Enligt en annan person med insyn i tillslaget nyttar beslaget av datorer särskilt mycket till. En av datorerna, en laptop, tillhör en av de aktivas arbetsgivare och innehåller bara jobbmaterial.
– Övriga är krypterade. Och det kommer inte polisen att lyckas knäcka, säger personen.
Vid vår genomgång efteråt visade det sig att polisen stulit tre stationära datorer, tre laptops (av vilka två tillhörde privatpersoner som lämnat dem där och en innehöll vår kulturförenings medlemsregister), en digitalkamera, en router och en mobiltelefon. Eventuellt har de även stulit mer elektronik som vi inte har överblick över ännu.
Flera paralleller kan anas till inslaget mot Piratbyrån, vars server stod hos samma internetföretag som The Pirate Bay och även den beslagtogs. Mellan maj 2006 och oktober 2007 hölls Piratbyråns server i beslag. Kammaråklagare Håkan Roswall påstod att det behövdes för utredningen. Att ta en kopia skulle nämligen vara oerhört omständligt, påstod han – och rätten köpte det argumentet.
Det var från 1983 och handlade om en bil. Nej, jag skämtar inte. En stackars bilägare hade vid denna tid fått sitt fordon konfiskerat av staten, för att det ansågs kunna ha betydelse för en utredning där han själv inte var misstänkt(?), och som ett år senare lades ned utan åtal. Domstolen hade då kommit fram till att det var helt i sin ordning, eftersom den skada bilägaren drabbades av inte vägde upp värdet för utredningen att behålla bilen inlåst. Därför, menade Håkan Roswall, bör rättspraxis tolkas som att man mer eller mindre kan strunta i vad som drabbar ”tredje man” så länge åklagaren anser sig ha viktigare planer för konfiskerad egendom.
En rättspraxis som inte erkänner skillnaden mellan en bil och en dator är absurd. Dels för att datorn minskar i värde mycket snabbare än bilen, men framför allt för att informationen på en hårddisk borde gå att kopiera inom ett dygn, varpå datorn kan lämnas tillbaka. När polisen i stället håller en dator i över ett års tid kan det inte betraktas som annat än sabotage.
Vi lever i hög grad våra liv, såväl arbete som fritid, i och genom våra datorer. Informationen i datorn kan inte ersättas så som ens bil kan ersättas av att ta taxi eller buss. Om inte reglerna för beslag av digitala lagringsmedier rättas till, kommer vi framöver att få se allt fler fall som dessa. Huruvida polis och åklagare medvetet använder beslag för att försvåra för olika grupperingar att upprätthålla sin verksamhet kan få vara osagt. Blotta misstanken om att så är fallet är förödande för tilltron till rättssystemet. Att poliser inte utdelar bestraffning, innan ens ett åtal har väckts, är liksom en grundprincip.
Hur det går med Forskningsavdelningens datorer ska bli intressant att se. Hoppas att stackaren som fick jobbdatorn konfiskerad inte hamnar i trubbel. Detta är ännu en aspekt – många av oss bär runt på datorer som inte är våra egna.
Slutligen är det värt att fundera över frågan om beslagtagna hårddiskar i förhållande till information som lagras online, exempelvis på Google.
Här är det läge för pigga riksdagspolitiker att initiera en rejäl översyn, för en mer rättssäker reglering av beslagsregler för datorer och lagringsmedier. Syftet måste vara att polisen inte ens ska kunna misstänkas för att använda beslag som bestraffning. Lösa formuleringar duger inte, utan särskilda regler krävs för digital utrustning.
Jag tänker inte så mycket på dataförlusten. Utan mer på rätten till privatliv.
I vissa fall rymmer en dator mer privatliv än ett hem. Därför tycker jag att lagstiftningen är en smula obalanserad när datorer kan beslagtagas förhållandevis lättvindigt, medan bestämmelserna för husrannsakan är väldigt stränga.
Nu tänker jag visserligen inte så mycket på privatliv, utan mer på dataförlusten. Men grejen här verkar vara att flera av besökarna på punkspelningen fick sina ägodelar beslagtagna, inklusive datorer. Rättspraxis utvecklades innan privatpersoner hade datorer, än mindre bärbara sådana. Vid tillslag mot en offentlig eller halvoffentlig lokal, är det inte rimligt att de datorer som lokalens besökare kan konfiskeras fritt, åtminstone om inte särskilt tillstånd har givits för just detta. Rimligtvis borde varje enskild beslagtagen dator betraktas som en husrannsakan, och kräva särskilt tillstånd.
Renodlade svartklubbar är nästan lika ovanliga som helt “vita” (lagliga) nattklubbar. Natten till söndag tillbringade jag dock på en klubb som nog utan omsvep kunde kallas för svartklubb: Industrilokal i närförort, 100 spänn i dörren, bar med en burköl som inte tar kontanter utan bara ölbiljetter köpta i dörren, techno till sju på morgonen. Inga uniformerade vakter, inga störiga gäster. Svart som natten, med andra ord.
