För ett tag sedan träffade jag en ung kulturkonservativ skribent, som skriver i Axess och på Svenska Dagbladets ledarsida. Han högg direkt: “Stämmer det att du är mot en litteraturkanon?”
Nej, hur skulle jag kunna vara det? Om vi alls ska tala om litteratur som någonting mer än bara text – och det tycker jag att vi ska – kan vi inte vara rädda för tanken på en litterär kanon: någon slags kollektiv och föränderlig överenskommelse om vilka litterära verk som ska tjäna som särskilt viktiga referenspunkter. Om sedan litteraturkanon sedan ska vara “nationell” eller om den ska grundas i statliga påbud, det är en helt annan sak. När jag sagt detta konstaterade den unge högerskribenten att vi var överens, för inte heller han tyckte att politiska beslut skulle spika fast en svensk litteraturkanon.
Missförståndet visar väl hur inflammerad varje kanondebatt brukar bli. Idén om att jag skulle vara allmän kanonmotståndare grundar sig antagligen i att jag skrev en artikel sommaren 2006, med anledning av folkpartiets utspel i den då pågående valrörelsen. Folkpartiet föreslog den gången bara att politikerna skulle fastslå en rent litterär kanon och i tevedebatt med mig förtydligade Cecilia Wikström (fp) att de inte vill ha en lista för varje upptänklig konstart, så som i Danmark.
Det var då. Dagens testballong från folkpartiet, uppskjuten av kulturutskottets vice ordförande Christer Nylander (fp), handlar dock just om en statligt fastställd nationell kanon för varje upptänklig konstart.
Närmare bestämt rör det sig om ett internt diskussionsunderlag, som hunnit få omfattande kritik i den av Folkpartiets skarpaste nät- och kulturpolitiker, Madeleine Sjöstedt – i hennes wiki.
Kanonfrågan hålls ganska vag i diskussionsunderlaget. Folkpartiet utgår från att staten bör stödja framtagandet av diverse listor, men antyder att statens roll snarare bör vara “att ta initiativ och stå för finansiering medan andra, (t.ex. institutioner och organisationer) genomför uppdraget”. Det är ännu ett skäl att inte fastna i det vulgärliberala hojtandet om att staten minsann inte ska lägga sig i vad som är bra kultur. Främsta skälet är dock, som Christer Nylander påpekar, att den som på så vis motsätter sig kulturpolitik i konsekvensens namn också bör kräva nedläggning av de statliga muséerna.
Nej, kritiken av de folkpartistiska idéerna om statliga listor på bra kultur kan formuleras mycket enklare än så. Låt mig citera ur min ovan nämnda debattartikel från 2006:
Förslaget är ännu ett i raden av folkpartiets lån från danska Venstre. Kulturminister Brian Mikkelsen förklarade sin oro över att nationalstaten är under press i informationssamhället, och lät en grupp experter plocka russinen ur åtta olika kulturområden.
Danmarks kulturkanon lät ”seriös” musik och populärmusik få varsin kategori, partitur respektive fonogram, vilket om något visar på hur hopplöst tidsbundet varje försök att fixera ett kulturarv blir.
Kort sagt räcker det att fråga folkpartisterna hur i hela friden de tänker sig att musik kan listas. Den danska lösningen, att lista några verk av noterad musik plus några utgivna skivor, är avslöjande i sitt beroende vid två medier. Men framför allt reducerar den musiken till slutprodukter. Därmed exkluderar den inte minst folkmusiken, den musik som handlar mer om pågående tradering än om någonting fixerbart. Så avslöjar sig kulturkonservatismen som kitschig kulturpopulism.
Frågan bör också ställas till folkpartisterna, så fort de för kulturkanon på tal: Hur hade ni tänkt er att lista musik? Visst kan man göra som Novell och lista nollnolltalets bästa låtar, men den metoden håller inte om man vill bygga en kanon som sträcker sig längre tillbaks i historien än skivindustrin.
Rent allmänt är detta det bästa sättet att hantera diverse sensationslystna utspel i kulturkonservatismens tecken. Besvara dem aldrig med förutsägbar kulturradikalism, heller aldrig med vulgärliberalism. Var då hellre mer kulturkonservativ än de självutnämnt kulturkonservativa – och agnarna skola skiljas från vetet.
