Entries from October 2009 ↓

Tidigare inlägg i serien:

• Trolltyg, del 1: Bestiarium
  
• Trolltyg, del 2: Trollandets ekologi och etik
  
• Trolltyg, del 3: █▄ █▄█ █▄ ▀█▄

Tills för några år sedan var det relativt enkelt att trolla Wikipedia. Påhittade händelser och fenomen kunde fastna där. Idag är det betydligt svårare. Wikipedia har vuxit till sig, organiserat sig, i vissa bemärkelser slutit sig (utan att förlora den grundläggande öppenheten) samt inte minst skärpta normer för vad som är relevant.
Wikipedianer har visat sig systematiskt ovilliga, eller oförmögna, att upprätta egna relevanskriterier. Lulztrollen, å andra sidan, har denna förmåga att skilja relevant från irrelevant utan referens till yttre institutioner – vilket bevisas genom deras förmåga att skapa memer. Därmed inte sagt att 4chan skulle vara “bättre” än Wikipedia, bara att Wikipedia till sitt väsen är systematiskt reaktivt.
Allra tydligast visas detta just i frågan om vilka nätmemer som platsar på Wikipedia. För detta finns en formulerad regel:

The meme has been the subject of multiple non-trivial published works whose source is independent of the meme itself, and which qualifies as a reliable source.

Trovärdighet baseras alltså på någonting yttre, till skillnad från lulz som uppstår i nätets inre och helst inte ska ha alltför mycket referens till någon yttre verklighet.

Förvisso går det fortfarande att trolla, så att hittepå förvandlas till fakta, inne på Wikipedia. Antingen ger man sig på artiklar som få bryr sig om, eller så får man målmedvetet trolla upp sig i den administrativa hierarkin. Intetdera är dock värdigt och det ger definitivt inga lulz.
Wikipedias reaktiva försvarsmekanism mot interntroll kan däremot ha ökat dess mottagligheten för de mycket ärevördigare externtrollen. Om man vill lulza in hittepå i Wikipedia gör man kort sagt bäst i att skapa uppmärksamhet i andra källor. Skolskjutningar är en extrem metod för att förvandla sig själv till en relevant figur, men skickliga troll vet att använda mer subtila medel, som inte behöver åsamka minsta skada på någon annan, bara lite uppmärksamhet. Trollet kan därefter lugnt invänta att Wikipedias egen fårskock ska bära in dess fabler i relevansens tempel. (Ja, nu jobbar vi alltså med en mycket bred definition av trollande.)

Nu vill jag berätta om hur jag trollade Wikipedia kring årsskiftet 2006-2007. Visserligen var syftet inte att nå just dit, men icke desto mindre blev det resultatet. Under Implode Ladonia-trolleriet som backades upp av The Pirate Bay den heta sommaren 2006, producerade jag en fiktiv motståndarblogg: “No war against Ladonia!” Att skriva den själv vore alldeles för omständligt, så i stället kopierade jag texter som kritiserade USA:s invasion av Irak.
“Iraq” byttes ut mot “Ladonia”, “USA” byttes ut mot “The Pirate Bay” och “neoconservatives” byttes ut mot “kopimists”, et cetera. Så fixades bland annat artikeln “How the Kopimists Conquered Internets – and Launched a War, med utläggningar i stil med:

Most Kopimist intellectuals have their roots in mass-medial culture, not in informatics. They are products of the influential Jewish-American sector of the pirate radio culture of the 1930s and 1940s, which morphed into anti-copyright libertarianism between the 1950s and 1970s and finally into a kind of heterodox and ever-mutating Kopimism with no precedents in computer culture or political history.