Fester där det säljs starkvaror utan utskänkningstillstånd är dock inte per automatik svarta. Långt vanligare är gråklubbarna, i Stockholm exempelvis Lilla Ukraina, Kruthuset och Detroit. De räknar sig som slutna sällskap och kräver formellt medlemskap, antingen genom en simpel namnlista i dörren eller på förhand. Att låta gästerna skriva upp sig i dörren ger klubben en mörkare nyans av grått. Även om det inte är svart, ökar sådant risken för anmärkningar. Efter ett antal anmärkningar ryker utskänkningstillståndet, så som skedde med Kafé Edenborg.
Ställen med utskänkningstillstånd är heller inte per automatik “vita”. Det är ett välkänt faktum att nästan alla krogar skattefuskar. Eftersom huvuddelen av nattlivet befinner sig någonstans i en stor gråzon, blir polisens prioriteringar av enormt stor vikt.
Tillslaget mot Utkanten och Forskningsavdelningen måste betraktas i detta gråa ljus. Ölförsäljningen på den spelning som pågick är inte olaglig, om sammankomsten räknas som ett slutet sällskap – samma luddiga gränsdragning mellan privat och offentligt som gör att upphovsrätten på internet ofta blir någonting väldigt abstrakt. Själv har jag dock aldrig varit på Utkanten och vet inte hur det brukar gå till på deras fester.
Vissa kanske tycker att principen “slutet sällskap” mest ter sig som ett krystat sätt att kringgå lagen. Men att klubbar kräver medlemskap hörs ju liksom på namnet. Det är snarare innerstadsbarernas öppna klubbar som frångått klubbkonceptet!
Frågan är vad som är värst: Jordbruksverkets beslut eller Mayhems följsamhet. Black metal ist krieg! Här blottas dock ett dilemma i frågan om hur svartmetall äger rum. Mayhem-spelningen ägde rum på Fryshuset, vars hemsida marknadsförde den jämsides med Frälsningsarméns julkonsert:
Skratta gärna, men här finns någonting värt att ta på allvar. Svartmetall, eller vilken annan marginell musikalisk inriktning som helst, kan sällan äga rum under autonoma förhållanden, utan hänvisas till generiska lokaler med snäva gränser för den konstnärliga friheten.
Visst, skratta gärna även åt att jag nämner konstnärlig frihet och ruttnande grishuvuden i samma stycke. Men kunde tajmningen vara bättre?
alla de fyrfotadjur som hava klövar och hava dem helkluvna, och som idissla, dem fån I äta.
Men dessa skolen I icke äta av de idisslande djuren och av dem som hava klövar: kamelen, ty han idisslar väl, men har icke klövar, han skall gälla för eder såsom oren; /…/
svinet, ty det har väl klövar och har dem helkluvna, men det idisslar icke, det skall gälla för eder såsom orent.
Av dessa djurs kött skolen I icke äta, ej heller skolen I komma vid deras döda kroppar; de skola gälla för eder såsom orena.
Observera att Torah i princip inte förbjuder bruket av griskadaver på scen, eller för den delen uppfödning av grisar. Det görs bara en gränsdragning mellan ren och oren föda, vilket inte kan reduceras till “vidskepelse” utan är något som alla civiliserade människor och kulturer gör. Vare sig kristna eller europeiska ateister brukar exempelvis äta råtta eller hund.
Majoriteten, såväl bland kristna som ateister, kallar sig dock “allätare” och förnekar att de skulle dra en gräns mellan rent och orent. Mayhems ruttnande grishuvuden, eller (ännu hellre) Gorgoroths ruttnande fårskallar, är en ovanligt effektiv konstnärlig provokation mot detta. Precis som förre Gorgoroth-sångaren Gaahl är även Mayhem-sångaren Atilla Gabor Csihar övertygad vegetarian och säger till Verdens Gang att grishuvudena är ett sätt att utmana det oreflekterade köttändandet. Att de samtidigt utmanar idén om att djur har “rättigheter” gör det hela dubbelt så bra. Tvåfrontskrig mot pseudokristenheten!
Genom att lyda Jordbruksverkets påbud, visar dock Mayhem att de har långt kvar till den ribba som sattes av bandets forna sångare gitarrist Øystein “Euronymous” Aarseth (som mördades av Varg “Burzum” Vikernes år 1993). Surreal Documents-bloggen (som dessvärre tycks ligga på is) har publicerat många och långa inlägg om Mayhem. Ett av de märkligaste inläggen spekulerar friskt kring Lenin och Sorel, men återger helt adekvat den strategi som Mayhem under sina storhetsdagar var en del av:
Like a Sorelian, Leninist elite, the Black Metal Inner Circle hoped to provoke the staid Norwegian society to engage in a brutal Manichaean struggle.
And like Sorel, Aarseth wanted his enemies to be self-confident, unashamed, brutal:
“From what we have heard there are extreme, fundamentalist Christians planning actions against us, which we think is great. We want to see Christians become militant. We hate to see the born again Christians going around being nice to the whole world. That’s extremely annoying. We want so see Christians with weapons coming here to kill us. That’s what we want.“
Det är onekligen synd att varken Jordbruksverket eller Djurrättsalliansen fick tillfälle att gå till angrepp mot Mayhem-spelningen. Då hade den aktuella grisdiskussionen på allvar tagit en spännande skruv. Ett bra musikklimat skulle innebära att såväl svartmetallare som rastafarianer och technonördar hade tillgång till egna rum. “Rum där skaror kan samlas och utveckla en tillit. Rum för gråzoner. Rum för det oförutsägbara. Rum för musiken att äga.” (§ 46)
Tillgången till rum behöver inte vara permanent och suveräniteten kan aldrig vara total. Men det vore på alla sätt bra om avvägningen mellan Jordbruksverkets regler och det konstnärliga uttrycket inte ständigt hamnade hos institutioner som Fryshuset. Inte minst för debatten om grisar. Min personliga åsikt är klar: Svin ska pålas, inte ätas!