10 kommentarer ↓
Och vad är då egentligen fel på det klassiskt Bourdieuska/kulturradikala svaret att kanonbildning är till för att stärka elitens kulturella kapital och exkludera marginaliserade gruppers kultur?
Och då menar jag FASTSTÄLLDA kanon. Annars finns ju de spontana kanon som liksom bildas av sig själva à la Gadamer, dom kan man/vill man väl inte göra så mycket åt.
Inget egentligen. Men en sådan analys är rätt meningslös så länge den inte rotas i materiella förhållanden. Då blir det mest ett klagande på “eliten” i singularis, som vid närmare betraktelse alltid visar sig vara en massa olika eliter. Är det t.ex. så himla farligt att varje musikalisk subkultur har sin egen kulturella elit med sin egen kanon? Jag är verkligen ingen expert på Bourdieu, men föreslog han någon utväg? Ett allmänt nedrasande av allt som luktar kanonbildning uppnår föga, tror jag.
[Detta var en kommentar till Birdseeds kommentar #1, utan att ha läst kommentar #2.]
Jag är knappast heller någon Bourdieu-expert, men förekomsten av en elit med högt socialt kapital inom en gruppering förutsätter genomgående att man ser ner på vissa uttryckssätt.
I min erfarenhet brukar en sådan stratifiering leda till stagnation, och till den typen av kanon slagna i sten som ingen (utom just kanske kulturkonservativa) är intresserade av. Fast du kanske tror på universella estetiska värden också? “Lösningen” måste rimligtvis vara en bredare respekt för alla uttryck, även de banala eller tillfälligt nervärderade, eftersom det är ur dessa de nyskapande sedan utmynnar.
Betydligt roligare än att se på hur vissa kanoniserar sig själva eller sina gelikar är för övrigt att se på hur folk kanoniserar varandra – det kan å andra sidan bryta snarare än förstärka existerande hierarkier.
En av de roligaste böcker jag känner till är “Tre män i en båt”. Jag rekommenderade den för en av pappas kamrater och han sa att han inte kunde tåla den. Varför? Därför att han tvingats läsa den i skolan. Bästa sättet att förstöra en bok.
Själv gillade jag inte heller någon av de böcker som lärare tvingade mig att läsa. Selma Lagerlöf, Strindberg, etc. Kanske skulle jag gilla dem nu när jag är äldre, men de är redan förstörda för mig. Samma sak med en kulturkanon, det blir en lista på böcker man absolut inte ska läsa.
Hampus: Ja, nog blir det väl så.
Men här vill jag bara än en gång understryka vikten av att skilja mellan att formalisera litteraturkanon (en lista på böcker) och att formalisera kulturkanon (en lista på slutprodukter inom ett antal olika konstarter).
Och när vi snackar om litteraturkanon i skolan, bör frågan heller inte framställas som svartvit. Mycket avgörs av hur en eventuell lista används. Säg att det finns en lista på tio böcker och alla måste välja en: sånt är inte så himla farligt, för givetvis ska skolan styra barnens läsning. Å andra sidan är nog professionella pedagoger och bibliotekarier mycket bättre än politiker på sådan styrning.
Finns inget som hindrar vem som helst från att göra sin egen lilla kanon. Mina 10 favorit-böcker. De mest inflytelserika filmerna. Top 20 vackraste husen i Småland.
De som vill ha en kollektiv överenskommelse får gå tillbaks till 70-talet då alla såg samma TV-program (med den lilla pilen som såg till att vi inte missade notknäckarna). Några andra kollektiva överenskommelser om man vad man ska se har nog aldrig funnits annat än i fria fantasier.
Och så ska det självklart vara. Det finns ingen gemensam smak. Och inte ska vi väl lägga ned alla statliga muséer? Bara konstatera att staten inte ska göra en lista där den säger att “muséer vi ska gilla är naturhistoriska muséet samt åsnemuséet i Råcksta”.
Skam att ni inte läser mer Bourdieu!
Men det lär ni kanske göra snart. För det tycks som om hans teoretiska verk – eller om det bara är hans begrepp – är på frammarsch i samhällsdebatten. Om det är så att den verkligen är det är något som jag inte är riktigt säker på, men några saker pekar i den riktningen.
