Vad är det samtida?

Giorgio Agamben tar sig an frågan om det samtida i essän “What is the contemporary“. Han gör det utifrån Friedrich Nietzsches Otidsenliga betraktelser (1874), vilket i sig kan tyckas lite paradoxalt. Anspråket på samtidsrelevans grundas just i en frånkoppling, en “out-of-jointness”.

Contemporariness is, then, a singular relationship with one’s own time, which adheres to it and, at the same time, keeps a distance from it.

(Vi ser fram emot Det anakronistiska manifestet av Sara Edenheim, kommande i bokserien Ink Manifest!)

Giorgio Agamben hänvisar till synsinnets neurofysiologi: att uppfatta mörker är inte det simpla resultatet av frånvaro av ljusimpulser. Vad som sker är att särskilt mörkerceller aktiveras.

The contemporary is he who firmly holds his gaze on his own time as to perceive not its light, but rather its darkness. All eras, for those who experience contemporariness, are obscure. The contemporary /…/ is able to write by dipping his pen in the obscurity of the present.
/…/
The ones who can call themselves contemporary are only those who do not allow themselves to be blinded by the lights of the century.

Själva ordet “contemporary” är i hög grad ett varumärke som tillhör konstvärlden. Så väcks mistanken – oklädsam i varje filosofi – att Agamben filosoferar för (att marknadsföra sig inom) denna konstvärld, utan att erkänna det öppet. Att anpassa filosoferandet till konstvärlden kan för den enskilda filosofen vara en privatekonomisk nödvändighet, men det är inte otidsenligt utan i högsta grad tidsenligt. När filosofin antar konstvärlden som sin målgrupp blir den av nödvändighet lydsam inför dess rådande modetrender och jakt på “nyheter”. Ytterst resulterar det kort sagt i att filosofin bländas av seklets ljus.

Frågan om “mörkret” skriver Agamben även in i ett einsteinskt, expanderande universum: Att vara samtida är att kunna förnimma “this light that strives to reach us but cannot”. Metaforen är misslyckad – samtidaheten görs då beroende av ett förnekande av rumsliga avstånd. Som i den konstvärld som är beroende av lågprisflyg, där den som tycks finnas på alla platser samtidigt tenderar att uppfattas som den “mest samtida”.

En bit in i essän börjar Agamben (i sin engelska översättning) att även operera med begreppet the present, vars relation till the contemporary förblir oklar? Åsyftas en närvaro i heideggeriansk bemärkelse eller (“tvärtom”) någonting som inte är verkligt kontemporärt utan mer alldagligt, kronologiskt, tidsenligt.

Angående mode bjuder Agamben på några intressanta observationer, om än med diffus relation till den övergripande frågan om “det samtida”:

Fashion can be defined as the introduction into time of a peculiar discontinuity that divides it according to its relevance or irrelevance, /…/
But if we try to objectify and fix this caesura within chronological time, it reveals itself as ungraspable /…/
the “now”, the kairos of fashion is ungraspable: the phrase, “I am in this instant in fashion” is contradictory, because the moment in which the subject pronounces it, he is already out of fashion.