Det postdigitala manifestet har fått ganska många recensioner. Överlag väldigt positiva – men till själva responsen tänker jag snart återkomma i ett särskilt inlägg. Ett pikant faktum som först måste konfronteras är att samtliga recensioner har skrivits av män. Recensionerna av Naturen, Caroline Ringskog Ferrada-Nolis kraftfulla debutroman, utan undantag har skrivits av kvinnor.
Jag påstår inte att jag, genom att notera detta, upptäckt någonting nytt. Tendensen är tydlig. Frågan är varför. En spontanenkät ägde rum på Twitter. Daniel Westman och MartinAagard menar båda att det avspeglar läsvanorna bland bokläsare i allmänhet. Kvinnor må även läsa manliga författare, men män är dåliga på att läsa kvinnliga författare, är deras slutsats. Isobel Hadley-Kamptz framhåller däremot “mönstret att manliga författare är finare och mer seriösa och manliga skribenter också är det”.
Förklaringarna motsäger inte varandra men de följer två olika genusordningar, för att följa Yvonne Hirdmans schematisering. Å ena sidan tvåkönsmodellen A/B, isärhållandets logik, där män och kvinnor hör till skilda värdar och följaktligen läser olika böcker, som inte ens kan bedömas på samma skala. Å andra sidan enkönsmodellen A/a där tendensen är att betrakta kvinnor som ofullständiga män, vilket inte utesluter att vissa kvinnor kan uppnå en högre status än vissa män.
Om den senare genusordningen skulle råda ostört, skulle endast en liten minoritet av de utgivna romanerna och de publicerade recensionerna vara skrivna av kvinnor. Så är det inte. Utan att ha några siffror, vågar jag säga att kvinnor är ganska välrepresenterade inom samtida svensk skönlitteratur och litteraturkritik. Av minst två skäl: För det första är kvinnor flitigare bokläsare, vilket skapar en stor marknad för kvinnliga författare, om det nu är så att kvinnor läser kvinnor. För det andra finns det trots allt en viss feministisk medvetenhet på kulturredaktionerna. I sin allra mest triviala form innebär den medvetenheten att när idel män men inga kvinnor figurerar på ett tidningsuppslag, reagerar man med att fråga sig varför det blev så.
Representation, kvotering och synlighet är centrala begrepp i sådan trivialfeminism. Den är väl lämpad för att komma till rätta med könsdiskriminering (A/a), men är i princip tandlös gentemot könssegregering (A/B). Vi måste fråga oss om inte besattheten av synlighet i vissa fall kan vara direkt kontraproduktiv.
Retroaktiv jämställdhet är oerhört knepigt. Hur långt tillbaks i tiden ska reformen av kulturkanon sträcka sig? Hur stor möda ska läggas på att leta fram kvinnliga författare, skulptörer och kompositörer? (Hur gör vi förresten med arkitekturen?) Risken är alltid överhängade att sådana projekt ter sig krystade, särskilt när de profileras som feministiska punktinsatser. Än mer problematiskt är att tendensen att skapa en dubbelhistoria, som endast kan stimulera till ett evigt ställningskrig mellan “realister” och “idealister”.
Här på Copyriot skriver jag, en man, väldigt mycket om böcker av manliga författare och väldigt lite om böcker av kvinnliga författare. Jag påstår inte att jag står utanför hela komplexet, men vill ändå framhålla en skillnad mot kultursidornas bokrecensioner. Här på Copyriot handlar det i ganska liten grad om ny litteratur. Det handlar också i ganska liten grad om skönlitteratur, i betydligt högre grad om filosofi. Påfallande ofta handlar det om manliga filosofer som har varit döda sedan t.ex. år 1677 eller 1814 eller 1900 eller 1962 eller 1995.
Skönlitteraturen jag läser är antingen skriven av döda män eller av levande kvinnor. Har inte tänkt på det tidigare men tendensen är tydlig. Jag läser inte, mednågotundantag, levande män. Årets största läsupplevelser har varit böcker av levande kvinnor – framför allt Sara Stridsbergs Drömfakulteten. (Jag vet, den kom ut för tre år sen. Jag tycker att det är en kort tid.) Fast okej, Tove Jansson också. Hon är död.
Avslutningsvis måste jag modifera mitt påstående att det endast är män som har recenserat Det postdigitala manifestet. Det gäller bara för de recensioner som vinjetterats som recensioner. Boken har också stått i centrum för några krönikor, som skulle kunna ha publicerats som friare hållna recensioner men som inte var det. Dessa krönikor är tvärtom skrivna av kvinnor, som på eget bevåg valt att läsa boken. Därmed motbevisas tesen att de könssegregerade recensionerna bara skulle avspegla könssegregerade läsvanor. Helena Granström i SvD och Isabelle Ståhl i Axess har skrivit krönikor om Det postdigitala manifestet som spöar samtliga manliga recensenter vad gäller självständigt resonerande. Därtill väcker det åter frågan om varför recensionen ska anses vara ett finare format än krönikan.
