Visst var det naivt av mig. Söndag eftermiddag – borde förstås ha tänkt efter minst en extra gång innan mitt försök att slå ihjäl tid i Stockholms innerstad. Men jag hade varit på en filmvisning i Hornstull och tänkte några timmar senare bevista ny musik på Kulturhuset. Kände för att läsa lite, skriva lite, tänka lite och gärna även äta lite.
Halvannan timme senare återfinner jag mig själv som en kringirrande misantrop på Kungsgatan, uppfylld av hat mot regnet, mot mörkret, mot staden och mot alla andra kringirrande människor, för att inte tala om hatet mot dem som för att undslippa irrandet trycker in sig på överfulla kaféer för att tvångskonsumera kolhydrater under klinisk belysning och till ljudet av barnskrik och skvalmusik.
Eller så trycker de in sig i lika överfulla biografsalonger, eller mässor, eller loppmarknader, eller Moderna muséet. Vilket som, det kvittar, ändå bara en undanflykt från söndagsmisären, ändå bara minst dåliga sättet att uthärda en söndag i valfri svensk stad och det är jävligt lönsamt och det äcklar mig och de äcklar mig, människorna, och jag äcklas av den misantropiska småsinthet som väller fram fast mest äcklas jag nog av det som skvalpar i min mage, en obeskrivlig sörja som jag tryckte i mig alldeles för snabbt på ett av de relativt få utfodringsställen som håller öppet söndag eftermiddag, ett sådant ställe där man garanterat inte vill stanna en minut för länge. Och ingenting blev läst, ingenting skrivet, ingenting tänkt. Tiden blev inte ihjälslagen utan jag vände hem mot min förort när jag insåg att jag inte längre var i form att ta till mig ny musik.
Det hade inte behövt bli så här.
Regnet och mörkret hade, som ofta annars, kunnat bli till något vackert i ett irrande präglat av tankar och musik. Om det vore måndag, tisdag, onsdag, torsdag eller fredag, till exempel. Sådana dagar passar för planlöst strosande, om så bara för att de i någon mån bjuder på alternativ: bibliotek, kaféer och andra lokaler som inte är trängselfyllda av tristessflyktingar. Men nu var det söndag, “ett obehagligt limbo mellan verkligheten och lördagen“.
Fast att skylla misären på söndagen är som att skylla den på existensen eller på alla andra. En cynisk, passiv och nedbrytande misantropi, fullkomligt oförsvarlig. En aktiv misantropi är, i vissa lägen, den enda uppbyggliga attityden. Först efter att jag inträtt i besvikelsens dystra monotoni, efter att ha gett upp tanken på en kulturell söndagkväll i centrala Stockholm, öppnades gradvis ett utrymme för tankarna på att det kunde vara annorlunda.
Söndagarna behövde aldrig bli riktigt så illa åren 1998–2004, åren då jag bodde i innerstaden. Då gick det alltid att fly hem, till näts ett par timmar, sedan åter ut i staden, till nästa kulturella aktivitet. Därmed heller inte sagt att det blotta avståndet utestänger oss förortsbor.
Söndagarna behövde aldrig bli riktigt så illa mellan cirka år 2004 och senaste sommaren, då Kafé Edenborg stängde. Där vore annars det givna stället att tillbringa ett par strötimmar en söndag.
Skillnaden mellan bra och dåliga kaféer, sa jag i en intervju för ett tag sen, indikeras av musiken (om musik förekommer). Inte så mycket vad som spelas, utan hur. På ett bra kafé vet man att någon som står där och jobbar har valt musiken – inte för att tillfredsställa så många som möjligt, utan utifrån sin egen passion som vill kopieras. Särskilt på söndagarna är dock sådana kaféer i stort sett obefintliga, sedan Edenborgs stängde. (Undantag: Copa.) Majoriteten av kaféerna är de usla, de som fylls av skval.
Staden /…/ är fylld av rum där musik spelas slentrianmässigt utan att någon närvarande tar på sig ett musikaliskt ansvar inför de övriga. Sådana rum gör sig och sina besökare utbytbara. De får genom skvalet en prägel av platslöshet.
