minst lika viktigt som frågan om varför man bloggar är ju varför man kommenterar. Skillnaden mellan att lämna en kommentar och att strunta i att trycka på knappen är ju hårfin. Vissa filar länge på sina kommentarer, andra drämmer iväg något knappt koherent.
Att vissa inlägg drar till sig vissa sorters kommentarer är kraftigt förenklat. Det som syns är det som blir kvar, resultatet av ett statistiskt utfall.
Jack: Det är intressant att man alls kan använda uttryck som “manliga känsloutsläpp”, men inte t.ex. “analysutsläpp” eller “åsiktsutsläpp” – trots att det handlar lika mycket om att släppa ut någonting.
Jack – seriöst, gå och runka till SAOB.
Risk för Grå Vampyr:
Eller så kanske vi som läsare kan utöva lite egen selektion. Precis som vi gör med vår musik.
Rasmus:
Jag hoppas det framgick att mitt inlägg inte var seriöst. :) Blev förvånad över reaktioerna på ditt förra inlägg. Så jag gjorde en egen variant. Din fråga är dock ändå intressant.
Jag tillhör dem som tycker att du ska känna ge helt fri att hänge dig åt såväl känsloutsläpp som analysutbrott ;)
Dessutom är det ju just på grund av oförutsägbarheten som jag tycker om din blogg. Jag skulle nog vilja påstå att bloggen inte är “som vanligt” och aldrig heller har varit “som vanligt”, men att det är en av dess goda egenskaper.
Jag undrar om de där kommentarerna som du fick kan bero på att det kan vara svårare att förhålla sig till det mer subjektiva och personliga. Ungefär som folk som avbryter sin kontakt med en vän för att denne blivit allvarligt sjuk bara för att man inte vet hur man ska förhålla sig till det utan då väljer den “enklaste” utvägen.
Jack: Precis, det var inte dina ordval jag kritiserade, utan blotta det faktum att man inte talar om “analysutbrott” – vilket fantastiskt ord, Tor!
Det här med vilka krav man kan ställa på människor som skriver och plublicerar saker gratis på sin fritid är en spännande fråga. Uppenbarligen anser många att de kan ställa krav som läsare, inte som vilkor för att de ska fortsätta läsa, utan som någonting de har rätt att kräva. Jag kan inte säga att jag förstår hur det går till, men uppenbarligen är det så som många uppfattar att etiken på Internet fungerar, eller åtminstone bör fungera.
För egen del skriver jag ogärna om personliga händelser offentligt, men skriver å andra sidan ganska ofta i affekt. Själva bloggandet sker ju dessutom främst för att det är givande för mig själv, dvs. jag gillar det.
Lustigt nog har jag börjat läsa Copyriot regelbundet igen ganska nyligen. Jag skulle säga att den har blivit mycket bättre, möjligen med början från inlägget om mumintrollen. Uppenbarligen är det dock inte alla som tycker som jag.
Copyriot som trädgårdsblogg? Skulle säkert leda till att jag började ägna uppmärksamhet åt parken här utanför…
PS. Kan inte du skaffa en sån däringa “maila mig om nya kommentarer på detta inlägg”-kryssruta? DS.
Det är ju en ganska vag skillnad mellan analysutbrott ( :-) ) och känsloutsläpp, som när man recenserar konst t.ex. Men jag vill minnas att det kom tråkiga kommentarer när du var subjektiv då också… :-(
Job: Det finns en “kommentarer”-feed för varje inlägg som man kan prenumerera på.
Post-Manifestisk Suveränitet?
Och så några lite ovanliga förslag från Google om vad PMS står för:
Pandora’s Mighty Soldiers
Property Management Solutions
Peninsula Medical School
Pantone Matching System
och
Pembroke Motor Services – en bilfirma i Pembrokeshire, Wales (därav draken i firmamärket, antar jag)
http://www.pmscars.com/
Själv tycker jag att känslo- och könlösa hjärnor i formalin är sisådär kul att läsa, och gillar därmed din nya, arga inriktning – i fall det nu är frågan om en sån. Hur som helst, du gör väl vafan du vill, passar det inte får jag väl läsa något annat.
Håller helt med i din analys av/diatrib mot Stockholm, en stad vars ångest endast tycks kunna dämpas av antingen droger eller konsumtion. (det första är förstås en variant av det andra) Ganska mycket därför jag har flyttat ut på landet.
Rasmus, som du säger, det är fascinerande att folk tycker att du är skyldiga dem något bara för att de läser dina texter.
Bizzare…
Intelligens utan känsla saknar mening. För min del har copyriot alltid handlat om mening, och därmed känslor. Keep up the good work!
Är det över huvud taget möjligt att skriva bra text utan att vara känslomässigt engagerad?
Du är så intelligent när du är arg!
http://www.mininova.org/tor/285518
Filosofen Robert Solomon har en föredragsserie om känslornas intelligens. Han är specialiserad på Nietzsche så ni greppar vinkeln…
Sedan mitt Edenborgs lade ner är jag en slagen man. Nu har jag bara själva herr Edenborg, och, ja, det är ju ok iof…
Kram Rasmus, varma känslosamma kramar!
Kommentera