Entries from October 2009 ↓

På väg till dagens avhandlingsskrivande på KB passerar jag över Stureplan och tittar in en snabb sväng på Hedengrens bokhandel. Upptäcker till min glädje att de skyltar med Det postdigitala manifestet på ett bord strax nedanför trappan. Tittar på prislappen: 195 kronor. Dubbelt så mycket som det kostar att beställa boken från förlaget eller att köpa den på torsdag. Bra mycket mer än det 135 kronor som boken kostar på Adlibris (156 kronor på Bokia).
Och samtidigt: Bonnier-ägda Adlibris utnyttjar sin dominans för att utpressa mindre förlag. Bara att länka till dem tar emot.

Frågan aktualiserar gårdagens tweetväxling med Tobias Nielsén, som här rekonstrueras:

• Isobel: var ska man handla böcker om man är emot den kulturella likriktningen och hårda kommersialiseringen hos adlibris och akademibokhandeln?
  
• Tobias: Söderbokhandeln eller Hanssons i Gamla stan.
  
• Rasmus: Jag gillar visserligen fysiska bokhandlar, men skulle bli ruinerad om jag köpte alla böcker i dem.
  
• Isobel: jo, en ekonomisk fråga också, onekligen. jag lägger redan nära halva min inkomst på böcker
  
• Tobias: Kör kombo mellan bokinköp fysiskt och nätet. Kostar… men ftg-inköp OCH: inga inköp=ingen bokhandel kvar
  
• Tobias: Inser jag borde handla mer afk. För om inte bokälskare handlar i bokhandeln. VEM ska då göra det?

Vissa ser inget egenvärde i fysiska bokhandlar. Gott så – de rekommenderas då att hellre engagera sig i frågan om Adlibris marsch mot monopol bland näthandlarna. Andra av oss ser däremot att bokhandlar, liksom bibliotek, kan vara många saker och att det finns vissa värden i det tredimensionella arrangerandet av böcker i ett urbant rum, som omöjligen kan uppnås av digitala databaser. Såvida vi inte tycker att biblioteken räcker till, finns det då goda skäl att oroa sig för den onda cirkel som bokhandlarna befinner sig i. Nästan alla landets bokhandlar har reducerats till presentbutiker för pappersvaror, kokböcker och deckare. De få som vågar sig på annan litteratur tvingas hålla höga priser, vilket ytterligare driver oss bokläsare i famnen på Adlibris.
Tobias Nielsén antyder ett moraliskt ansvar att stödja de fysiska bokhandlarna, men jag är tveksam till en sådan lösning. Så här avslutades tweetväxlingen:

• Rasmus: Ett dilemma det där… Fysiska bokhandlar kan knappast leva på dåligt samvete allena. Ska de bli objekt för kulturpolitik?
  
• Tobias: “Marknadsplatser” föremål för kulturpolitik? Kanske om de också är något annat (vilket de måste bli i fallet bokhandlare).

Jag menar nu inte att driva ett kulturpolitiskt krav på subventionerade bokhandlar. Men om vi till varje pris vill behålla dem ter det sig nästan som den logiska utvägen. Tobias höjer på ögonbrynet inför att kulturpolitiken ska stödja “marknadsplatser”. Men vad annat är kulturproppens förslag om att subventionera “digital distribution av musik”? Som om “digital distribution” behövde stödjas! Då ter det sig, i jämförelse, klart mer befogat att stödja fysiska rum för distribution. Om det sedan ska vara bokhandlar i traditionell mening är en annan fråga.

Kulturpolitiskt subventionerade butiker är för övrigt knappast något nytt. På 1970-talet samarbetade exempelvis de skattefinansierade centrumbildningarna Författarcentrum, Konstnärscentrum och Musikcentrum i “Föreningen Centrumkiosker” i Stockholm. Kulturrådet sköt till pengar så att de kunde hyra kioskerna i tunnelbanestationerna Mälarhöjden, Gärdet och Zinkensdamm.
“Avsikten är att där bedriva information om och distribution av icke-kommersiell kultur, exempelvis sälja skivor och böcker, visa utställningar o.dyl”, rapporterade en av de aktiva, Ola Stockfelt (som numera är docent i musikvetenskap i Göteborg).
Detta var bara en sådan där grej som jag råkade snubbla på i min forskning på Riksarkivet. Hur det gick med kulturkioskerna i tunnelbanan har jag ingen aning om. Kanske rann det hela ut i sanden inom ett år. Eller vänta, här står lite grand om det kortlivade projektet.
Bättre modeller än Centrumkiosker kan säkert tänkas. Men ingenting säger att det skulle vara konstigare med kulturpolitiskt stöd till lokala kvalitetsbokhandlar än till “digital distribution”. Snarare tvärtom.

