Om ljud, del 3: Proggens ljudpolitiska ideal

Proggrörelsens tidning Musikens Makt utkom i december 1976 med en temabilaga om ljud. Tommy Rander medverkade med texten “Ljudtekniken är politisk!”, som vi testar att citera lite ur för att se hur den landar idag.

Istället vill jag försöka delta i diskussionen med ett försök att skissera en progressiv ljudpolitik. Vad är det som man borde eftersträva på ljudsidan när det gäller progressiv musik?
Först bör man slå fast att dyr inspelningsapparatur på visst sätt är odemokratiskt. Ett kapitalistiskt drivet, kommersiellt bolag, kan alltid – via t.ex. taskiga royalties – svetta ut tillräckligt med pengar ur “sina” artister för att kunna investera i dyrbar apparatur. Ett bolag som baseras på politiska/kulturpolitikt progressiva mål har svårare att få fram kapital.
Ändå är det viktigt att de progressiva bolagen har tillgång till bra teknisk utrustning. /…/
För min del menar jag att 16 kanal-system är värt att sträva efter.

Så långt behandlas en fråga vars förutsättningar i hög grad har förändrats sedan 1970-talet. Produktionsmedlens digitala utveckling har möjliggjort 16-kanalsinspelningar, och mycket annat som proggrörelsen inte ens kunde drömma om, på datorer som vanligtvis inte behöver köpas på nytt, utan “redan finns där”.
Men sedan kommer Tommy Rander till en annan fråga, vars politik är mer intrikat:

Ljudtekniken är inte opolitisk! Tvärtom. Det finns redan nu skäl att varna för tendensen att mekaniskt överta USA-metoder vid inspelningarna.
Väldigt typiskt för inspelningar gjorda i USA är totalkompressionen. Kompression betyder att svaga partier i musiken trycks upp till en medelnivå, samtidigt som starka partier trycks ned mot samma medelnivå. Vid en första lyssning kan det låta häftigt – alla instrument blir “effektiva”, de går fram skarpt och klart. Men lyssna på ett par tre USA-LP och ni börjar märka en viss trötthet i öronen/huvudet.
Det beror på att musiken är närmast helt odynamisk, att den saknar “luft”, nyanser och låter egendomligt distanserad och avkönad. Den järnhårda kompromeringen ger det där resultatet.
Det har sina randiga skäl. Och de är marknadsmässiga. I USA är det dominerande medier för matchning av främst rockskivor FM-radio och AM-radio. Den vanligaste lyssningspositionen för främst den yngre skivpubliken, 15-25 år, är bilen. Men i en bil “störs” lyssningen av motorljud och av ljudet från däcken mot vägn. Nyanser, främst svaga partier, slås ut. På med kompression, först vid inspelningen och dessutom vid sändningen hos radiostationen, då hörs allting i den bullrigaste bil. Men musiken blir närmast omänsklig till sin karaktär.
Tendenser till sådan ljudfilosofi finns på bl.a. Lasse Tennanders och Motvinds skivor. Inte alls i samma utsträkning, men man anar försök att låta amerikanskt. Man får se upp med det.

Se upp! Nåja, låt oss nu inte haka upp oss alltför mycket på antiamerikanismen. Annat att utvinna är en möjlig antibilism och en ohöljd humanism – idealet är att musiken ska låta “mänsklig”. Den idén dog knappast med proggrörelsen. Går tanken på “en progressiv ljudpolitik” kanske att återupprätta, i posthumanistisk form? Låt oss leka med sådana frågor ett tag.
Tommy Rander fortsätter artikeln med en maning till Sveriges proggmusiker och -skivbolag:

I själva verket borde progressiva skivor präglas av så stor dynamik som möjligt. D.v.s. av så nyansrik lyssning och spelning som möjligt. /…/
Att använda kompressorer eller limiters (arbetar som en kompressor på starka partier, pressar nedd dom alltså, men pressar inte upp svaga partier) är i och för sig inte alls fel. En bas låter t.ex. knappast lika starkt på alla fyra strängarna. Utan kompression skulle den då låta egendomligt ojämn. Man kan välja att eftersträva kompressionseffekten av olika, men medvetna skäl, osv.
Men den totalkomprimering av hela musikmaterialet som görs i USA bör man förkasta. Dynamiska inspelningar leder också till att spelarna lär sig nyansera, vilket i sin tur ger lyssnarna (både vid konserter och via skivor) en bättre upplevelse. Musik handlar ju till största delen om nyanseringskonst. Man upplever inte ett band som öser för fullt från första stund till sista som särskilt ösigt. Konstanten förtar intrycket. Först när öset står kontast till mindre ös, till lugna stycken, ger det intryck.

Undrar vad Tommy Rander (anno 1976) skulle säga om han fick höra vår tids extremkomprimerade hiphopbeats från artister som Flying Lotus eller Samiyam:

Soundet från en artist som Samiyam kan inte avfärdas som en “omedveten” marknadsanpassning. Både Samiyam och Flying Lotus är knutna till skivbolaget Hyperdub. Om något skivbolag i vår samtid jobbar i frontlinjen av en “ljudpolitik”, är det Hyperdub, som drivs av Kode9 a.k.a. Steve Goodman. Hans bok Sonic Warfare utkommer i december och berör förhoppningsvis frågan om totalkomprimeringens affektpolitik.

Vi återkommer till frågan om “loudness wars” i nästa inlägg i denna ljudserie. Först ska vi bara läsa klart Tommy Randers artikel från 1976. Där fastslås vidare, i linje med den allmänna ljudhumanismen, att ljudtekniken måste framhäva att musiken är ett resultat av arbetsdelning. Inga ljudväggar, utan distinkta personliga insatser, skulle det vara:

Vidare bör man eftersträva klarhet, distinktion. Det betyder att varje instrument ska ha möjlighet att höras tydligt och klart även om de kanske ligger med svag volym vid mixningen. Då är separation a och o. Separation åstadkoms med flerkanalssystemen.

(Jfr. manifestet, § 22, om blåsorkesterns dialektiska musik.)