Trolltyg, del 5: Mumintrollet, människan, snusmumriken, Lilla My och snuthemulerna

Tidigare inlägg i serien:

• Trolltyg, del 1: Bestiarium
  
• Trolltyg, del 2: Trollandets ekologi och etik
  
• Trolltyg, del 3: █▄ █▄█ █▄ ▀█▄ + ChrisK om Lulz och Serious business.
  
• Trolltyg, del 4: Wikipedia och trollets produktivitet

Vi skiljde tidigare mellan sorgetroll och lulztroll, två väldigt olika underarter av troll som förekommer såväl i anonyma nätdiskussioner som i helt andra sammanhang, däribland universiteten. Ännu fler sorter finns. Vi har nu kommit fram till mumintrollen, vars enda belagda förekomst visserligen är i den litterära Mumindalen, men som likväl är omöjliga att frångå i en analys av trollande. Inlägget som följer är en omläsning av Tove Janssons bok Farlig midsommar (1954). Där presenteras olikartade livsformer kring Mumindalen (även om vissa, däribland Mårran, är frånvarande) i en trolsk berättelse som på flera sätt refererar till och ironiserar över Shakespeare. Farlig midsommar kan inte entydigt klassas som barnbok, utan rör sig på flera nivåer samtidigt.

Mumintrollen är inte människor. Om något, så för de snarare tanken till övermänniskor i en strikt nietzscheansk mening. Mumintrollen är fullständigt oförmögna att uppleva ressentiment. Ingenting tyder på att de någonsin uppfylls av småaktiga känslor som hämndgirighet, dåligt samvete eller medlidande. Däremot känner de ofta rädsla och kärlek, för att inte tala om nyfikenhet. Känsloregistret tycks röra sig mellan djup melankoli och stillsam lycksalighet.
För mumintrollen kan livet inte underordnas några som helst yttre principer eller ideal. (Inte heller Sanningen, som enligt Muminpappan nog är bra, så länge den inte blir för tråkig.) Mumintrollens livshållning är snarast tragisk – fortfarande i en strikt nietzscheansk mening, så som den preciseras av Gilles Deleuze i Nietzsche och filosofin:

Herakleitos är den tragiske tänkaren. /…/ Han gör tillvaron till ett estetiskt fenomen snarare än ett moraliskt eller religiöst. /…/ Herakleitos gjorde blivandet till en affirmation. /…/ Herakleitos är dunkel för han leder oss fram mot det dunklas gräns: vilken är blivandets vara? /…/ Återkomst är blivandets eget vara, det vara som affirmeras genom blivandet. Den eviga återkomsten som blivandets lag /…/ Att affirmera blivandet och affirmera blivandets vara är de två beståndsdelarna i ett spel som är sammanlänkat med en tredje term, spelaren, konstnären eller barnet.

Dualismen mellan gott och ont är påtagligt frånvarande i Mumindalen. Vidare, ur Gilles Deleuze’ bok om Spinoza:

Spinoza upprepar envetet: alla fenomen som vi grupperar under kategorin det Onda, sjukdomar, död, är av den här typen: olyckligt sammanträffande, matsmältningsbesvär, upplösning, förgiftning, nedbrytande av förhållande.
Det finns på alla sätt alltid förhållanden som sätts samman i sin ordning, i enlighet med hela naturens eviga lagar. Där finns varken Gott eller Ont, men däremot bra och dåligt. »’Bortom Gott och Ont‘… Det betyder åtminstone inte ‘bortom bra och dåligt’.« [Nietzsche]
/…/
Dålig, eller slav, svag eller dåraktig, kom­mer den att kallas vars liv överlåts till slumpartade möten, som nöjer sig med att utstå deras verkningar, med risk att veklaga och anklaga varje gång som den utstådda verkan visar sig vara hämmande och som den uppdagar hans egen kraftlöshet.

Farlig midsommar ger exempel på lägre stående varelser – mänskliga, alltförmänskliga – som lider av ressentiment, vilket alltid får komiska kvaliteter (likt allt serious business, går nästan att tillägga). När översvämningen drabbar Mumindalen återfinns ett litet huttrande sällskap, “antagligen skogsfolk”, på vedbodens tak. Ett längre citat är här befogat, för det är här som bägge karaktärerna Homsan och Mimsan introduceras i berättelsen:

Sällskapet på vedbodens tak kvicknade småningom till och började förarga sig över oordningen i naturen.
Nånting sånt här hände alrig på mammas tid, sa en musfru och kammade häftigt upp svansen. Det skulle aldrig ha tillåtits! Men tiderna är annorlunda nu förstås och ungdomen självsvådlig.
Ett litet allvarligt djur makade sig ivrigt närmare de andra och sa: Jag tror inte det var ungdomen som gjorde den stora vågen. /…/
Och vad heter han, om man får lov att fråga, avbröt musfrun.
Homsan, svarade det lilla djuret utan att bli förargat. Bara vi kunde förstå hur det gick till skulle den stora vågen verka alldeles naturlig.
Naturlig! pep en liten tjock misa. Homsan förstår inte alls! Allt har gått på tok för mig, allt! I förrgår hade nån lagt en kotte i min länga för att pika mig för mina stora fötter, och igår var det en hemul som gick och skrattade på ett mycket menande sätt. Och nu idag dethär!
Är hela den stora vågen bara för att reta Misan? frågade ett knytt imponerat.
Det har jag aldrig sagt, sa Misan med gråten i halsen. Vem skulle tänka på mig och göra nånting för min skull? Allraminst en stor våg!
Kanske dendär kotten föll ner ur en tall? föreslog Homsan hjälpsamt. Om det var en tallkotte, nämligen. Annars var det väl en grankotte. Om din känga är tillräckligt stor för en grankotte?
Jag vet att jag har stora fötter, mumlade Misan bittert.
Jag bara förklarar, sa Homsan.
Det är en känslosak, sa Misan. Och den kan inte förklaras!

Skogsfolket kanske presenteras som möss, men motsvarar utan tvivel människorna. Genom att de följer med mumintrollen på äventyr, i en teater som driver runt i översvämningen, framträder kontrasten mellan mänskligt och övermänskligt tydligare.
Homsan är kanske den mänskligaste, närmare bestämt pojkaktigaste, karaktären i boken. Han odlar en vilja till sanning och vill gärna göra saker till serious business. Mumintrollen tenderar då att ignorera honom, utan att på något vis förargas. Ingenting vore mer främmande för ett övermänskligt mumintroll än att bekämpa det mänskliga eller känna sig hotade av sådana som Homsan. Även inför de mänskliga karaktärerna känner de en viss nyfikenhet och de leker gärna med människorna – så länge det är på deras egna villkor. Mot slutet av berättelsen drar dock mumintrollen hem till sitt hus, medan Homsan lämnas på teatern tillsammans med Misan.
Misan är, för att uttrycka saken kort och koncist, emo:

Varför gråter du, frågade Homsan.
Jag vet inte, det är så skönt, svarade Misan.
Men nog gråter man för att nånting är sorgligt? invände Homsan.
Ja – månen, sa Misan vagt och snöt sig. Månen och natten och melankoli i största allmänhet…

Lilla My är en av de karaktärer som umgås permanent med mumintrollen, utan att själv vara ett mumintroll – snarare kan nog Lilla My räknas som ett lulztroll, för hon gör konsekvent saker for the lulz. Hennes livshållning tycks i mångt och mycket likna mumintrollens, men hennes affekter har helt andra hastigheter. Tydligen (visar det sig i Muminpappans memoarer) är Lilla My halvbror med Snusmumriken.

Är Snusmumriken anarkist eller anark? Vi kan nog inte avgöra detta, enbart baserat på hans insats i Farlig midsommar, men han kan utan tvivel vara militant då det krävs. Snusmumriken går till aktion mot “sin gamla fiende” som endast är känd som Parkvakten:

Parkvakten och parktanten bodde tillsammans, i en park naturligtvis. De hade klippt och skalat vartenda träd i rundlar och fyrkanter och alla gångar var raka som pekpinnar. så fort ett grässtrå vågade sig upp klipptes det av så att det fick börja anstränga sig på nytt.
Runtom gräsmattorna fanns det höga staket och överallt kunde man i stora svarta bokstäver läsa att nånting var förbjudet.
In i denna förskräckliga park kom det varje dag tjugofyra små undertryckta barn som av nån anledning hade glömts bort eller tappats. Det var ludna skogsungar som varken tyckte om parken eller sandlådan de hade att leka i, de ville klättra, stå på huvudet, springa över gräset…
Men det förstod varken parkvakten eller parktanten som satt och vaktade dem, en på var sida om sandlådan.
Vad skulle de små barnen göra? Helst hade de grävt ner dem båda två i sanden, men det var de för små att orka med.

Snusmumriken anländer till parken, med lilla My i ena fickan, i andra fickan en påse med glänsande vita hattifnatt-frön.
Doften av svavel och bränt gummi sprider sig medan hundratals nykläckta hattifnattar växer upp i marken och elektrifierar Parkvakten.