Tidigare i år inleddes utgivningen av tidskriften Militär historia, som nu dubblar takten till tolv nummer per år. Samtidigt startar konkurrenttidskriften Krigens historia som också utkommer varje månad. Båda krigar om samma målgrupp av män i övre medelåldern och den nya tidningens banbrytande vapen i denna strid är att uppehålla sig ännu mer vid det krigande som skedde under åren 1939-45:
Du får fascinerande artiklar om avgörande slag och banbrytande vapen. Tonvikten ligger vid andra världskriget, men självklart är Krigens Historia kryddad med artiklar om moderna konflikter, första världskriget och äldre krigföring.
Läsarna behöver alltså inte frukta att “militärens roll sätts in i ett större politiskt, ekonomiskt och socialhistoriskt sammanhang” – vilket är definitionen av militärhistoria enligt Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB), som ger ut Krigens historia. Är det inte kuriöst att en organisation för militärhistoria ger ut en tidning som de själva knappast kan definiera som militärhistoria?
Kommersialiseringen av militärhistorien vore inte förvånande om Krigens historia utgavs av ett vinstdrivande företag. Men SMB är inte ett företag utan klassas som “allmännyttig stiftelse”, vilket är möjligt eftersom de har “försvarsfrämjande ändamål”. Och tidningar som har en sådan organisation står som utgivare är befriade från moms. (Det kan vara en avgörande konkurrensfördel gentemot företaget Historiska media.)
Precis som SMB använder sig Krigens historia av adressen “Box 27805, 115 93 Stockholm”. Det är en postbox som tillhör Försvarshögskolan. Att statliga högskolor upplåter sina postsystem åt diverse vetenskapliga publikationer är förvisso ingenting konstigt. Men ingen, inte ens SMB, lär kunna påstå att Krigens historia skulle vara en vetenskaplig tidskrift. Innehållsförteckningen – “avgörande slag och banbrytande vapen” – tyder snarare på att den är krigspornografisk.
Jag har ingenting emot skamlöst kommersiella historiska tidskrifter. Jag har definitivt ingenting emot militärhistoria – tvärtom vill jag, som historiker, gärna se mer av militärhistoria som integrerad del av historieskrivningen. Själv tar jag exempelvis varje chans att lyfta fram den militära kopplingen när jag i min avhandling skriver om medieteknologier som radio och bandspelare. För att inte tala om FRA! Och Jönköping! Och internet!
Allt detta har dock ganska lite att göra med marknaden för gubbig krigspornografi – fullständigt fixerad vid andra världskriget, fullständigt ointresserad av att sätta det militära i samband med människors vardag eller med ekonomiska förhållanden.
Om vi ser till de olika historiska tidskrifter som utges i Sverige, finns ett enormt glapp mellan å ena sidan de glansigt kommersiella populärhistoriskamagasinen (vars målgrupp är extremt mansdominerad), å andra sidan de renodlat vetenskapliga och strikt inomakademiskapublikationerna. Med undantag för tidskrifterna om arbetarhistoria och näringslivshistoria är glappet nästan tomt.
Historiska tidskrifter lyser för övrigt med sin frånvaro bland de kulturtidskrifter som får tidskriftsstöd (med Populär arkeologi som enda betydande undantag). Annars skulle man ju kunna tänka sig att intelligent populärhistoriska tidskrifter, nischade på andra områden än bara det militära, borde kunna klara sig genom en kombination av marknad och stöd. Fast som tidskriftsstödet hittills har varit utformat, med krav på förlust, har sådant kanske inte uppmuntrats.
Ja, jag avser att lämna Facebook för gott. Inte som en protest, inte heller i flammande hat, utan av ren uttråkning. Ett bra tillfälle kan då vara när antalet olästa meddelanden i min inbox når siffran 1000 – vilket skulle kunna bli i mitten av januari. Då har jag funnits där i 2,5 år. Det blir bra så.
Funnits “där”? För två år sedan hävdade jag: “Facebook är ingen plats, det är en händelse.” Nå, det var nog både plats och händelse, hur mycket jag än ville se Facebook “ibackspegeln“. På senaste tiden har det dock åter blivit lättare att tänka Facebook som ett avslutat kapitel. Åtminstone nästan avslutat…
Vad som håller mig kvar är inte interaktionen. Det är informationen, som i princip går att ladda ner. Framför allt är det listan över namnen på mina “659 friends”, i många fall även kontaktuppgifter till dem. Om bara detta kunde laddas ned på ett smidigare sätt än helt manuellt, skulle det vara oerhört mycket lättare att lämna Facebook.