På väg till dagens avhandlingsskrivande på KB passerar jag över Stureplan och tittar in en snabb sväng på Hedengrens bokhandel. Upptäcker till min glädje att de skyltar med Det postdigitala manifestet på ett bord strax nedanför trappan. Tittar på prislappen: 195 kronor. Dubbelt så mycket som det kostar att beställa boken från förlaget eller att köpa den på torsdag. Bra mycket mer än det 135 kronor som boken kostar på Adlibris (156 kronor på Bokia). Och samtidigt: Bonnier-ägda Adlibris utnyttjar sin dominans för att utpressa mindre förlag. Bara att länka till dem tar emot. Frågan aktualiserar gårdagens tweetväxling med Tobias Nielsén, som här rekonstrueras: Isobel: var ska man handla böcker om man är emot den kulturella likriktningen och hårda kommersialiseringen hos adlibris och akademibokhandeln? Tobias: Söderbokhandeln eller Hanssons i Gamla stan. Rasmus: Jag gillar visserligen fysiska bokhandlar, men skulle bli ruinerad om jag köpte alla böcker i dem. Isobel: jo

Jag efterlyser en konservativ nätkritik på kultursidan i dagens Sydsvenskan. Texten är en snabb blick på Tysklands nätpolitiska debatt som å ena sidan ofta är vulgär men som å andra sidan snuddar vid frågor som knappast berörs i Sverige. Skrev ihop det hela för över en månad sedan, på ett Lufthansa-plan där jag i vanlig ordning läste Süddeutsche Zeitung. Där upplystes jag om att Udo di Fabio, domare i tyska författningsdomstolen, angripit i stort sett hela internet i ett högtidstal. För detta fick han mothugg från Bernd Graff, som även han profilerat sig som nätkritiker (tidigare känd från Copyriot) om än av inte fullt så extremt snitt.

Ingen av de bägge herrarna har särskilt vettiga saker att säga om internet, men de tyskt mediekonservativa positionerna är intressanta. Dels för det blotta faktum att de vore nästintill otänkbara i svensk debatt, men också för att vissa av frågeställningarna – rörande åsiktsbildningens möjligheter i ett klimat av överflöd – förtjänar att övertas. För övrigt är det slående hur frånvarande televisionen är i tyskarnas diskurs. Konservativa nätkritiker som Udo di Fabio framställer sig som värnare av en förnuftig papperskultur, men i själv verket försvarar de snarare en videokrati á la Berlusconi.

Min slutkläm lyder:

När allt kommer till kritan är individens förmåga att helt på egen hand överblicka hela nätet närmast noll. Urvalet ur ett överflöd av åsikter är i praktiken alltid kollektivt, oavsett om det kodas in i Google-algoritmer eller äger rum på en konferens. Frågan som vi ännu bara har närmat oss är hur nätet kan möjliggöra kollektiva former för att reducera komplexitet, utan att vare sig nya eller gamla mediemoguler sitter på den yttersta makten. Utifrån ett sådant perspektiv blir det meningslöst att diskutera om internet är bra eller dåligt. Överflödet av information sköljde över oss redan med kabel-tv, men i det enkelriktade tv-mediet gavs inga möjligheter för tittarna att bilda gemenskaper som sållar i informationen. Internet erbjuder däremot sådana möjligheter – förutsatt att inte jurister och politiker går med på regleringar som reducerar nätet till något som mer liknar kabel-tv.