När de enda rum som finns tillgängliga att sätta sig i har en prägel av platslöshet, blir även gåendet på gatorna till ett planlöst irrande. Kolla nu in Carl-Michael Edenborgs videoreportage från Örebro (särskilt från 1:10 in i videon):
Om man noga betraktar människornas ansikten när de kliver ut ur butikerna, ser man att de har ett leende på läpparna. Det är liksom ljust i sinnet, upplyst av varornas skinande lycka. Så kliver de ut på gatorna och ansiktena förvrids i en grimas av smärta, förtvivlan och skräck. Så rullar det på, tills nästa butik öppnar dörrarna och släpper in en i paradiset.
Under mitt irrande hejar jag på Xazax i andra änden av en tunnelbanevagn. Väl hemma och till näts berättar han att lyckats undvika mitt bittra irrande genom att konsumera. Närmare bestämt gick han till biografmonopolets centralkomplex och såg Capitalism – a love story.
“Goda konsumenter skall inte tveka i sina val utan bara leva vidare i konformism“, blev hans slutsats, gällande mitt misslyckande. “Nyckeln med att klara av innerstaden är ju att tänka i termer som Mål, Konsumtion, Spendera osv…”
Kommersialism. Kapitalism. Konsumism. Jovisst, alla sådana ord kan illustreras med exempel från stadslivets söndagsmisär. Däremot är det tveksamt hur lämpade de orden för är att förklara misären. Varför är det omöjligt för mig, ens om jag är beredd att betala, att sitta ner två eftermiddagstimmar på ett uthärdligt fik? Jag tror inte att det är så enkelt som att efterfrågan skulle saknas. Hur går det till är bra fik ersätts med dåliga fik. Än en gång är exemplet Kafé Edenborg intressant.
Kafé Edenborg slogs inte ut i “den fria konkurrensen”. Det gick runt, men inte enbart på att vara kafé under dagtimmarna, så som flertalet skvalfik, utan lokalen användes även kvällstid för olika slags fester och kulturevenemang. Sådant bidrar till att hålla staden levande, men myndigheterna drog in utskänkningstillståndet efter en tids samlande av anmärkningar (var man letar är en prioriteringsfråga). Detta politiska beslut ledde i sin tur till att stället inte kunde gå runt, vilket i sin tur ledde till att jag inte lyckades stå ut i staden denna söndagseftermiddag, vilket ledde till att jag drog hem i stället för att dra till Kulturhuset.
Visst finns det de som vinner på att innerstaden görs allt mindre levbar. Åtminstone på kort sikt. Vinnare är de dåliga ställena som spelar skvalmusik och tränger in störst antal söndagsgäster som helst ska känna sig manade att gå innan de svalt sin sista tugga, vilket i sin tur snabbar på flödet in i nästa butik, nästa kafé, nästa biografkomplex. Alla dessa företag hänger samman i ett system, tristessens politiska ekonomi. Varje konkurrent, varje rum, varje kvadratmeter som inte upprätthåller den gemensamma nivån av tristess, blir i detta system till ett hot mot de som anslutit sig till detta tristess-industriella komplex.
42 kommentarer ↓
“Leda är kontrarevolutionärt.”
Jisses vad bittert. Så okaraktäristiskt okonstruktivt.
Om det inte vore mig fjärran att dra sexistiska skämt skulle jag säga:
Vafan, har du PMS Rasmus..?
Sedan börjar jag fundera och känna igen mig lite i tankarna kring skvalmusik och bristen på reflektion över musikvalet i det sk ”offentliga rummet” (ofantliga rummet kanske?)
Här är du inne på något som legat och gnagt och irriterat mig i flera år.
Vi är nämligen på väg in i högsäsong för detta i och med den annalkande julhandeln då alla butiker, caféer och gallerior planlöst fylls med samma urval av 20 låtar i en käck loop på för hög volym.
Attityden:
”Ööööh, vi måste ha julmusik!” Är så påtaglig.
“…av barnskrik och skvalmusik”???
