Det är som med rösträtten. Alla får rösta, en del röstar idiotiskt men det får lösas med debatt.

Med dagens teknik går det att skapa en mardrömslik övervakning. För att det går är det inte rätt, men jag tror inte man ska bortse från att det går. För om det går kommer det att göras. Det går bara att bekämpa tekniskt och det går bara att bekämpa genom att skapa anonyma kommunikationsvägar.

Total anonymitet eller total diktatur är alternativen – mitt på motorvägen kan vi inte stå (för att glädja rasmus med en bilmetafor).

Inte heller min kommentar på seminariet var uttryck för någon färdigbakad slutsats, utan det handlade mer om en lös observation av ett samband.

Jag tror att det är svårt att få politisk acceptans för att alla åtgärder som går ut på att “producera identitet” ska motverkas samtidigt som skyldigheterna för den som vidareförmedlar trafik ska vara obefintligt. Total rätt till anonymitet låter sig inte förenas med total ansvarsfrihet för alla som förmedlar trafik tror jag. Jag tror inte att vi skulle få ett så trevligt nät då heller.

Personligen lutar jag åt att det viktigaste är att garantera nätets öppenhet och kommunikationsfriheten och att det inte är orimligt med vissa krav på att “identifiering produceras”. Sedan måste det givetvis göras på ett rimligt och balanserat sett. Det finns mellanting mellan FRA och datalagring å ena sidan och total frihet från identifieringsförsök ä den andra.

Sedan är jag fullt medveten om att tekniska utmaningar m.m. Det kommer inte alltid gå att identifiera någon. Men låt oss mer principiellt diskutera relationen mellan de två frågorna. Vad är viktigt och varför?

RedLib: Yttrandefriheten har alltid gränser och hur ska man göra om någon går över den? Hålla den som begått brottet ansvarig tycker jag är huvudalternativet? Om någon annan träder fram som anvarig utgivare är det ett sätt att upprätthålla en långtgående rätt till anonymitet (jfr tryckfrihetsförordningen).

Framför allt tror jag anonymitet är en nödvändighet för ett öppet nät (eller öppet samhälle i stort). Det enda som i slutändan garanterar öppna aktörers yttrandefrihet är att deras budskap sprids ändå mer anonymt ifall någon försöker tysta dom.

Juridiken utgår som sagt från ett nät av sajter, virtuella platser, och ofta används begreppet webbsida eller webbplats helst synonymt med detta.

Det blir tydligt både i diskussioner om upphovsrätt, vid yttrandefrihetsbrott i diskussionssystem och i det senaste förslaget om förbud mot att titta på barnporr.

Lagen utgår från att när man ser en webbsida på sin skärm så finns den inte i den egna datorn, utan att webbläsaren är ett fönster till något som finns på någon annan plats. Att sidan tekniskt är nedladdad och finns i ett par–tre olika kopior i datorns olika delar spelar ingen roll. Nedladdning, exemplarframställning och innehav i juridisk mening blir det först när man aktivt väljer “Spara som”.

En dator serverar en websida till en klient. Båda är peers på det nät som sammankopplar dem.

Annars en intressant frågeställning. Själv är jag tveksam till om identitet ens skalar till internets storlek, vilket skulle göra det hela irrelevant.