Jag efterlyser en konservativ nätkritik på kultursidan i dagens Sydsvenskan. Texten är en snabb blick på Tysklands nätpolitiska debatt som å ena sidan ofta är vulgär men som å andra sidan snuddar vid frågor som knappast berörs i Sverige. Skrev ihop det hela för över en månad sedan, på ett Lufthansa-plan där jag i vanlig ordning läste Süddeutsche Zeitung. Där upplystes jag om att Udo di Fabio, domare i tyska författningsdomstolen, angripit i stort sett hela internet i ett högtidstal. För detta fick han mothugg från Bernd Graff, som även han profilerat sig som nätkritiker (tidigare känd från Copyriot) om än av inte fullt så extremt snitt. Ingen av de bägge herrarna har särskilt vettiga saker att säga om internet, men de tyskt mediekonservativa positionerna är intressanta. Dels för det blotta faktum att de vore nästintill otänkbara i svensk debatt, men också för att vissa av frågeställningarna – rörande åsiktsbildningens möjligheter i ett klimat av överflöd – f

Senaste numret av tidskriften Axess har “långsamhet” som tema. Kritiken mot flygplatssamhället och mot inglasade gallerior går igen i flera av texterna, liksom maningarna till att lämna ekologiskt ohållbara rationaliteter. Alla de fyra inbjudna skribenterna kommer med vettiga observationer, men ingen har någon handlingsplan. Allra intressantast är kanske inte vad som skrivs, utan det oskrivna som resonerar i glappen mellan de olika texterna. Så vi tar dem en i taget.

Johan Lundbergs ledarartikel är mest optimistisk i sin hållning. Han tar avstamp i idén om 1900-talet som parentes: detta sekel, skriver Johan Lundberg, präglades av masskultur, storskalighet, nutidscentralism och nymodighetsfetischism – samt snabbhet som ideal, med köpcentret i centrum.

Det paradoxala är att det mest snarast har kommit att ta längre tid, trots att hastigheterna har ökat.

Följaktligen uttrycker Johan Lundberg en förhoppning om att “2000-talets utopier” ska växa fram ur initiativ som “slow food” och “slow cities“, som någon form av växande “slow movement“. Ett individuellt konsumtionsval – mycket svårare än så var det visst inte för Johan Lundberg.
Alla de fyra skribenter som han bjudit in till Axess gör det dessbättre inte fullt så lätt för sig. Per Svensson skriver intressant om svenskt lantbruk, som länge vägletts av en idé om att följa tillverkningsindustrin in i den rationella moderniteten. Jordbrukspolitiken som fastslogs år 1947 “var redan från start genomsyrad av den för svensk efterkrigstid typiska korporativistiska storskalighetskulten (staten hjälper stor att käka upp liten).” Resultatet har bland annat blivit övergödning och galna kor.
Vad är då lösningen? Per Svensson förespråkar “ett kvalitativt språng” där lantbruket börjar sälja “upplevelser” i stället för produkter. Idealgården som han besöker är framför allt en ekologisk restaurang. “Man kan ta bra betalt också för att lindra dåliga samveten” konstaterar han hurtigt. En annan – som för övrigt läste Axess långsamt, på papper – stannade här upp en stund och funderade på det dåliga samvetets ekorrhjul som ekonomisk drivkraft.
Även Per Svenssons utopi grundar sig på individuella konsumtionsval och är mer än lovligt naiv. Hur trevligt det än må vara att käka middag på ekologiska gårdar, så kommer vi fortsätta vilja fylla våra kylskåp i första hand med produkter, inte upplevelser. Vi kommer heller inte att i nämnvärd utsträckning åka ut till ekogårdar över lunchrasten utan lär även fortsättningsvis prioritera någonting hyfsat tillgängligt och billigt – hur mycket vi än ogillar stress och stordrift, hur fint vi än tycker att det är med långsamhet.