Stiligt, sa lilla My imponerad.
Jaha! sa Snusmumriken och puffade till sin hatt. Och nu river vi ner vartenda plakat, och vartenda grässtrå ska få växa som det vill!
I hela sitt liv hade Snusmumriken längtat efter att få dra ner skuyltar som förbjöd honom allt han tyckte om, och nu darrade han av iver och förväntan. Han började med “Rökning förbjuden”. Sen angrep han “Förbjudet att sitta i gräset”. Därefter flög han på “Det är förbjudet att skratta och vissla”, och sen åkte “Förbjudet att hoppa jämfota” all världens väg.
De små skogsungarna stirrade på honom, mer och mer förvånade.
Småningom började de tro att han höll på med att rädda dem.

Snusmumrikens aktivism handlar om att nedgöra Lagen, men inte om att rädda någon annan. Han blir mest irriterad när barnen i tacksamhet samlas kring sin ofrivillige befriare. (Här är en av de passagen där Snusmumriken påminner lite om Nietzsches Zarathustra.)

Gå hem, små barn, sa Snusmumriken. Gå vart ni vill.
Men de gick inte, de följde efter honom överallt. /…/
Schas, små barn, sa Snusmumriken. Gå hem till mamma!
Kanske de inte har nån, sa lilla My.
Men jag är inte alls van vid barn! sa Snusmumriken förskräckt. Jag vet inte ens om jag tycker om dem! /…/
Nu får de väl snuva av regnet också, sa han dystert för sig själv. Och det är ändå inte det värsta. Jag kan inte hitta på nånting mer att roa dem med. Röka vill de inte. Mina historier skrämmer dem. Och jag hinner inte stå på huvudet hela dan, för då kommer jag inte fram till mumindalen förrn sommaren är slut. /…/
Snusmumriken tittade hjälplöst på lilla My.
Skräm dem med Mårran! föreslog hon. Det för min syster.
Blir du snäll då? frågade Snusmumriken.
Naturligtvis inte, sa lilla My och skrattade så att hon ramlade omkull.

Lilla My trollar for the lulz, därom råder inget tvivel. Däremot tar sig Mumintrollens trollvaro inte uttryck i lulz, även om den har gott om plats för det komiska. De har en benägenhet att försjunka i en slags kontemplation, bortom sorg och lulz. Särskilt gäller detta Mumintrollet själv, denna litet diffusa huvudperson som endast genom den språkliga beteckningen “han” kan sägas vara av manligt kön, och som odlar en djup vänskap med Snusmumriken.

En lång stund rodde Snusmumriken utan att säga nånting. Mumintrollet såg på den hemtrevliga konturen av hans gamla hatt mot natthimlen och på puffarna av piprök som steg i den lugna luften. Nu blir allting bra, tänkte han. /…/
Egentligen hade ingen av dem lust att prata. Ännu. De hade gott om tid; sommaren låg lång och full av löften framför dem. Just nu var deras dramatiska möte, natten och flyktens spänning alldeles tillräckligt och fick inte störas. Så fortsatte de i en båge mot stranden igen.
Mumintrollet förstod att Snusmumriken försökte vilseleda förföljarna. Hemulens vissla skrek gällt borta i mörkret och besvarades av andra.
När båten gled in i vasskanten under träden gick fullmånen upp. /…/
Snusmumriken satte sig på aktertoften och slog försiktigt askan ur piphuvudet. Han böjde sig ner och tittade under trädgrenarna. Hemulen höll stadig kurs utåt. Han syntes tydligt i mångatan.
Snusmumriken skrattade sakta och började fulla sin pipa.

Hemulerna representerar kort sagt Lagen. Som livsform är de fanatiskt fixerade vid regler och kategoriseringar. Endast genom att tillämpa dessa kan de utöva glädje. Därför arbetar hemuler verkar i stort sett alltid vara poliser, parkvakter, fångvaktare och liknande. (Hemuler är, kan tillägas, den enda livsform i Mumindalen som arbetar över huvud taget.) Mumintrollen ogillar hemulerna, men håller sig undan och kan någon gång utnyttja deras tjänster. Snusmumriken, som vi redan sett, går däremot till väl planerade attacker. Ingen får däremot för sig att protestera mot hemulväldet, då detta skulle förutsätta en apell till transcendenta värden.
Sista kapitlet av Farlig midsommar visar hur det endast är genom en tillfällig allians med en annan hemul – en liten, rädd och virkande kusin till stora snuthemulen – som de lyckas undkomma från hemulväldet. Hon skriver orden “det är förbjudet” femtusen gånger i sitt vaxdukshäfte – och hon gör det, enligt egen utsaga, for the lulz – och säger till sin kusinen att det var en ångerful snusmumrik som gjort det. Snusmumriken vill invända men sväljer sin stolthet. Ånger är en främmande känsla för honom, och för mumintrollen som art.