Jag efterlyser alltså ett tekniskt verktyg som underlättar nedladdningen av denna information. Allra helst ska det dessutom ta med en profilbild på varje bekant, samt uppgiften om gemensamma bekanta, för att lättare kunna identifiera folk. Ja, varför inte gå hela vägen och göra det möjligt att ladda ner hela sin egen profil, inklusive alla bilder och gamla statusuppdateringar, samt informationen från ens vänners profiler, och göra detta tidsdokument läsbart i ett särskilt program som ett statiskt “offline-Facebook”? Det skulle utan tvivel fylla en nostalgisk funktion om ett par år, samt göra steget att lämna Facebook mindre för många. Att göra detta bryter säkert mot Facebooks användaravtal, fast det enda de kan göra som straff är att stänga av oss – och om vi ändå har för avsikt att lämna skutan, så…
Så, vem kodar? Särskilt svårt kan det knappast vara. Börja med att sikta lågt. Som sagt – det räcker med att ladda ner listan på alla ens vänner samt kontaktuppgifterna, för att Facebook inte längre ska kännas som en nödvändig adressbok. Tänk så få rader kod, jämfört med hur stor inverkan det kan få!
Copyriot är en blogg utan innehållsdeklaration. Däremot finns ett antal kategorier, närmare bestämt 21 stycken, som listas i högerspalten. Antagligen är det ytterst få läsare som alls bryr sig om hur inläggen etiketteras, men för skrivandet spelar de en viss roll. För att ett inlägg ska platsa här måste det platsa i minst en, helst flera, av kategorierna. Nya kategorier kan inte läggas till godtyckligt efter hand, däremot kan befintliga kategorier omtolkas och breddas.
Så länge jag förhåller mig till dessa regler, som jag själv har satt upp, inbillar jag mig att Copyriot kan undvika två diken: Å ena sidan det hejdlöst subjektiva tyckandet om allt som flyger i en, å andra sidan att uppställa ett ämne som överordnad referenspunkt för bloggen.
Nu har jag dock nått fram till en punkt där den rådande uppsättningen av kategorier känns urvattnad och främmande. Dags för en reform! Men hur?
Inventering av rådande system
Omkring hälften av kategorierna fungerar utmärkt. Bland dessa återfinns konstarterna, som ofta tillåts överlappa: film, konst, litteratur och musik – även hacking kan fogas till den listan. Andra kategorier som klarar sig utan anmärkning är energi, historia och staden. En särskild kategori för engelskspråkiga inlägg känns också ganska givet.
Antipiratism och kulturpolitik är tydliga men lite trista. Kategorin inkasso är mindre tydlig (där handlar inläggen om olika institutioner för kollektiv rättighetshantering, t.ex. Stim och Copyswede, samt liknande former för schablonbeskattning). Dessa tre kategorier skulle med viss tveksamhet kunna behållas.
Övriga kategorier känns idag mer eller mindre urvattnade. Kontroll har fungerat bra för att länka samman ett gränsland mellan övervakning och politisk ekonomi, men fältet har fått alltför oklara konturer. Praxis sammanförde erfarenhet och analys av händelser på ett bra sätt men kan likaledes bli hur brett som helst. Kategorin p2p, som kan sättas på allt som handlar om internets infrastruktur, kan också förtjäna mer differentiering.
Sen har vi massmedia, vars innebörd jag alls inte förstår längre, liksom postdigital som numera känns lite överflödig efter att begreppet blivit hyfsat etablerat. Och s23m/s23x/s23k, som skulle relatera till ett antal (konst)projekt som knyter an till en buss och till Piratbyrån, känns alltför fixerad vid just själva bussen.
Slutligen finns det tre gamla favoritetiketter, som betecknade tre gränsdragningar vars uppluckring bidragit till att försätta idén om upphovsrätten i kris: idé/uttryck, producent/konsument, privat/offentligt. Frågorna är lika intressanta som någonsin, men koncepten förefaller lite stelnade, särskilt nu när upphovsrättens tillämpning blir allt svårare att skilja från andra politiska frågor.
Möjliga alternativ
En reform av Copyriots etikettsystem kan antingen byta ut cirka tio odugliga kategorierna mot cirka tio helt nya. Frågan är bara vilka. Fortfarande tänker jag att kategorierna då inte ska beteckna genrer eller discipliner (t.ex. ska inte “filosofi” vara en etikett på inlägg), ej heller frågor som redan är politiskt frejmade (t.ex. “nätneutralitet” eller “upphovsrätt”). Så vad?
Ett radikalare alternativ är att kasta ut samtliga etiketter och importera ett helt nytt system, som då gärna ska vara någorlunda godtyckligt så att tolkningar framtvingas.
“Klassifikationssystem för svenska bibliotek är oerhört attraktivt, men kan det användas? Kanske! Nog händer det att Copyriot skriver även om S (militärväsen), V (medicin) och R (idrott, lek och spel). Fast det blir nog lite torrt om man inte använder underkategorieringar, vilket å andra sidan blir oöverskådligt. Och blotta tillgången till B (allmänt och blandat) riskerar att legitimera en intellektuell lathet.
Ett annat sätt skulle kunna vara att anamma namnen på radioprogram i P1. Då skulle Copyriot-inlägg kunna etiketteras med “Filosofiska rummet”, “Dagens dikt”, “Konflikt”, “Morgonandakt”, “Lördagsintervjun” och “Kropp & själ”. Vilket nog skulle vara fantasieggande ett kort tag, men ogörligt i längden.
