Om “filmisk” musik

Musik betecknas ofta som “filmisk”, utan att den är filmmusik. Vore den filmmusik, skulle det vara överflödigt att beteckna den som filmisk – “typisk eller lämplig för filmen (som konstart)”. Ordet verkar snarare anspela på en viss känsla, ur vissa filmer, och då är det knappast romantiska komedier som åsyftas.

På NMFHU-festivalen spelade bland andra eminenta Originalljudet. Det är en orkester som spelar en stämningsfullt genomarrangerad musik på trehövdad blåssektion (altsax, barytonsax, trombon) samt dragspel, kontrabas och slagverk. Så här beskrivs Originalljudet i programbladet.

Originalljudet är som att lyssa på soundtracket till en gammal stumfilmsklassiker du aldrig kommer att se. Eller som att vandra runt i en svartvit värld befolkad av gatumusiker och franska film noir-skurkar. Med lekfullhet och spelglädje skapar Originalljudet något av den mest egensinniga och filmiska jazzmusiken idag.

Fyra filmreferenser på tre meningar! Den som skrev dessa rader är sannerligen mån om att vi ska föreställa oss att Originalljudet spelar i en gammal biosalong. Nuförtiden går det rentav att tala om “stumfilmsmusik” som en genre – gärna löst associerad till film noir, trots att den henren hör till ljudfilmens epok.
Samtidens så kallade stumfilmsmusik har dock ganska lite att göra med den musik som verkligen spelades till stumfilmer när det begav sig.
Många tänker sig att biografmusiken levererades av en ensam pianist, men det var snarare en budgetversion. Åtminstone en trio var att föredra och när resurser fanns satsade biograferna på så många musiker som möjligt. Röda Kvart i Stockholm hade ett tjugotal medlemmar i sin orkester. Konserten kunde ibland vara en större publikmagnet än själva filmen.
Musiken som spelades till stumfilmer var i stort sett aldrig specialskriven, utan det var slagdängor och klassiska satser. Visst gjordes ett noggrannt urval av vilka låtar som skulle passa till en viss film, men musiken var knappast synkad med filmens scenväxlingar. Även om en skicklig pianoimprovisatör kunde möjligtvis klara sådant gick det knappast att utföra för en orkester framförde musik efter noter.
Kort sagt: den historiska stumfilmsmusiken var knappast så “filmisk” som vi kanske vill tro.

Frågan är varför Originalljudet nödvändigtvis måste associeras till film. Själv tycker jag att det blir kitschigt. Om något så refererar deras musik till en tradition av cirkus och varieté – vilket också är hur det själva presenterar sig. Möjligen känner vissa att film är mer konstnärligt än cirkus. Men jag tycker fortfarande att insisterandet på filmiskhet gör orättvisa åt Originalljudet. Att de alldeles säkert skulle kunna göra strålande filmmusik är en annan sak.

(Själv associerar jag gärna Originalljudet med två underbara japanska artister: Compostela och A Qui Avec Gabriel.)

NMFHU-festivalen fortsätter på Kulturhuset söndag mellan klockan 15 och 21.