Som nämts i ett tidigare inlägg innehåller det nya numret av Fronesis min artikel “Bönhasarnas revansch? Regleringen av musiklivets amatörer”. Nu finns den upplagd som 11-sidig pdf på Zshare. Det handlar om skråprivilegierna för 1600-talets stadsmusikanter, fanzunkarsynkoper på 1930-talet, svartspelande dansband på 1970-talet, konflikten mellan elitism och amatörism inom proggrörelsen och mer samtida idéer om “pro-ams“.
Per Gudmundson refererar artikeln på ledarplats i dagens SvD (liksom han gjort tidigare med andra delar av min forskning, de som berör diskoavgift och dansbandsdöd). Likt tidigare generaliserar Per Gudmundsson resultaten från musikområdet till en allmän kritik av fackföreningarna, vilket får stå för honom. Andrea Doria hugger från vänster och TCO:s Thomas Janson invänder: “Att jobba för en folköl kanske frälser ett band men rimliga villkor i arbetslivet frälser fler.”
Frågan om amatörism kommer inte undan frågan om i vilken mån som kulturområdet ska förstås som en egen sfär. Någon simpel formel kommer vi aldrig att nå fram till. För att citera artikelns slutkläm:
Ett fullständigt professionaliserat musikliv – moderniseringsteoriernas tänkta fullbordan – vore ett fullständigt stagnerat musikliv, som dessutom snart skulle självdö på grund av noll nyrekrytering. Samtidigt råder fortfarande konsensus om att en viss möjlighet att professionalisera sig är någonting som samhället bör garantera. I denna avvägning är facklig hänsyn omöjliga att skilja från rena smakomdömen. Någon enkel formel kommer aldrig att kunna hittas. Amatörfrågan kommer att, i en eller annan form, förbli föremål för kulturpolitiska konflikter.
5 kommentarer ↓
Fin artikel du snott ihop där Rasmus! Perioden 1739-1907 borde nog utvecklas en smula, nog måste det finnas fler nedslag att göra däremellan? Precis där i början levde ju t.ex. Bellman, vars krokiga livsbana som en av få professionella musiker (eller var han det?) är utförligt beskriven i källorna. Notera också omslaget från 1700-talet till mitten av 1800-talet mellan merkantilism och frihandel: den förra ville ju reglera allting per stad (magistrat) och såg det som en naturnödvändighet, det blir ett jävla bråk sen som hänger ihop med avskaffandet av fyrkammarriksdagen och därefter ses all reglering av arbetsmarknaden som samhällsfientlig, men den övervintrar och återkommer som fackförbundens huvudlinje, dock med en helt annan grund: innan var det den fria marknadens kaos som skulle hållas borta, det behövdes regler för ALLT, och det var typ borgerskapet som drev den linjen (=merkantilismen), men hos de moderna fackförbunden står arbetaren i centrum och värnar sitt värv genom att reglera arbetsmarknaden, man börjar tala om lönedumpning och dylikt som man aldrig skulle talat om innan, men medlen, att reglera arbetsmarknaden är desamma.
Tja, nu fanns ju inga ambitioner att täcka perioden 1739-1907. Nedslaget hos stadsmusikanterna var just ett nedslag, som t.ex. kan motiveras av att ordet “bönhase” faktiskt återkom i Musikerförbundets retorik även på 1900-talet.
Ämnet som artikeln täcker är en biprodukt av den forskning som ska mynna ut i min avhandling men kommer inte finnas med där.
helvete jag skrev ett inlägg som försvann då jag inte fyllt i e-mejl.
Gör ett nytt försök…
Jag tror inte att vi här kan lösa frågan om Gudmundsons eventuella pekunjära ersättning för sina kåserier i SvD. Ifall han mäktar skriva tre artiklar i veckan på folköl och ryska peleminis som Jan Blomgren tagit med sig från Moskva är helt enkelt ingenting vi någonsin kommer att få veta.
En kort kommentar bara. Merkantilismen som period i det ekonomiska tänkandets historia var i allt väsentligt över omkring 1750. David Hume och senare Adam Smith i Skotland, samt Richard Cantillon i Frankrike, får väl sägas representera uppbrottet i tänkandet kring handelns principer.
Ifall ni söker referenser till ett modern ekonomiskt tänkande och tankar till regleringar, skulle jag hellre börja med tyska 1800-talsekonomer som Karl Knies.
[...] Kanske liknande Bönhasarnas revansch? [...]
Kommentera