Barnskrik var det gott om på Edenborg (och Copa, och Hängmattan) också, och det tror jag väl också du tyckte var sympatiskt. Inte minst utifrån en övertygelse om att ungarna var välkomna – ungefär på samma sätt antar jag som musiken var självvald. På tristessens kaféer är barn i bästa fall tolererade – och skriken därför ångestframkallande. Är det så du menar?
Du Rasmus…
Detta var för min del ditt första verkligehetsfrånvända inlägg nånsin.
Har suttit/setat kletat vid din blogg i flera år nu o hela tiden/alltid ansett att jag läser nåt av nån som vet vad han pratar om…vad han gör…vad han är…vad han reflekterar om…osv
Det kanske jag gör nu också iofs MEN jag har nu förstått att du inte ens/aldrig vart utanför stan som du bor i…som jag ärligt talat inte ens vet var den är…
Men ok….
Hur kan du skriva det du sist gjorde med tanke på att i VERKLIGHETEN…alltså i runt 60% av Sveriges befolkning…(som hos mig tex)..finns INGET att välja på överhuvudtaget när det gäller var man vill reflektera/uppdatera sig!!!
Här finns ett gammalt konditori som har samma utbrända kaffe sen 1978 med pannorna stående hela dagen med samma gamla enkronor under som 1978…
INGET annat alternativ inom NÅT som du pratar om finns överhuvudtaget Rasmus!!
På det sättet lever antagligen dom flesta av dina läsare i hela sitt liv…både nu o i framtiden…alltså UTAN ett enda av dessa alternativ som du anser vara “fjuttigt” om dom inte finns.
Hade jag möjligheten att leva med det som du tycker är “Det tristessindustriella komplexet ” skulle jag få tusentals många fler möjligheter i mitt liv Rasmus…som dom flesta här i Sverige!!!
Jag läser dig ALLTID Rasmus…Detta var ditt första MINUS!…Men allt kommer att vara förlåtet om du fortsätter som vanligt…Inse bara att inte alla lever där du är…
Ha det
Jan
Hej Rasmus,
Även jag har haft funderingar åt ditt håll i helgen, mina orsakades av ett föredrag av Marcin Jakubowski på fscons. Staden och den nutida männskligheten som lever för tätt inpå varandra måste ha konsumtionen och de lagliga drogerna för att inte explodera av sitt interna tryck. Få människor kan väl egentligen hävda att de tycker att staden och sitt jobb är det rätta om de fick välja hur de ville. Låter pretentiöst när jag uttrycker det så men jaja…
Kanske inte exakt vad du tänkte på men jag empatiserar med känslorna du uttrycker.
/E
Söndagar i Örebro spenderas bäst på universitetet, om man har låskort. Helgerna är de enda dagar i veckan då universitetet inte är fullt av mobiltelefonmånglare eller då tiden upptas av ändlösa möten om “hur forskningen kan göras kommersiell”. Alla andra dagar riskerar man att dras in i samma anti-kapitalistiska, anti-konsumistiska anti-etc. misantropi, men söndagarna på Örebro universitet producerar oändliga rum för tänkande, läsande, skrivande.
Indeed, söndagen är verkligen ett rungande tomrum i stadsmiljön. Det faktum att inget intressant har öppet görs bara än tydligare av att alla kedjor fortfarande brassar på.
Du nämner äckel, Carl-Michael nämner ånger; jag känner igen mig: det finns få saker som framkallar ånger och äckel hos mig, men dålig mat och omysiga caféer ligger högt på listan!
annars brukar ju pubbar vara rätt så trevliga på sönagseftermiddagar, tex enda dagen i veckan jag får för mig att gå på kvarnen.
Även om jag känner igen söndagshatet, måste jag infrågasätta om lösningen ligger i ett enda café…?
Från och med förra helgen jobbar jag efter hypotesen att söndagar tar man bäst död på genom att sporta. Det kan ta underbart lång tid att packa sin väska, ta sig till hallen, sporta, duscha, ta sig hem, äta och sedan av ren utmattning sova en stund.
Ha! Fula, skitiga, elaka: vi är också troll.
Har svårt att känna någon större sympati för uttråkade innanförtullarnapoeter. Men thanks for sharing.
Som Isabelle noterade: “det är synd och intressant att första gången @rasmusfleischer bloggar om känslor så blir han anklagad för att ha pms.”