Likväl har existensen av ett begränsat antal kategorier visat sig befrämja skrivandet här på Copyriot. Förslag och idéer till hur ett reformerat kategorisystem kan se ut mottages tacksamt!
Rasmus Fleischer från Piratbyrån skriver en liten idyllisk historia i Fronesisnumret om amatörismens välsignelser. Ingen kan missta sig på det verkliga budskapet. Att vi ska acceptera upphovsrättens avskaffande.
På vilket sätt min historieskrivning skulle vara “idyllisk” är obegripligt. Slutsatsen är inte att allt löser sig utan att amatörisering kontra professionalisering kommer att fortsätta vara ett tvisteämne.
Att maximal arbetsdelning skulle fungera som recept för kulturell kvalitet är den idé som jag angriper, vilket alldeles i början exemplifieras med ett par grova överdrifter från debattörer som varnar för fildelningens konsekvenser. Men min artikel handlar inte alls om upphovsrätt. Björn Gunnarsson fantiserar fritt. Vad han menar är dessutom alldeles svårbegripligt.
Problemet med dilettantismen är bara att eftersom kravet på försörjning måste riktas mot andra samhällssektorer, förlorar konstfältet slutgiltigt sin autonomi. Plus att den socioekonomiska snedfördelningen av utövare blir ännu mera skev än vad den redan är.
Amatörism, dilettantism – med sådana ord framställer Björn Gunnarsson amatörernas och deltidsmusikernas existens som uttryck för en “-ism”. Denna “-ism” framställs som en totalorganisering av hela kulturlivet. Envar som talar om amatörer i annat än pejorativa termer, eller bara erkänner existensen av kvalitetskultur utförd av andra än heltidskonstnärer, ställs till svars för detta fantasisystem där ingen tjänar några pengar alls på konstfältet.
Men om Björn Gunnarsson alls har läst min artikel i Fronesis, bör han ha sett att de konflikter som beskrivs alls inte handlar om att tjäna pengar eller inte. Musiklivets amatörer som beskrivs där – oavsett om de är bönhasar på 1700-talet, jazzmusiker på 1930-talet, dansbandsmusiker år 1972 eller punkare år 1979 – tjänar alla pengar på sina spelningar. De tjänar bara inte alla sina pengar på att spela musik. Vissa av dem drömmer om att kunna göra det, några få av dem professionaliseras också efter hand, medan de allra flesta tycks vara ganska nöjda med att extraknäcka på helgen eller under sommarmånaderna.
Björn Gunnarsson finner det uppenbarligen hotfullt att en sådan gråzon finns mellan idealtyperna “dilettanten” och “kulturarbetaren”. En underlig rädsla, men okej. Frågan är vad han vill göra åt det.
Menar han att “upphovsrätten” kan uppnå ett institutionellt isärhållande av amatörer och professionella? Det är ungefär lika konkret som att säga att “mänskliga rättigheter” kan skapa fred. Menar han att Ipred värnar konstfältets autonomi? Eller att förlängda skyddstider kan bota “den socioekonomiska snedfördelningen av utövare“? Eller har han helt andra lösningar för hur kulturens arbetsdelning ska bli striktare? Varför håller han då inne på dem?
Igår föreläste jag vid Kalmar universitet för ett tjog yrkesverksamma kulturjournalister, främst från landsortspressen, som fortbildade sig på kursen “Den breda kultursidan“. Eftersom jag var inbjuden för att tala utifrån min bok, Det postdigitala manifestet, tog jag chansen att pröva de ganska lösa idéer om musikkritik som kastas fram där.
§ 39
En postdigital musikkritik (eller vad man nu vill kalla det skriftliga värderandet av musik) måste först och främst överge recensionen som standardformat. Skivrecensionen är ett odugligt format, dels för att dess nyhetsvärde är underkastat ett alltmer abstrakt releasedatum, dels för att värderandet av skivan som artistens produkt tillåts överskugga de sammanhang som skivan både springer ur och möjliggör. Konsertrecensionen å sin sida lutar sig i allmänhet tillbaka på snäva konventioner om vad en konsert är. Konserten som kommunikation – artistens förmåga att förmedla en känsla till var och en i publiken – har företräde framför konserten som situation. Att recensera de gemenskaper och beteenden som musik förmår mobilisera borde vara minst lika angeläget som att recensera en artists insats.
Postdigital musikkritik bör inte bedöma musik som objekt, utan i termer av händelser som kan spänna över tio sekunder eller tio år. Inom sådana händelsers ramar kan kritikern bedöma både inspelningar och instrument, artister och publik, såväl som mjukvara och arkitektur. Att däremot skriva om en skiva bara för att den har “släppts” duger inte längre.
Att recensionsformatet krisar var knappast en nyhet för kursdeltagarna. Flera av dem berättade om hur de på sina redaktioner övervägde att helt avskaffa skivrecensionerna. För att inte tala om hur meningslöst det kan kännas för en lokal journalist att recensera en film när den går upp på ortens biograf, månader efter att hundratals andra recensioner (samt själva filmen) funnits tillgängliga för läsarna via nätet.