Ingen i Sverige skulle nog ta detta på allvar, men i USA fanns en wikipedian som glatt integrerade information därifrån på den dåvarande Wikipedia-sidan “Kopimist“. Där upprepades lite av mitt remixade hittepå om kopimismens långa historia, med referens till den fejktrollande antikrigsbloggen. Många lulz. Huruvida wikipedianen i fråga också did it for the lulz ska få vara osagt.
Uppgifterna låg kvar där ett tag, tills andra wikipedianer ifrågasatte att det alls fanns relevans i att ha en särskild sida om kopimi. Några rader om kopimikonceptet hamnade i stället som en sektion på sidan om Piratbyrån. Därtill accepteras kopimi som en pseudolicens.

På svenska Wikipedia, å sin sida, fanns en kort definition av kopimi som dock raderades med motiveringen “ordboksartikel”. Enligt regelboken måste man dra en strikt gräns mellan ord och fenomen – fast grejen med kopimi handlar snarare om att spela i gråzonen däremellan.

Ur ett perspektiv är det i hög grad trollen (eller snarare trollandet) som har producerat Wikipedias regelbok, som har drivit fram dess gradvis striktare hierarkier. Vi kan remixa lite i Karl Marx högintressanta artikel “Brottets produktivitet”:

En filosof producerar idéer, en poet dikter, en präst predikningar, en professor avhandlingar och så vidare. En brottsling producerar brott. Ett troll producerar trollande. Om vi tittar lite närmare på förhållandet mellan denna sistnämnda produktionsgren och samhället som helhet, så kommer vi att göra oss av med många fördomar. Brottslingen Trollet producerar inte bara brott trollade, utan också lagar mot brott filtermjukvara, och i och med detta också den professor som håller föredrag om brottslagarna nätfiltren /…/ Detta för med sig en höjning av den nationella rikedomen /…/

Brottslingens Trollets effekter på utvecklingen av produktiv kraft kan påvisas i detalj. Skulle lås captchas någonsin ha uppnått dagens nivå av fulländning om det inte funnits några tjuvar spammare? Skulle sedeltryckarkonsten journalistiken ha uppnått sin nuvarande perfektion självgodhet om det inte hade funnits några falskmyntare hittepåare? /…/ Genom ständigt nya former av attack på egendomen srs business föder brottet trollandet ständigt nya metoder av försvar, och är på detta sätt lika produktivt som strejker för uppfinnandet av nya maskiner. /…/ Och har inte Syndens Träd samtidigt varit Kunskapens Träd ända sedan Adams tid?

Tidigare inlägg i serien: Trolltyg, del 1: Bestiarium Trolltyg, del 2: Trollandets ekologi och etik Trolltyg, del 3: █▄ █▄█ █▄ ▀█▄ Plus relaterad post hos ChrisK: “Om Lulz och...

Kvällspasset i P3 uppmärksammade internets fyrtioårsdag och frågade runt om hur firandet skulle gå till. Här är några av svaren de fick:

• Isobel Hadley-Kamptz:
  Internets essens ligger nånstans i triangeln porr, avancerad politisk filosofi och bilder på små söta pälsdjur. Eftersom jag gillar alla de grejerna tror jag helt enkelt att jag tänker ägna mig åt de tre grejerna, på internet, för att fira internet.

• Rasmus Fleischer:
  Jag ska fira internet med mina katter för jag tycker att katter är väldigt viktiga för internets. Då ska jag givetvis göra lustiga saker med dem så att katterna blir till så kallade lolcats.
  Internet är så bra, just för att det inte är till för någonting alls. Internet har inget som helst syfte utan är till sin essens idiotiskt.

• Fredrick Federley:
  Det kanske får bli ett glas vin ikväll för att fira hur långt vi faktiskt har kommit. Vi har fått mindre avstånd mellan förtroendevalda och väljare och en mycket större transparens i hela samhället där myndigheter rapporterar ut via internet vad de gör, så blir det lättare att kunna ställa myndigheter och myndighetspersoner till svars.

Läsaren får själv bedöma: Vilka utgår från en livsestetik for the lulz? Vem utgår tvärtom från serious business?

