“Teckenserna” (som du skrev, kul ord förresten) är några få. Vissa är inte direkt förknippade med Bourdieu. Men ämnena som de berör är sådana som skulle kunna leda till att Bourdieu blir mer aktuell. Men det är mer några spridda iaktagelser jag roat mig med att göra och inte några påståenden. Men tex att DN Kultur startar en debatt om tidskriften Arena, där kritiken av Arena i någon mån bygger på Bourdieus teorier om intellektuell positionering. Att Karolina Ramqvist i senaste numret av Arena skriver om olika feministiska uppfattningar om skönhet och utseende, samt nämner att kulturellt kapital som en viktigt sak i sammanhanget. Att Axess publicerar ett temanummer om klass (förra nummret). Med frågor om smak och klass som är helt i linje med Bordiues teorier.

Jag tror genrellt att det finns ett sug efter en mer nyanserad klassuppfattning efter ett årtionde där man använt uttrycket klass flitigt i olika debatter, men tyvärr inte alltid varit på det klara med vem som är vad (vilken klass), på vilket sätt och varför.

Adorno tillhör ett av mina stora intressen. Både Adorno och Bourdieu sysslade ju delvis med samma sak: kulturkritik med inriktning på konsumtion och kultur. Men Bourdieu tyckte med rätta att Adorno var naiv i sina analyser. Han såg ju sig själv som i första hand konstnär, i andra hand filosof och i tredje hand sociolog. Inte så konstigt att han inte kunde distansera sig från de kulturella hierarkierna, så insyltad i den världen som han var. Men det intressanta är ju som sagt att Adornos kulturkritik i denna form tycks vara något som en del kulturskribenter ibland hänvisar till, typ Stefan Jonsson på DN. Men Bourdieu, vars verk till stora delar finns översatta till svenska, ser man betydligt mer sällan nämnas av kritikerna. Kanske för att hänvisningar till Bourdieu skulle kunna föra vissa kritiker farligt nära en analys av deras egna uppburna positioner på kulturfältet…

Men det lär ni kanske göra snart. För det tycks som om hans teoretiska verk – eller om det bara är hans begrepp – är på frammarsch i samhällsdebatten. Om det är så att den verkligen är det är något som jag inte är riktigt säker på, men några saker pekar i den riktningen.

Å andra sidan finns det en del saker i Bourdieus teorier som brukar få kulturskribenter/intellektuella/andra tillhörande den kulturella överklassen att rygga tillbaka. Som exempelvis påståendet att de skulle tillhöra samhällets överklass. De mer radikala brukar då heller hålla sig med Adorno, som var betryggande elitistisk i sin kulturuppfattning och gjorde naiva analyser av den påstått bedrövliga populärkulturen.

Förresten gissar jag att den unge kulturkonservative skribenten var Johan Wennström. Be honom berätta om hur det är att vara på rävjakt i England nästa gång ni ses. Vilken bracka.

De som vill ha en kollektiv överenskommelse får gå tillbaks till 70-talet då alla såg samma TV-program (med den lilla pilen som såg till att vi inte missade notknäckarna). Några andra kollektiva överenskommelser om man vad man ska se har nog aldrig funnits annat än i fria fantasier.

Och så ska det självklart vara. Det finns ingen gemensam smak. Och inte ska vi väl lägga ned alla statliga muséer? Bara konstatera att staten inte ska göra en lista där den säger att “muséer vi ska gilla är naturhistoriska muséet samt åsnemuséet i Råcksta”.

Men här vill jag bara än en gång understryka vikten av att skilja mellan att formalisera litteraturkanon (en lista på böcker) och att formalisera kulturkanon (en lista på slutprodukter inom ett antal olika konstarter).
Och när vi snackar om litteraturkanon i skolan, bör frågan heller inte framställas som svartvit. Mycket avgörs av hur en eventuell lista används. Säg att det finns en lista på tio böcker och alla måste välja en: sånt är inte så himla farligt, för givetvis ska skolan styra barnens läsning. Å andra sidan är nog professionella pedagoger och bibliotekarier mycket bättre än politiker på sådan styrning.

Själv gillade jag inte heller någon av de böcker som lärare tvingade mig att läsa. Selma Lagerlöf, Strindberg, etc. Kanske skulle jag gilla dem nu när jag är äldre, men de är redan förstörda för mig. Samma sak med en kulturkanon, det blir en lista på böcker man absolut inte ska läsa.

I min erfarenhet brukar en sådan stratifiering leda till stagnation, och till den typen av kanon slagna i sten som ingen (utom just kanske kulturkonservativa) är intresserade av. Fast du kanske tror på universella estetiska värden också? “Lösningen” måste rimligtvis vara en bredare respekt för alla uttryck, även de banala eller tillfälligt nervärderade, eftersom det är ur dessa de nyskapande sedan utmynnar.

Betydligt roligare än att se på hur vissa kanoniserar sig själva eller sina gelikar är för övrigt att se på hur folk kanoniserar varandra – det kan å andra sidan bryta snarare än förstärka existerande hierarkier.

[Detta var en kommentar till Birdseeds kommentar #1, utan att ha läst kommentar #2.]