Thomas Nydahl bidrar med en mer filosofisk meditation som tar avstamp i Paul Virilio, Botho Strauß samt ljudet av regn. Sin vana trogen skriver han också om den portugisiska fado-kulturen, vars renässans från 1980-talet snabbt kom att exploateras av skivindustrin. Så skapades en postmodern fado-musik där en handfull internationellt turnerande artister tar sig med flyg mellan konsertsalarnas strålkastarljus – något som har föga gemensamt med den platsspecifika fado-intimitet som odlats under närmare 200 år i Lissabons olika stadsdelar, skriver Thomas Nydahl. Själv överväldigades han av musiken i en av stadens gränder, men är övertygad “om att denna känsla omöjligen kan uppstå vid en scenkonsert i Sverige eller under avspelningen av en cd-skiva”.
(Här dyker det upp en möjlig parallell till en annan text i samma nummer av Axess, som Isabelle Ståhl skrev om min bok Det postdigitala manifestet. Även det handlar nämligen om just det platsspecifika i musiken, det som varken kan kopieras på skiva eller transporteras i flygplan utan att förlora någonting väsentligt. Den texten placerades dock inte inom ramarna för Axess’ långsamhetstema.)

Utöver sin portugisiska utvikning berättar Thomas Nydahl om varför han har valt bort såväl bil som flygresor och även mobiltelefoni. Allt för att undfly all hets, stress, buller och pryljakt, som han skriver. Utvägen är alltså denna gång inte konsumtion, upplevelseindustrier eller käcka slogans – men den är fortfarande individuell. Thomas Nydahl sammanfattar:

Att inträda i långsamheten är att säga nej. Det är att säga nej till mass-, pop- och konsumtionskulturens krav på samtidsmänniskan. /…/ Att säga nej till det är samtidigt att säga ja till möjligheten att leva ett liv format av helt andra ramar och referenser, oavsett om de formats som politiska, religiösa, filosofiska eller konstnärliga traditioner.

Men i vilken mån har de traditioner som Thomas Nydahl tror på att återupprätta någonsin handlat om individuella val? Hur många individer har möjlighet att göra ett sådant val? Och hur lätt hamnar inte slutresultatet bara i en ny version av en konsumtionskultur, fast där packeterat långsamhet är den konsumtionsvara som eftertraktas? Sådana paradoxer finns det inte plats för i Thomas Nydahls i slutändan ganska svartvita bild av samtiden.
Helena Granström söker däremot upp just långsamhetens paradoxer och får därmed till det mest intelligenta av inläggen.
Strävan efter snabbhet kommer sig inte av en vilja till att livet i allmänhet ska gå snabbare, utan av att stora delar av livet har nedvärderats till blotta transportsträckor, som ska leda fram till de sällsynta stunder där livet “verkligen” anses inträffa. (Jämför manifestet, § 23 om transportlogiken.) Genom detta nedvärderande uppfinns långsamheten, skriver Helena Granström (om jag har uppfattat henne rätt).

Långsamt går bara den verksamhet som saknar betydelse i sig /…/ Tiden blir till någonting som ska fördrivas: om varje resa enbart är en transportsträcka mot sitt mål – sexualakten mot utlösning, arbetet mot fritid eller sömn eller ett bättre arbete, ätandet mot mättnad – låt den då gå fort! Detta är alltså den paradoxala kärnan hos långsamheten som kulturell produkt: just det som man vill skynda på är det som upplevs som långsamt, eftersom vi sedan länge sprungit om vår upplevelse. När någonting en gång sagts gå för långsamt kan det inte gå snabbt nog: vi är inte längre närvarande för att erfara, står redan vid målet och inväntar vår egen försenade ankomst.

Dessa insikter kan vändas mot de enkla konsumtionslösningar som antyds av inte minst Per Svensson i samma tidning. Baksidan av hela grejen med “upplevelseindustrin” – exempelvis att åka ut till landet för att äta närodlat på en ekokrog, eller besöka en konstbiennal – blir i allmänhet att själva resan reduceras till en transportsträcka, som alltså inte erkänns som en del av själva “upplevelsen”. För att då inte tala om det lönearbete som krävs för att tjäna ihop pengar till upplevelsen.
Helena Granström antyder att roten till det onda som hon beskriver finns ända i arbetsdelningen, i tekniken (i en bemärkelse nära Heideggers), samt kanske i komplex som kan blottläggas genom psykoanalys. Som väl är undviker hon att ordinera några enkla lösningar.

Ingen av skribenterna i Axess ifrågasätter själva tesen om en allmänt accelererad värld, men det gör Nigel Thrift, som menar att själva idén om att världen skulle gå allt snabbare och förlorar all friktion måste problematiseras.

a go-faster world, in which time takes on an increasingly frenetic future-oriented quality, has been balanced by a series of contemplative practices – many of them to do with a heightened awareness of movement – which have, in fact, produced an expansion of awareness of the present.