Här ser jag gärna det postdigitala som en möjlig renässans för lokaljournalistiken. Om kultursidans orienterar sig bort från recensionsformatet, till att skriva om musik som händelser och som samvaro, så kommer den lokalspecifika relevansen i stor stil. Men det sker inte utan problem.
För att väcka debatt hävdade jag att de riktigt intressanta texterna om spelningar ofta “recenserar” publiken i minst lika hög grad som artisten. (Allra helst får de gärna även synliggöra arrangörerna – de eldsjälar och ekonomier som möjliggör musikhändelser.) Även när artisterna kommer utifrån så är publik och arrangörer vanligtvis lokala. Frågan är i vilken mån publikens agerande anses ske “för” en offentlighet, på samma sätt som agerandet på en scen gör det. Går det att vara lika hård mot en konsertpublik som mot en artist?
En av kulturredaktörerna på kursen berättade att hon nyligen känt sig tvungen att (under tidspress) säga nej till en recension som med viss avsmak hade beskrivit publikens beteende under en konsert. För en lokaltidning kan sådant vara ett värre dilemma än för storstadspressen, utan tvekan. Å andra sidan – om man vill behålla tron på en musikkritik som faktiskt spelar roll, som i någon mening är uppbygglig för musiklivet, kan man då begränsa sig så?
Många var av åsikten att det kan vara tveksamt att lägga alltför mycket krut på publiken i en text som presenteras som en konsertrecension, medan det däremot är helt okej i en kulturkrönika eller för den delen ett reportage. Kanske är lösningen ändå så enkel som att recensionen som standardformat kan överges, till förmån för andra former av musikkritik?
Gjorde förresten en snabb stickprovsundersökning bland de tre dagstidningar som fanns tillgängliga här på tåget hem till Stockholm.
Niklas Wahllöf recenserar en Simple Minds-konsert i DN. Textens kärna är en resumé över hur bandet under 1980-talet “försvann från ballhetsradarn” och blev till steril arenarock “i storpack”. Men där görs också en snabb observation rörande konsertbesökarna i Solnahallen: “Publiken är entusiastisk, klappar i takt till varje låt, hoppar upp och ner i grupp och vinkar frenetiskt tillbaka“. Men vilka var de? Hur hamnade de där? Hur betedde de sig innan och efter spelningen? Vilka gemenskaper och vilka minnen bekräftade de genom att gå på en Simple Minds-konsert? Så länge sådana frågor förblir helt obesvarade, ter det sig aningen onödigt att alls nämna det faktum att publiken ger ett gensvar.
Samma sak på Svenska Dagbladets kultursida, som recenserar en spelning med Tegan & Sara. “De som står närmast scenen”, skriver Dan Backman, “gör konserten till en hängivet sektmöte”. Nå, gäller det inte varje konsert med ett hyfsat välkänt utländskt band? Än en gång: vilka är då dessa sektmedlemmar? Dock ska det sägas att recensionen i ovanligt hög grad tar upp konsertsituationen som helhet, inklusive det faktum att “Debaser Medis har en balkong med sittplatser bakom glas, med konsertljudet förmedlat via högtalare”. Detta är dock inget som recensenten tar upp på eget bevåg, utan kommenteras av artisterna från scen – endast därför tycks det vara legitimt att skriva om saken.
Konsertrecensionen som jag hittar i Sydsvenskan är av annat slag, eftersom den strikt talat handlar om ett annat medium: den klassiska konserten, där framförandet omgärdas av publikens tystnad och andakt. Här handlar det om att bedöma en tolkning av ett verk, att sätta ord på vilka kvaliteter som skiljer just denna tolkning från andra tolkningar av samma verk, vilket recensenten Tobias Lund lyckas utmärkt med. Att konsertens inramning och publiken utelämnas är helt i sin ordning i denna typ av recensioner. En pliktskyldig mening om hur många extranummer som tvingades fram vore rentav bara löjlig. Den krisande klassiska musiktraditionen behöver den här typen av klart avgränsade recensioner – men den behöver även andra former för musikkritik, utanför recensionsformatet, för att den ska kunna överleva i samspel med ett bredare musikliv (§ 27).
Förresten kan jag tipsa om följande samtal som på lördag går av stapeln på ABF-huset i Stockholm, inom ramen för heldagstillställningen “Socialistiskt forum” från vars programblad jag citerar:
Finns det rum för kultur?
I sin nya bok “Det postdigitala manifestet” diskuterar historikern Rasmus Fleischer hur olika kulturformer kommer äga rum i framtiden. Det viktigaste för morgondagens kulturliv, menar Fleischer, är att få tillgång till utrymmen där kulturen kan ta plats. Men finns sådana utrymmen idag?
Vilken roll har det offentliga rummet? Hur kan vi förstå höstens ockupationsvåg i Stockholm? Medverkande: Rasmus Fleischer, historiker och författare till “Det postdigitala manifestet”, Samira Ariadad, aktivist, musikkritiker och arrangör av PiratbyrånsPiratbions Youtube-festival. Samtalsledare: Daniel Strand, Ink bokförlag. Arrangör: Ink bokförlag.