“okarakteristiskt okonstruktivt” (#2)
“ditt första verklighetsfrånvända inlägg någonsin /…/
Men allt kommer att vara förlåtet om du fortsätter som vanligt…” (#4)
Haha! Läsare som kräver att Copyriot ska vara “som vanligt” uppmanas omedelbart sluta läsa. Jag vill inte ha er här. Stick någon annanstans.
Mats Deland (#3): Du har så rätt i att barnskrik finns även i sympatiska miljöer och att det då klingar helt annorlunda. Det är när barnen är “i bästa fall tolererade”, lagda under ljusrörsbelysning i en miljö som går ut på att snabbast möjligast trycka i dem kolhydrater som barnskriken blir outhärdliga. Inte bara för mig – vågar jag säga – utan även för deras föräldrar, för personalen och för andra barn. Passar idealiskt med den affärsmodell som går ut på att alla måste må dåligt.
Marcus (#11): Vad du menar med “uttråkade innanförtullarnapoeter” går mig förbi. Själv bor jag i Vårberg och om du läste inlägget ovan – som knappast gör anspråk på att vara poesi – ser du att mitt söndagsirrande i innerstaden knappast präglades av uttråkning, snarare av hat.
För övrigt bad jag aldrig om din sympati.
Jan (#4) tror att jag aldrig varit utanför Stockholm (jag är uppväxt i Halmstad) och menar att övriga städer har NOLL alternativ. Ingen påstod att kaféer är det enda alternativet! Jag föredrar bibliotek, en inrättning som finns nästan överallt men som dessvärre brukar stänga tidigt på söndagar.
Detsamma vill jag säga till DanceK (#9). Exemplet med Kafé Edenborg betyder inte att “lösningen ligger i ett enda café”, utan togs för att det innan sommaren vore min naturliga tillflyktsort i nämnda situation, som nu inte längre fanns. Då blir det naturligt att fundera över saken. Någon “lösning” har jag verkligen inte – utom att ersätta passiv misantropi med aktiv misantropi.
På tal om misantropi hittar jag en uppbygglig sådan i Carolina Ringskog Ferrada-Nolis debutroman, som passar fint att läsa just nu.
fantastiskt att länka en person till hans last.fm-profil!
Det har alltså kommit ett antal utläggningar om trollet och dess natur – och sedan det här utfallet mot en latteelit som troligtvis utgör en stor del av bloggens läsarkrets. Undrar om det finns något samband?
Johan: Utfall mot en latteelit? Nej, en beskrivning av den allmänna misantropi som innerstadens misär i sina värsta stunder kan producera. En misantropi som sannerligen inte bryr sig om huruvida folk dricker latte eller inte. Ingenting har heller sagts om de bättre stunder som innerstaden kan bjuda på.
Enondengod: Jag tänker mig att problemet snarare är det motsatta, alltså att det i stockholm finns för få människor på för stor yta och att de alltså lever för långt ifrån varandra. Annars skulle väl högre efterfrågan möjliggöra fler möjligheter med bättre öppettider.
Dock är det inte så enkelt som ovanstående, som förutsätter en öppen marknad, just på grund av det tristess-industriella komplexet som rasmus identifierar.
Det tristess-industriella komplexet gör att vi hamnar i en negativ spiral. Om det finns få ställen öppna en söndag i innerstan åker färre in och då kommer kollektivtrafiken åka mer sällan vilket gör att ännu färre åker in osv. Det lämnar centrala delarna av stan helt i händer på anti-marknader och opersonliga kedjekaféer.
Jag tror inte att det helt löser sig med att top-down-beslut som att låta kollektivtrafiken gå senare och oftare, utan ett tryck måste också byggas upp på innerstaden. Men som sagt, ibland känns det som det inte finns tillräckligt med kroppar för det i svenska glesa städer.
Haha, mycket givande! Jag måste säga att jag också hoppade till när jag läste om hatet, men fann att jag landade på samma stol som jag satt/halvlåg i innan. Mycket läsvärt. d=(^_^)=b
Det saknas helt klart öppna platser i städerna där aktiviteten som ska inrymmas är odefinierad. Där man kan hänga, där man kan handla men inte köpa.