Nigel Thrift föreslår en “subliminal mikrobiopolitik”, verksam i den halva sekunden av affekter som föregår medvetandets aktivitet. Det handlar om att upptäcka sensibiliteter som inte blir till säljbara “upplevelser” och enligt Nigel Thrift förutsätter detta kollektiv aktivitet. Vagt? Jovars, men inte vagare än Axess-skribenternas visioner. Fördelen med Nigel Thrift är att han inte sätter dessa praktiker i någon motsats till hela “den moderna världen”, utan återfinner dem i mikroformat överallt, i bland annat danskulturer.
På tal om dans kan vi här dra oss till minnes det “manifest för långsam kommunikation” som Copyriot kommenterade förra månaden. Dess författare, John Freeman, visade sig oförmögen att förstå hur dans – även till snabba rytmer – har ett kontemplativt inslag.
Återigen är det genom att placera frågan i musiken som värdet av “långsamhet” sätts på prov. Som jag sa i ett radioprogram en gång finns det inget självklart samband mellan långsam musik och lugn i sinnet. New age-rörelsens frosseri i långsam musik kan snarast jämföras med missbruk av lugnande läkemedel.
Om vi ska tala om långsamheter och musik, kan vi för övrigt fråga oss varför BPM och inte Hz ska stå som utgångspunkt. Med andra ord kan vi lika gärna titta på skillnaden mellan snabba svängningar (höga frekvenser) och långsamma svängningar (låga frekvenser).

Ordet “långsamhet” är kanske – som Helena Granström delvis antyder – en del av problemet, särskilt när det snarare verkar vara en intensifierad närvaro som det fiskas efter.
Den gode Spinoza uttryckte saken mycket väl: En kropp är en viss relation mellan rörelse och vila, mellan snabbheter och långsamheter. Att tänka i sådana relationer bildar en rimlig utgångspunkt till flera av de frågor som tas upp i senaste Axess. Långsamhet i sig är inte mycket till lösning, lika lite som snabbhet.

Senaste numret av tidskriften Axess har "långsamhet" som tema. Kritiken mot flygplatssamhället och mot inglasade gallerior går igen i flera av texterna, liksom maningarna till att lämna ekologiskt ohållbara rationaliteter. Alla de fyra inbjudna skribenterna kommer med vettiga observationer, men ingen har någon handlingsplan. Allra intressantast är kanske inte vad som skrivs, utan det oskrivna som resonerar i glappen mellan de olika texterna. Så vi tar dem en i taget. Johan Lundbergs ledarartikel är mest optimistisk i sin hållning. Han tar avstamp i idén om 1900-talet som parentes: detta sekel, skriver Johan Lundberg, präglades av masskultur, storskalighet, nutidscentralism och nymodighetsfetischism – samt snabbhet som ideal, med köpcentret i centrum. Det paradoxala är att det mest snarast har kommit att ta längre tid, trots att hastigheterna har ökat. Följaktligen uttrycker Johan Lundberg en förhoppning om att "2000-talets utopier" ska växa fram ur initiativ som "slow food" o

För ett tag sedan träffade jag en ung kulturkonservativ skribent, som skriver i Axess och på Svenska Dagbladets ledarsida. Han högg direkt: “Stämmer det att du är mot en litteraturkanon?”
Nej, hur skulle jag kunna vara det? Om vi alls ska tala om litteratur som någonting mer än bara text – och det tycker jag att vi ska – kan vi inte vara rädda för tanken på en litterär kanon: någon slags kollektiv och föränderlig överenskommelse om vilka litterära verk som ska tjäna som särskilt viktiga referenspunkter. Om sedan litteraturkanon sedan ska vara “nationell” eller om den ska grundas i statliga påbud, det är en helt annan sak. När jag sagt detta konstaterade den unge högerskribenten att vi var överens, för inte heller han tyckte att politiska beslut skulle spika fast en svensk litteraturkanon.