Å andra sidan finns det en del saker i Bourdieus teorier som brukar få kulturskribenter/intellektuella/andra tillhörande den kulturella överklassen att rygga tillbaka. Som exempelvis påståendet att de skulle tillhöra samhällets överklass. De mer radikala brukar då heller hålla sig med Adorno, som var betryggande elitistisk i sin kulturuppfattning och gjorde naiva analyser av den påstått bedrövliga populärkulturen.
Förresten gissar jag att den unge kulturkonservative skribenten var Johan Wennström. Be honom berätta om hur det är att vara på rävjakt i England nästa gång ni ses. Vilken bracka.
SG: Stämmer att skribenten var Johan Wennström. Vi har f.ö. inga planer på att ses något mer så hoppas inte alltför mycket på rapport om rävjakten ;)
Vilka teckenser du på att Bourdieus teorier skulle vara på väg framåt i samhällsdebatten? Följdfrågan (där hans teorier möjligtvis kan komma väl till pass) inställer sig också: vad är “samhällsdebatten”? Förs den på ledarsidor, kultursidor, ABF-huset och/eller bloggar?
För övrigt tycker jag inte att du ska nedvärdera Adorno alltför mycket. Även om jag i väldigt liten grad håller med om hans slutsatser är det ett verkligt nöje att läsa hans analyser, även av sådant som populärkultur. Plumpa amerikanska Adorno-läsningar bör man inte lita på alltför mycket.
Rasmus: Det jag tänkte på när jag talade om samhällsdebatten var först och främst kultursidorna. Men visst, bloggarna är med där också. Likaså radio och teve. Man kan väl säga såhär: med tanke på att Bourdieus teorier om olika kapitalformer och klass i högsta grad borde intressera – eller vara avskräckande för – dem som sysslar med kulturfrågor så tror jag att en ganska tydligt tecken på Bourdieus aktualitet kan vara om han dyker upp i sdåana sammanhang. Å andra sidan kan det givetvis vara så att han inte alls dyker upp där, just för att man avskräcks av den självkritiska hållning han manar till. Men hur som helst. Kultursidorna var det jag tänkte på när jag skrev innan.
“Teckenserna” (som du skrev, kul ord förresten) är några få. Vissa är inte direkt förknippade med Bourdieu. Men ämnena som de berör är sådana som skulle kunna leda till att Bourdieu blir mer aktuell. Men det är mer några spridda iaktagelser jag roat mig med att göra och inte några påståenden. Men tex att DN Kultur startar en debatt om tidskriften Arena, där kritiken av Arena i någon mån bygger på Bourdieus teorier om intellektuell positionering. Att Karolina Ramqvist i senaste numret av Arena skriver om olika feministiska uppfattningar om skönhet och utseende, samt nämner att kulturellt kapital som en viktigt sak i sammanhanget. Att Axess publicerar ett temanummer om klass (förra nummret). Med frågor om smak och klass som är helt i linje med Bordiues teorier.
Jag tror genrellt att det finns ett sug efter en mer nyanserad klassuppfattning efter ett årtionde där man använt uttrycket klass flitigt i olika debatter, men tyvärr inte alltid varit på det klara med vem som är vad (vilken klass), på vilket sätt och varför.
Adorno tillhör ett av mina stora intressen. Både Adorno och Bourdieu sysslade ju delvis med samma sak: kulturkritik med inriktning på konsumtion och kultur. Men Bourdieu tyckte med rätta att Adorno var naiv i sina analyser. Han såg ju sig själv som i första hand konstnär, i andra hand filosof och i tredje hand sociolog. Inte så konstigt att han inte kunde distansera sig från de kulturella hierarkierna, så insyltad i den världen som han var. Men det intressanta är ju som sagt att Adornos kulturkritik i denna form tycks vara något som en del kulturskribenter ibland hänvisar till, typ Stefan Jonsson på DN. Men Bourdieu, vars verk till stora delar finns översatta till svenska, ser man betydligt mer sällan nämnas av kritikerna. Kanske för att hänvisningar till Bourdieu skulle kunna föra vissa kritiker farligt nära en analys av deras egna uppburna positioner på kulturfältet…
Kommentera