Det kanske behövs lite kinesiska tehus helt enkelt. En innepark med, säg, tio kronors inträde inklusive grönt te, wifi och obegränsat med refills. Hur bygger vi detta?
Ställen jag kan tänka mig att landa på för ett tag de få gånger jag åker in till stan (Vet inte hur mycket av det här som är öppet och funktionellt på en söndag):
- kafe Ritorno vid Vasaparken
- övre foajen på THS kårhus vid KTH/Östra station
-Musikhögskolans fik, eller ännu hellre äta egen matsäck i någon bortglömd korridor längre in i huset!
- vilken kyrkolokal som helst som råkar vara öppen, inte tar inträde (Storkyrkan gör tyvärr det, har jag för mig) och där inget speciellt pågår och ingen försöker sälja sitt budskap
- bussen ut till Djurgården, eller valfri buss som snirklar sig genom stan
- någon affär som har så udda eller dyra grejer så det inte anses konstigt att man behöver stanna där inne väldigt länge och fundera över ev inköp utan att vilja bli besvärad av försäljare
Ang. kommentarer om okonstruktiviteten i inlägget:
Det affektiva blir ju icke-konstruktivt när det vänds inåt och skapar en introvert rundgång, där affekterna blir både objekt och metod. Och visst börjar inlägget så, någonstans där vid äcklet och hatet, men det är kraften från detta affekt som sedan vänds utåt och hamnar i det subjektivas konfrontation med det tristess-industriella komplexet.
Skrivandet i detta gränsland har förmåga upptäcka nyanser av det tristess-industriella komplexet som skulle ha gått förlorade vid en mer distanserad uppställning av problemet.
Du har skrivit om de trista stadskärnorna tidigare då jag föreslog ett anti-kommersiellt center i varje stadskärna i kontrast till det du här kallar tristessens politiska ekonomi. Tycker fortfarande det är en bra idé, politikerna tar idag nästan enbart hänsyn till kommersiella intressen i sin stadsplanering, finns det nått konkret alternativ blir frågan om rätten till staden mer levande.
Jag tror inte på att det kan evolvera fram något roligt ifrån dagens komplex – så något nytt bör byggas upp ifall vi vill få uthärdliga söndagsstrosningar.
Dawwe: Intressant!
Två strategier alltså:
Skapa utrymme, bubblor om man så vill, från grunden.
eller
mutera/evolvera befintliga tillblivelseprocesser.
Går det att hitta en kombination? Kan det utvecklas bubblor inom de befintliga tillblivelseprocesserna, som en slags parasit eller cancer. En shop-in-shop, öken i oasen, en nomad inom stadsmuren.
Rasmus: Bra inlägg. Man borde kunna kräva av ställen att ta ansvar för sin musik (alt. stänga av den).
Maria Lj: Musikhögskolans fik (ljusgården, är det ett fik?..) kommer man tyvärr inte in till på söndagar utan passerkort (om man inte tailgate’ar nån eller ringer mig
). Men det är intressant att du tar upp just det, för det enda som jag upplever positivt med ljusgården är just bristen på skvalmusik. Men det uppväger på nåt sätt både de skyhöga priserna, de obekväma stolarna och den trista inredningen.
[...] 16, 2009 · Kommentera Är det inte ganska intressant och sorgligt att första gången som Rasmus bloggar om känslor så skriver idioter i kommentarfältet att han har pms? Varför anses [...]
Glöm inte tehuset Chaikana i Gamla Stan som har öppet 12-18 under helgerna! Där kan man ta det lugnt, och dricka dyrt te. Tyvärr är det kanske inte direkt lågbudget, men åtminstone ändå värt det, till skillnad från alla musikhögskolekaféer jag besökt.
@Johan R
Egentligen brukar jag skynda förbi ljusgården på KMH väldigt fort när jag har (eller låtsas att jag har) ärenden i huset… Visst är det trevligt att det existerar platser där osynlig bakgrundsmusik och mobila musikspelare inte är normen, utan tvärtom överflödiga, när det är underförstått att alla som vistas där är fulltankade med den musik som de studerar eller jobbar med, och inte får störas med skval.