Missförståndet visar väl hur inflammerad varje kanondebatt brukar bli. Idén om att jag skulle vara allmän kanonmotståndare grundar sig antagligen i att jag skrev en artikel sommaren 2006, med anledning av folkpartiets utspel i den då pågående valrörelsen. Folkpartiet föreslog den gången bara att politikerna skulle fastslå en rent litterär kanon och i tevedebatt med mig förtydligade Cecilia Wikström (fp) att de inte vill ha en lista för varje upptänklig konstart, så som i Danmark.
Det var då. Dagens testballong från folkpartiet, uppskjuten av kulturutskottets vice ordförande Christer Nylander (fp), handlar dock just om en statligt fastställd nationell kanon för varje upptänklig konstart.
Närmare bestämt rör det sig om ett internt diskussionsunderlag, som hunnit få omfattande kritik i den av Folkpartiets skarpaste nät- och kulturpolitiker, Madeleine Sjöstedt – i hennes wiki.

Kanonfrågan hålls ganska vag i diskussionsunderlaget. Folkpartiet utgår från att staten bör stödja framtagandet av diverse listor, men antyder att statens roll snarare bör vara “att ta initiativ och stå för finansiering medan andra, (t.ex. institutioner och organisationer) genomför uppdraget”. Det är ännu ett skäl att inte fastna i det vulgärliberala hojtandet om att staten minsann inte ska lägga sig i vad som är bra kultur. Främsta skälet är dock, som Christer Nylander påpekar, att den som på så vis motsätter sig kulturpolitik i konsekvensens namn också bör kräva nedläggning av de statliga muséerna.

Nej, kritiken av de folkpartistiska idéerna om statliga listor på bra kultur kan formuleras mycket enklare än så. Låt mig citera ur min ovan nämnda debattartikel från 2006:

Förslaget är ännu ett i raden av folkpartiets lån från danska Venstre. Kulturminister Brian Mikkelsen förklarade sin oro över att nationalstaten är under press i informationssamhället, och lät en grupp experter plocka russinen ur åtta ­olika kulturområden.
Danmarks kulturkanon lät ”seriös” musik och populärmusik få varsin kategori, partitur respektive fonogram, vilket om något visar på hur hopplöst tidsbundet varje försök att fixera ett kulturarv blir.

Kort sagt räcker det att fråga folkpartisterna hur i hela friden de tänker sig att musik kan listas. Den danska lösningen, att lista några verk av noterad musik plus några utgivna skivor, är avslöjande i sitt beroende vid två medier. Men framför allt reducerar den musiken till slutprodukter. Därmed exkluderar den inte minst folkmusiken, den musik som handlar mer om pågående tradering än om någonting fixerbart. Så avslöjar sig kulturkonservatismen som kitschig kulturpopulism.

Frågan bör också ställas till folkpartisterna, så fort de för kulturkanon på tal: Hur hade ni tänkt er att lista musik? Visst kan man göra som Novell och lista nollnolltalets bästa låtar, men den metoden håller inte om man vill bygga en kanon som sträcker sig längre tillbaks i historien än skivindustrin.

Rent allmänt är detta det bästa sättet att hantera diverse sensationslystna utspel i kulturkonservatismens tecken. Besvara dem aldrig med förutsägbar kulturradikalism, heller aldrig med vulgärliberalism. Var då hellre mer kulturkonservativ än de självutnämnt kulturkonservativa – och agnarna skola skiljas från vetet.

För ett tag sedan träffade jag en ung kulturkonservativ skribent, som skriver i Axess och på Svenska Dagbladets ledarsida. Han högg direkt: "Stämmer det att du är mot en litteraturkanon?" Nej, hur skulle jag kunna vara det? Om vi alls ska tala om litteratur som någonting mer än bara text – och det tycker jag att vi ska – kan vi inte vara rädda för tanken på en litterär kanon: någon slags kollektiv och föränderlig överenskommelse om vilka litterära verk som ska tjäna som särskilt viktiga referenspunkter. Om sedan litteraturkanon sedan ska vara "nationell" eller om den ska grundas i statliga påbud, det är en helt annan sak. När jag sagt detta konstaterade den unge högerskribenten att vi var överens, för inte heller han tyckte att politiska beslut skulle spika fast en svensk litteraturkanon. Missförståndet visar väl hur inflammerad varje kanondebatt brukar bli. Idén om att jag skulle vara allmän kanonmotståndare grundar sig antagligen i att jag skrev en artikel sommaren 200