“Filmstaden” är sedan 1985 ett registrerat varumärke tillhörande Sveriges biografmonopol. Besöken på dessa nöjesinrättningar, var i landet de än ligger, följer en strikt formel. För det första ska man vänta minst en halvtimme i en foajé där man indränks i en kvalmig doft av popcorn. För det sista slussas man rakt ut på en kall gata.
Tiden däremellan, som tillbringas i en biografsalong, kan vara över två och en halv timme. Även om man bryter mot påbudet och inte köper med sig en liter vätskedrivande läskedryck, blir man vanligtvis så pissnödig att man glatt låter sig vallas ut till den kalla gatan (bara för att inse att där ju inte finns toaletter).
Situationen blir dubbelt dråplig om man just har sett filmen 2012 vars sista timme eller så innehåller scener mycket liknande den som utspelar sig i biografsalongen efteråt: Mängder av människor knuffas och trängs för att komma undan hotet av ett frambrytande vatten. Skillnaden är bara att vattnet i filmen är en tsunami som täcker hela jävla Himalya medan det vatten som trycker på efteråt finns inne i varje åskådares urinblåsa.
Filmen 2012 kan inte kallas annat än dålig, vilket knappast förvånade. Horisontella rörelser av uppslukning, där naturen ständigt ligger överlevarna hack i häl, framställda med spektakulära effekter. Mycket mer än så består filmen inte i, bortsett från det obligatoriska men marginella inslaget av kärlek, familj och produktplacering. Ganska många öppningar görs mot politiska intriger och moraliska dilemman men inom en halv minut är de bortglömda, till förmån för den ständiga flykten från lava, vatten och avgrundshål. Dramaturgin är relativt frånvarande, vilket möjligen hör till genren katastroffilm och i viss mån kan vara ganska skönt. Men filmen är fortfarande genuint dålig och kan inte rekommenderas för någon, utom för dem som är specialintresserade antingen av animerade specialeffekter eller av eskatologi och apokalyptik. (Jag räknar mig själv till den sistnämnda kategorin.)
Fyra små noteringar kring medialitet och apokalyptik i 2012-filmen:
Television. Alla teveapparater som skildras i filmen är analoga. Typ varje gång som en teveskärm syns på filmduken, syns även analoga störningar som oftast signalerar att tevesändningen snart bryts helt. När tevesändningen bryts blir det myrkrig i rutan, inte en sterilt blå färg. Stördningar i digital television hade inte funkat att remediera på filmduken. Att bilden “fryser” duger inte till att illustrera det reala.
Telefoni. Visst var det så att mobiltelefonerna i hög grad höll sig utanför actionfilmernas tekniska arsenal, trots att de fanns i fickan hos varje biobesökare? Hjältarna på duken fortsatte att rusa till telefonkiosker och att förgäves ringa till varandras hemtelefoner. Däremot visar det sig i 2012 att det fortfarande går att ringa varandra på mobil om man står i en enorm flyende folkmassa och större delen av övriga världen är i full färd att gå under. Mobiltelefonin är så grundmurat digital att där bara verkar finnas noll och ett.
1958 nämns i filmens torftiga bakgrundsberättande som det år då en vetenskapsman kom på en teori, men nästan alla valde att slå dövörat till i femtio års tid. Känns inte det mest av allt som en referens till Hubberts teori om “peak oil” (1956)?
Skillnaden är att oljekrönet följs av en långsam nedgång och därför inte funkar i katastroffilmer. Vi tycks nästan oförmögna, kulturellt och/eller kognitivt, att tänka mellanting mellan ständig tillväxt och plötslig krasch. Alldeles oavsett Maya-kalendern är årtalet 2012 relevant i ett sådant sammanhang, om vi inte har nått oljekrönet redan idag så har vi nått det då. Vi måste lära oss av med att fantisera om plötsliga sammanbrott, för att kunna tänka en lång, långsam och ojämn stagnation som en möjlig framtid.
Charlie Frost är en filmkaraktär, undergångsprofet och konspirationsteoretiker med egen radioshow, klart inspirerad av Alex Jones. Han är knäpp men han har rätt och är värd att lyssna på – däri ligger något av ett budskap från filmen, vilket tycks hänga samman med att Charlie Frost själv inte har något politiskt budskap utöver ett oformligt hat mot överheten i Washington. Hans enda budskap är Sanningen, att jorden ska gå under, vilket allmänheten har “rätt” att få veta.
Någonstans hintas om en dialektisk upphävning av motsättningen mellan Sanningsrörelsen (konspirationsteorin) och Sanningsinstitutionen (det vetenskapliga etablissemanget vetenskapen), till förmån för Makten (elitens projekt att rädda mänskligheten, till priset av att allmänheten undanhålls Sanningen). Filmen gör inte ens halvhjärtade försök att utveckla detta till ett moraliskt dilemma.
Marknadsföringen 2012 jobbar ändå på att utvinna publikintresse ur ett sådant spänningsfält kring sanningens (påstådda) kraft, i kölvattnet av konspirationsteoretiska nätfilmer som Zeitgeist. Däremot märks inte mycket av den kristna apokalyptiken ur Johannes uppenbarelser, vars huvudtema handlar om att skilja en falsk Messias från en äkta. Anledningen är väl, än en gång, att 2012 i stort sett saknar dramaturgi.