Rasmus, du låter som den kultureliten Göran Hägglund anser vara motpoolen till verklighetens folk och jag förstår dig precis.
Jag föredrar dock att fika hemma hos folk. Det är billigare; att man är hos någon i sällskapet gör dessutom att miljön inbjuder till samtal. Man kan spela musik för varandra och justera volymen. Imponera/Döma varandra genom innehållet i hemmets boklådor. Förflytta fikandet när man skall röka till en välmöblerad balkong istället för att att rökaren behöver hetssuga i sig ciggen utanför entredörren till fiket.
Själv tyckte jag en gång i tiden att det var jobbigt att majoriteten i min umgängeskrets alltid behövde träffas i det allmänna rummet och att just söndagen var dagen då alla skulle återhämta sig från att ha varit “ute” och jag mest kände mig ensam.
Jag misstänker dock det fortfarande finns en del mysiga fik kvar där subkulturella tonåringar häckar på söndagar med knullrufs i håret och berättar aktedoter från gårdagens fyllebravader. Jag tror bara jag inte har förmågan att plocka upp de schyssta vibbarna de känner av stället om jag mot all förmodan skulle hitta dit.
[...] ← Söndagar i svenska stadskärnor: Det tristessindustriella komplexet i sitt esse [...]
Ok Rasmus…
Jag gör som du uppmanar…Varför vet jag inte för jag ville inte det…
Men du säger rakt ut att jag som ville att du skriver som du alltid gjort inte hör hit av nån anledning.
“Haha! Läsare som kräver att Copyriot ska vara “som vanligt” uppmanas omedelbart sluta läsa. Jag vill inte ha er här. Stick någon annanstans.”
Ok..
Ska försöka att inte titta in här mer om det gör dig glad…
Tycker för min del det är synd…Dessutom missade du vad jag sa oxå…Jag nämnde lika lite som dig nåt om att det just MÅSTE vara ett Cafè…
Lika mycket som du pratar i höga termer/metarfoser kan ju jag oxå få göra det, (trodde jag), så jag nämnde alltså det ENDA som finns i min stad/by…nu råkade det vara ett Café så…
Whatever..Jag “krävde” inte nåt…jag gjorde bara en/min kommentar…men ok…
Vart nånstans jag ska “sticka” har jag inte en aning om, jag har ju vart nöjd med denna blogg länge…
Ha det Rasmus..o som jag sa nyss…fortsätt i samma anda, be dock inte dom som tycker det att dra åt helvete…igen.
Jan
Hej!
Jag får erkänna att min första tanke kring detta inlägg var ganska negativt, men tror att det till ganska stor del har att göra med att det var väldigt annorluunda jämfört med vad jag har kommit att förvänta mig från Copyriot. Det är dessutom inte ngt som jag känner att jag riktigt kan relatera till.
En stor del har nog att göra med att jag ser söndagar som vilka andra dagar som helst. Om något så snarare positiva än negativa, då man inte behöver ägna 8 timmar på vad andra bestämmer att man ska göra. Planlöst strosande anser jag i princip alltid vara väldigt trevligt, och har väldigt svårt att förstå hur degen på veckan kan påverka den känslan.
Något av det första som slog mig efter att ha reflekterat över ditt inlägg, är att du verkar sakna coping-mekanismer för söndagar, speciellt nu när Kafé Edenborg är borta.
En personlig reflektion är att MP3-spelare är ngt av det bästa som någonsin har uppfunnits. Är det för mycket buller runt omkring, eller dålig musik, eller om man bara vill att tiden ska gå eller ngt, så är det bara att sätta i öronpropparna och spela ngt som känns passande. Det gör det också mycket enklare att göra ngt “produktivt” när man väntar eller är ute och går, genom att ladda hem intressanta podcaster eller ljudböcker, tex från librivox.org
Erik
“Paradoxically, Sunday as a time out of time was a marker of time itself. Ordering time along a Christian chronology and marking it in ways considered civilized served to keep ships, their crews, and passengers connected to law, custom, and practice. It thus served to provide all with a map upon which they could find an arrow pointing to a spot, the arrow labeled ‘you are here’. When the ship’s community knew it was Sunday, they knew they were still on earth. They had not lost all bearings, even in the land of water and sky. It was the intertwined uses and meanings for Sunday – as a setting for memories and a marker of time – that made it such a dependable tether”.
