Ny musik

§ 40
Ny musik måste produceras, så långt tycks alla vara överens.

Fast inte riktigt alla! Anders Johansson meddelade avvikande uppfattning, under samtalet kring manifestet som hölls på Högkvarteret för en månad sedan. Vi behöver inte alls ny musik, invände han trotsigt. Räcker det inte med den vi har? Ett viktigt påpekande, om inte annat för att ytterligare förtydliga det jag försökte säga med § 40: att vi borde fråga oss vad som är “ny musik”.

Under 1990-talets cd-bubbla var ny musik synonym med nya skivsläpp.

Så kan rimligtvis ingen resonera längre. Även de som fortsätter att ha inspelningar som universellt musikaliskt riktmärke, måste kräva någonting mer för att uppleva att det nya – eller det samtida – finns i det som produceras.

Tillflödet av nysläppta låtar och album är större än någonsin. Ingen kan överskåda alla nya genrer och subgenrer som uppstår. Samtidigt präglas topplistorna av ett frossande i nostalgi: gamla artister i återutgåva, nya artister marknadsförda som en återgång till någonting genuint.
Ur ett postdigitalt perspektiv är det dock sekundärt huruvida någonting är nytt i den så kallade skivfloden. Ny musik är musik som förmår upprätta nya situationer, där människor berörs på nya sätt. En ny skiva är bara ett av många sätt att dra ett strå till stacken.

Har vi då att välja mellan två radikalt olika strategier? Å ena sidan att vägra lägga värde vid “ny musik”, mer än vid annan musik – den strategi som förespråkades av Anders Johansson. Å andra sidan att värdesätta “det nya” i musiken så högt att det inte längre räcker med nya stilar eller “sound” som kan fångas på skiva eller i fil – så att musik endast är ny när den inbegriper nya sätt att agera, nya sätt att känna.
När det kommer till kritan kanske strategierna rentav sammanfaller. Man kan konsekvent avvisa den musikindustriella hetsen efter “ny” musik, man kan rentav grotta ner sig i det riktigt gamla och säga att 1950-talet eller 1500-talet eller 500-talet var musikhistoriens höjdpunkt. Om man likväl framhärdar i att stå fast vid detta – fast utan göra en “revival“, vilket är att ge efter för nymodighetsfetischismen – så kommer man i slutändan att landa i någonting… nytt. Genuint nytt, i den bemärkelse som den andra strategin siktar på.
Här finns någonting paradoxalt. Även om den första strategin säkert är omöjlig att genomföra konsekvent, kan det finnas en poäng att då och då återvända till dess negativitet, om så bara för att förebygga att jakten på nya situationer stelnar i en tom fetisch.

Ny Musik För Hållbar Utveckling (NMFHU) verkar inte ha låst sig vid någon klar idé om vare sig nyhet eller hållbarhet eller utveckling eller förespråkande eller musik. De gör bara sin grej, inom ramarna för en viss DIY-scen, som jag gärna avstår från att etikettera. Till helgen bjuder de på gratis festival på Kulturhuset i Stockholm. Lördag och söndag, fram till klockan 21, med en massa obskyra och fantastiska akter. Halva Ättestupa ska framträda, bara en sån sak! Utöver all musik har NMFHU fått för sig att bjuda in mig till en halvtimmes scensamtal på lördag eftermiddag. Lördag kväll, 21-03, flyttar festen vidare till Sugar Bar. Ses!

7 kommentarer ↓

#1 Dr Sven Abrahamsson (Ph.D) on 12 November 2009 at 12:56 am

Har svårt att tro att “nymodighetsfetischismen” kan avvärjas, om du nu inte menar något annat än vanlig kopimi, memer och smittontologi. Även utan en musikindustriell hets så existerar det trender. Inget ont om det, tvärtom!

DIY-scen är väl också en etikett? Nu har du dödat scenen. :(

#2 Johan Landgren on 12 November 2009 at 9:06 am

Fokuserandet på “ny” musik, på vad som är “nytt”, är ju ack så närvarande i “nutida konstmusik”-kretsar. Är man inte själv framstegsivrare så ägnar man timmar åt att argumentera för att det minsann visst är okej att skriva musik som inte är “nyskapande”. Modernisternas spöke hänger över oss.

Min (kanske lite naiva) fråga blir då: om du gör musik som låter hyfsat mycket som något som gjorts tidigare, men som du (eller någon annan) tycker är *bättre* – är det inte tillräckligt nyhetsvärde? (Om man ens ska behöva diskutera i termer av ny/gammal.)

Det enda sättet att skapa konst som *inte* är ny vore väl att göra en Pierre Menard: http://en.wikipedia.org/wiki/Pierre_Menard_%28fictional_character%29

#3 Johan Ronström on 12 November 2009 at 9:09 pm

Efter att idag haft workshop med en grupp Västafrikanska musiker och berättare känns det väldigt avigt att tänka på att musik kan vara ny eller gammal på det sättet…

I deras tradition består grunden av varje “låt” av ett par rytmiserade toner, några takter långt, och allt fokus ligger på improvisation, uttryck, berättande och dans, där de ofta är svårt att skilja dessa åt.

Den västafrikanska traditionsmusiken är kanske svårligen i sig postdigital (pre- ?), men mitt intresse för improvisationsmusiken, och framförallt dessa musikers väldigt fysiska uttryckssätt, kanske kommer ur en postdigital drivkraft i mig.

#4 COPYRIOT | Om “filmisk” musik on 15 November 2009 at 1:36 am

[...] Kanske liknande Ny musik [...]

#5 COPYRIOT | Söndagar i svenska stadskärnor: Det tristessindustriella komplexet i sitt esse on 15 November 2009 at 9:14 pm

[...] Ny musik [...]

#6 Johan Ronström » Blog Archive » Tankar om STIM och upphov on 16 November 2009 at 8:01 pm

[...] Rasmus inlägg Ny musik testar jag i tanken nåt slags postdigital musikupplevelseskala mellan 1 och 10, där 1 är (en [...]

#7 COPYRIOT | Ett mer nyanserat begrepp om remixkultur on 19 November 2009 at 3:54 am

[...] Ny musik [...]

Kommentera