Om ljud, del 2: Så, har den inspelade musiken någon framtid?

Efter att Det postdigitala manifestet utkom, har frågan ställts i kanske hälften av alla intervjuer. Kulturnyheterna gjorde ett längre teveinslag kring frågan. Mitt svar blir allt mer oklart, för jag känner mig allt mer främmande till själva begreppet “inspelad musik”.

Och vad menas med att inspelad musik skulle ha, eller inte ha, en framtid? Frågan kan dels förstås arkivariskt: Kommer alla de musikfiler som idag lagras på hårddiskar att överleva in i framtiden? Då är svaret enkelt: Om de kopieras. Inte annars.
Dels kan frågan förstås semantiskt: Kommer “inspelad musik” fortfarande att vara ett relevant begrepp om, säg, femtio år? Då blir nog mitt svar nekande. En inspelning av vad? Av vilken “utsida”?
För det tredje – vilket kanske är vanligast – kan frågan sväva någonstans mellan ekonomi och estetik. Alltså: Kommer “inspelad musik” att utgöra grunden för en musikekonomi, och/eller för våra musikaliska passioner? En sådan fråga är knepig att svara på, åtminstone om man (som jag) föredrar att tänka i termer av assemblage. Musik är både musikinstrument, inspelningar, scener, artister, titlar, händelser… Bara en av dessa saker kan inte i sig utgöra musik. Musiken uppstår i diverse sammansättningar.

Så, vad skriver jag om frågan i Det postdigitala manifestet? Några av de första styckena i boken är citat, ett av dem från Bill Drummond:

§ 3
En före detta popstjärna konstaterade: “Inspelad musik är en konstform som har nått vägs ände. Den hör till 1900-talet, som fossila bränslen. Kanske har vi internet att tacka för den saken. Nätet påskyndade den process som gjorde inspelad musik till någonting daterat, någonting vars värde sjunker likt den tyska marken i Weimarrepubliken.”

Därefter följer § 4 som citerar Monique Wadsted som pratar om stekta sparvar. Citaten är inte mina postulat för vad som sedan följer, utan två olika sätt att, någorlunda drastiskt, närma sig ett problemområde. Bill Drummonds idé refereras åter i stycket om No Music Day (§ 19), där det också får stå för honom, som bakgrund till hans initiativ.

Annars använder jag begreppet “inspelad musik” ganska sporadiskt i Det postdigitala manifestet. Det konstateras att dess värde som gåva har sjunkit (§ 13) och att “innehavet av inspelningar sjunker i betydelse” inom samtida basbetonad klubbmusik – jämfört med innehavets större betydelse inom mycket av övrig popmusik.

§ 26
/…/ Musiken i det postdigitala är tvärtom musik som äger rum. Begreppet postdigital betecknar inte ett nytt kulturhistoriskt stadium, snarare en mognad av den digitala erfarenheten som får oss att åter lägga vikt vid närvaro. Urval ur överflödet blir en mer angelägen fråga än att få tillgång till ännu fler inspelningar.

Vad som sägs här är inte att “inspelad musik” blir irrelevant, utan att tillgången blir en mindre viktig fråga, medan urvalet blir viktigare. Urvalet kan dock fortfarande vara ett urval bland inspelningar. (Eller bland artister, stilar, spelningar, radiokanaler, städer, bloggar… Resonemanget rör sig här på en ganska allmän nivå.)

Sen har vi § 29 där assemblage-tänket dras till ett ontologiskt likställande av instrument och inspelningar. Kanske görs det rentav på ett provokativt sätt. Den punkten skulle det vara väldigt intressant om andra ville peta vidare i. Jag tror dock att det måste göras med teoretisk grund, inte blott som en prognos för framtiden – därtill är begreppet “inspelad musik” alltför oklart. Återkommer till den saken senare i denna spretiga serie av ljudinlägg.