Alexis McCrossen, “Sunday: Marker of time, setting for memory”, Time & Society, no. 1 (2005): 36-37.
Så där har jag aldrig känt.
När jag går i regn och blåst i en stängd stad med jobbiga knuffande otrevliga människor som enda livstecken, då blir jag UPPLIVAD istället.
När det är riktigt jävligt runt omkring, då känns det bra, för i mig själv sitter jag helt nöjd och trygg och fötterna fungerar på asfalten och jag hittar dit jag ska (om jag ska någonstans).
På mitt kära Söder stänger staden aldrig. Där finns alltid någonstans att gå, även söndagseftermiddagar. Men även i den lilla hemstaden i norr där det knappt ens finns helgöppna caféer, där var det ändå inte sämre. Biblioteket var en trygg zon när det var öppet. Där fanns varmt te och gömda soffor där man kunde gömma sig ett tag. Det är nog den känslan som lever kvar i kroppen även nu när jag inte har något eget bibliotek (biblioteken i Stockholm känns fortfarande främmande).
Så.. uppryckning inifrån löser allt
En varm mössa och halsduk hjälper det med.
Fredrik: Time & Society låter som en intressant tidskrift!
Jag har den högsta respekt för sjudagarsveckans civilisatoriska betydelse – vilket f.ö. är någonting jag gillar att konfrontera naiva ateister med – och vill understryka att jag inte vänder mig mot söndagen i sig, som i den gamla Ebba Grön-låten.
Szara: “Uppryckning inifrån löser allt” – jag tror att den attityden, på ett övergripande plan, är psykiskt och politiskt livsfarlig. Det är att förlägga stadsmisärens källa inuti den enskilda individen.
På “ditt kära Söder”, som jag själv vistas ganska mycket på, stänger staden visst. Problemet är dock inte att saker stänger, snarare att människor uppehålls på platser där det knappt går att leva. Det är naivt att inte se de ekonomiska vinsterna i sådant.
I övrigt upprepar du saker jag skrev. Att bibliotek är bra, till exempel, men i söndags var det mörkt och släckt på KB när jag gick förbi där.
Jag skrev även att jag verkligen uppskattar att promenera i regn och blåst i en ogästvänlig stad. Ibland måste dock även biologiska behov såsom mat tillfredsställas – och är man då utelämnad till det rent äckliga, vilket man tenderar att vara kring City en söndag (men inte en vardag), är promenaden förstörd.
“Det tristessindustriella komplexet” = träffande och användbart begrepp…
Man behöver inte stå handfallen inför situationen. Mångfald och roligare stadskärnor är inget man bygger top-down, däremot spelar infrastrukturen stor roll för vad för någon sorts stad som kommer att växa fram. Och då behövs viss politisk styrning.
I “The Death and Life of Great American Cities” från 1961 föreslog Jane Jacobs bl a
1. Bygg mindre kvarter (för ett vitalare gatuliv).
2. Eftersträva en blandning av shopping, boende, jobbande i varje kvarter .
3. Blanda nya och äldre byggnader, och alltså olika hyresnivåer. Detta för att ge utrymme till experimentella och aktiviteter med låg profit (som ändå bidrar till samhället, totalt sett).
Och senare förslag: Förbjud shoppingcenter, som måste ses som gatulivets största fiende…
Håll biblioteken öppna nästan hela tiden, iaf tidningsrummen…
Dawwe och Monki: snarare än ett antikommersiellt center tror jag att det vore bätte med en blandning av kommersiellt och kommunalt i samma kvarter. Stora avskilda kulturcenter och liknande (parker och “promenadområden” har ofta samma problem) brukar ingen besöka. Inlemma dem istället i stadsflödet. Och det är väl det som menas med att utveckla “bubblor inom de befintliga tillblivelseprocesserna, som en slags parasit eller cancer. En shop-in-shop, öken i oasen, en nomad inom stadsmuren.” – Man kan börja med en mer liberal inställning till svartklubbar, husockupationer, osv.
