Ny musik

§ 40
Ny musik måste produceras, så långt tycks alla vara överens.

Fast inte riktigt alla! Anders Johansson meddelade avvikande uppfattning, under samtalet kring manifestet som hölls på Högkvarteret för en månad sedan. Vi behöver inte alls ny musik, invände han trotsigt. Räcker det inte med den vi har? Ett viktigt påpekande, om inte annat för att ytterligare förtydliga det jag försökte säga med § 40: att vi borde fråga oss vad som är “ny musik”.

Under 1990-talets cd-bubbla var ny musik synonym med nya skivsläpp.

Så kan rimligtvis ingen resonera längre. Även de som fortsätter att ha inspelningar som universellt musikaliskt riktmärke, måste kräva någonting mer för att uppleva att det nya – eller det samtida – finns i det som produceras.

Tillflödet av nysläppta låtar och album är större än någonsin. Ingen kan överskåda alla nya genrer och subgenrer som uppstår. Samtidigt präglas topplistorna av ett frossande i nostalgi: gamla artister i återutgåva, nya artister marknadsförda som en återgång till någonting genuint.
Ur ett postdigitalt perspektiv är det dock sekundärt huruvida någonting är nytt i den så kallade skivfloden. Ny musik är musik som förmår upprätta nya situationer, där människor berörs på nya sätt. En ny skiva är bara ett av många sätt att dra ett strå till stacken.

Har vi då att välja mellan två radikalt olika strategier? Å ena sidan att vägra lägga värde vid “ny musik”, mer än vid annan musik – den strategi som förespråkades av Anders Johansson. Å andra sidan att värdesätta “det nya” i musiken så högt att det inte längre räcker med nya stilar eller “sound” som kan fångas på skiva eller i fil – så att musik endast är ny när den inbegriper nya sätt att agera, nya sätt att känna.
När det kommer till kritan kanske strategierna rentav sammanfaller. Man kan konsekvent avvisa den musikindustriella hetsen efter “ny” musik, man kan rentav grotta ner sig i det riktigt gamla och säga att 1950-talet eller 1500-talet eller 500-talet var musikhistoriens höjdpunkt. Om man likväl framhärdar i att stå fast vid detta – fast utan göra en “revival“, vilket är att ge efter för nymodighetsfetischismen – så kommer man i slutändan att landa i någonting… nytt. Genuint nytt, i den bemärkelse som den andra strategin siktar på.
Här finns någonting paradoxalt. Även om den första strategin säkert är omöjlig att genomföra konsekvent, kan det finnas en poäng att då och då återvända till dess negativitet, om så bara för att förebygga att jakten på nya situationer stelnar i en tom fetisch.

Ny Musik För Hållbar Utveckling (NMFHU) verkar inte ha låst sig vid någon klar idé om vare sig nyhet eller hållbarhet eller utveckling eller förespråkande eller musik. De gör bara sin grej, inom ramarna för en viss DIY-scen, som jag gärna avstår från att etikettera. Till helgen bjuder de på gratis festival på Kulturhuset i Stockholm. Lördag och söndag, fram till klockan 21, med en massa obskyra och fantastiska akter. Halva Ättestupa ska framträda, bara en sån sak! Utöver all musik har NMFHU fått för sig att bjuda in mig till en halvtimmes scensamtal på lördag eftermiddag. Lördag kväll, 21-03, flyttar festen vidare till Sugar Bar. Ses!