A-C Martéus på Expressens ledarblogg:

Reflektion 3: Vad är det som händer vid borden i Sverige, egentligen? I sin debattartikel om den hemska medie- och kultureliten klargjorde ju [Göran] Hägglund att all väsentlig klokskap och mänsklighet i utvecklas kring folks “köksbord“. Men i dagens debattartikel antyder han att människor “vid fikabordet på jobbet” är känslomässiga krymplingar som inte kan prata om psykisk sjukdom på rätt sätt.
Föreligger det en hittills outredd sociologisk skillnad mellan köksbord och fikabord?

Till bords! Striden står om köksbordet. KD (666 köksbord, 0 fikabord) mot FI (7 köksbord, 1 fikabord). Vilket bord skall segra? Styrbord? Babord?

Sociologin är otillräcklig för att reda ut bordens politik. Vi måste ta till Hegels dialektik för att nå fram till den ultimata syntesen mellan köksbord och fikabord.

Vissa har hävdat att frukostbordet skulle vara svaret, vilket dock varje god hegelian kan avfärda som en dålig oändlighet – för vad är frukostbordet annat än en funktion av köksbordet? Andra har framhållit bordtennisbordet som politikens ultimata arena, utan att inse att de gula fara som lurar i all ping-pong-politik.

Hegel var först och främst preussare och alla som har en grundläggande kännedom om tysk politik vet vilket bord som står i centrum: Stammtisch – ordagrant “stammisbordet” på svenska, men begreppet är inte helt lättöversatt, i sin förfinade dialektik. Stammtisch upphäver nämligen skillnaden mellan bordet (objekt) och de som sitter kring det (subjekt). För att översätta inledningen av tyska Wikipedia-sidan:

Ett Stammtisch är såväl en grupp bestående av ett flertal personer som regelmässigt sammanstrålar i en lokal, som själva det (vanligtvis större och ofta runda) bord kring vilken denna grupp församlar sig.

Samvaron kretsar kring öl, kortspel “och ofta även politiska eller filosofiska diskussioner”. Därav begreppet Stammtischpolitik som är fullkomligt centralt för Tysklands politiska kultur.

Stammtischpolitik är kort sagt oöversättbart. Att översätta till “armchair politics” (fåtöljpolitik) är oerhört missvisande – men sätter fingret på det faktum att själva sittandet i germansk politik (det svensk inriktas) är fullständigt underordnad det horisontella bordsplanet.

Copyriot skrev om Stammtischpolitik redan 2005, då såväl styrbords- som babordssidan i tysk politik krävde billigare öl. Inlägget avslutades med ett centralt citat ur Friedrich Nietzsches Till moralens genealogi, som även ska få avsluta detta inlägg eftersom det ställer den relevanta frågan om vad vi har på borden:

att all slags andlig svindel är framgångsrik i Tyskland idag, hänger samman med /…/ ödeläggelsen av den tyska anden, vars orsaker jag finner i en alltför ensidig kost bestående av tidningar, politik, öl och Wagners musik

A-C Martéus på Expressens ledarblogg: Reflektion 3: Vad är det som händer vid borden i Sverige, egentligen? I sin debattartikel om den hemska medie- och kultureliten klargjorde ju [Göran] Hägglund att all väsentlig klokskap och mänsklighet i utvecklas kring folks "köksbord". Men i dagens debattartikel antyder han att människor "vid fikabordet på jobbet" är känslomässiga krymplingar som inte kan prata om psykisk sjukdom på rätt sätt. Föreligger det en hittills outredd sociologisk skillnad mellan köksbord och fikabord? Till bords! Striden står om köksbordet. KD (666 köksbord, 0 fikabord) mot FI (7 köksbord, 1 fikabord). Vilket bord skall segra? Styrbord? Babord? Sociologin är otillräcklig för att reda ut bordens politik. Vi måste ta till Hegels dialektik för att nå fram till den ultimata syntesen mellan köksbord och fikabord. Vissa har hävdat att frukostbordet skulle vara svaret, vilket dock varje god hegelian kan avfärda som en dålig oändlighet – för vad ä