Vilka strålande förslag, Lars!
Just så här tänker jag mig att “konstruktivitet” kan funka på en blogg. Inte som ett påbud om hur saker ska skrivas i själva inlägget, utan som något som växer fram i det större samtal som inlägget blir en del av. Då kan uttryck för destruktivt hat och misantropi rentav verka befrämjande för konstruktiviteten. Tvivlar på att vi hade nått hit från ett distansierat analytiskt inlägg.
Jo, Jacobs bok är en enda lång “aha”-upplevelse.
Jag håller med. Känslosamhet eller helt enkelt en stark anknytning till vardagen engagerar mer än “rena analyser”. Uppskattar även att du betonar bloggandets verkliga natur, att det är inte en tidning eller en bok eller en debattsida eller en dagbok – det är ett textflöde som bloggaren har full frihet att forma precis hur hon vill. Det är lätt att fastna i gamla hjulspår och tänka vad läsaren förväntar sig, men det är antagligen mer spännande att trampa upp ny mark och andas frisk luft.
Lars – Håller med om att center låter jävligt stelt och trist samt din kommentar i övrigt (fast svartklubbar har ju vissa nackdelar om man säger så). Centret är iaf en bra bild och konkret idé, vilket var det jag ville framföra. Den bilden vill jag gärna se kopieras och remixas (som rasmus skulle uttrycka det) till något mer tilltalande, vilket den ju gör när den diskuteras vidare. Är nämligen bekväm av mig och orkar inte komma med någon fix färdig genomtänkt idé. Inte just nu i alla fall.
Rasmus, jag försökte inte argumentera. Så om jag upprepade saker du sagt, så var det för att hålla med eller ge en annan syn på samma sak..
Att “Uppryckning inifrån löser allt” är “psykiskt och politiskt livsfarlig” attityd får stå för dig. Då tycker jag din inställning är betydligt värre, men det beror kanske på att jag lägger ansvaret för mitt eget humör på mig själv.
Du säger att söder visst stänger. Klart saker stänger. Men det är öppet betydligt mycket längre än jag har tid att vara ute. Jag tycker det går utmärkt att leva där. Det är därför jag lever där. Ekonomiska vinster? Ja.. det är väl de som driver det mesta här i världen. Är det sådant du är emot? Då har vi olika filosofier =)
Att jag upprepade det om bibliotek hade att göra med att jag kände igen mig i att det är mysigt där. Men jag insåg att jag fortfarande inte känner mig hemma nog i Sthlm för att ha vågat mig in i biblioteken här. Det tycker du är en onödig upprepning. Kanske är du inte så intresserad av andra människor.. Ber om ursäkt i så fall.
“Ibland måste dock även biologiska behov såsom mat tillfredsställas – och är man då utelämnad till det rent äckliga, vilket man tenderar att vara kring City en söndag (men inte en vardag), är promenaden förstörd.”
Ja det var väl ungefär där jag tyckte att Söder är bättre än City eftersom jag alltid hittar mysig mat där. Gör du inte det så vet jag inte var du promenerar.
I slutändan hoppas jag du ser mitt inlägg som mer.. ett svar i en dialog än som argumenterande. Jag tror säkert du har rätt i allt du skriver, eftersom du upplever det så. Men jag upplever det inte så och att veta att andra har en annan upplevelse kan ofta vara trevligt om än inte världsomvälvande. =)
[...] Just nu håller vi på att bygga in våra städer i ett totalt bilberoende. Det är inte bara de softa ställena att sitta och hänga på som försvinner från innerstäderna – nästan all samhällsservice flyttar ut till gigantiska [...]
@piller (#6): Står det säljare inne på campus? O_o
@Carl: Om det gör, universitetet upplåter som det ser ut utrymme i utbyte mot ekonomisk kompensation.
@Piller: Det låter helt vidrigt. Jag tycker det är illa nog att utsättas för säljare när man besöker ett köpcentrum.
[...] Söndagar i svenska stadskärnor: Det tristessindustriella komplexet i sitt esse [...]
Kommentera