Till saken. Idag är det National Kitteh Day. Synkroniciteten med internets fyrtioårsdag kan inte vara en slump. Vi har vid firandet tagit fasta på det faktum att katter är långa djur. Här ett färskt foto på Sixten och Elvira:

Andra katter har det inte lika lätt. Bergensaren Harald Nævdal, mer känd som “Demonaz” i svartmetallbandet Immortal, har en katt som heter Pus som någon kidnappade förra månaden. Kidnappningen föregicks av ett hotbrev från påstådda djurvänner. Härom dagen rapporterade Aftenbladet: “Black metal-katt alvorlig skadet“. Katten är tillbaka men med skärskador.

Från små söta pälsdjur till stora. Katter är även besläktade med getter, medan hundar är besläktade med får (exempelvis är bägge flockdjur och saknar lulz). All äkta norsk svartmetall är influerad av getter. Vissa på ett mer filosofiskt plan, andra på ett teatralt. Nyss nämnda Immortal lutar möjligen åt det senare hållet:

Kvällspasset i P3 uppmärksammade internets fyrtioårsdag och frågade runt om hur firandet skulle gå till. Här är några av svaren de fick: Isobel Hadley-Kamptz: Internets essens ligger nånstans i triangeln...

Någonting trolskt verkar vara på gång kring Stockholmsgalleriet Niklas Belenius i november. På dess hemsida utannonseras utställningen Pirate Paintings med konstnären Miltos Manetas. Vi jobbade ju lite med honom när vi gjorde ambassaden i Venedig i somras och nästa månads utställning presenteras som något av en uppföljning.

Samtidigt utannonserar Palle Torsson:

Welcome to the exhibition Pirate at Gallery Niklas Belenius

The exhibition Pirate is part of a lager endeavor, The new art world after the net, were Palle Torsson operates under the Pseudonym Milton Manetaz.

The exhibition is a concluding action of Manetaz (Palle Torsson) Internet Pavilion in Venice. Come along to the gallery and bring your laptop and usb sticks – the Pirate Paintings are sharing their data…

Vad som än händer – vilken data som än kommer att delas – så verkar det bli vernissage om precis en vecka, den 5 november.

Någonting trolskt verkar vara på gång kring Stockholmsgalleriet Niklas Belenius i november. På dess hemsida utannonseras utställningen Pirate Paintings med konstnären Miltos Manetas. Vi jobbade ju lite med honom när...

1.
Var igår inbjuden att prata på Kulturhuset inför en publik av främst bibliotekarier.
En annan som pratade vid tillställningen var den finska upphovsrättsjuristen Tarja Koskinen-Olsson som bland annat prisade Hadopi- och Ipred-lagarna. Hon beskrev dessa som en logisk fortsättning på principen “notice-and-takedown“. Antagligen hade hon ingen som helst uppfattning om skillnaden mellan www och internet, för hon talade konsekvent om “sajter”. Ipred handlar exempelvis, enligt Tarja Koskinen-Olsson, om att “meddela vilka som står bakom de där sajterna”.
Nätet reducerat till en uppsättning av platser – det vill säga inte som ett kommunikationsmedium. En talande inblick i upphovsrättsfundamentalismens nätförståelse.

2.
Första två talarna vid det pågående seminariet om öppna nät här på Rosenbad beskrev nätet i termer av värdekedjor. Särskilt gällde det Mattias Viklund från PTS. Han gav en bra och pedagogisk presentation av vad begreppet öppenhet kan betyda i förhållande till nätets olika lager. Olika modeller finns för hur man föreställer sig dessa lager. Mattias Viklund valde att tala om fem:

• Tjänstenivå
  
• IP-nivå
  
• Transmissionsnivå
  
• Infrastrukturnivå
  
• Naturresursnivå

Lager är en sak. Men vad vinner man på att tänka sig dessa lager som en “värdekedja” – och vilka risker finns? Vi kan dra oss till minnas hur Ifpi gärna talar om “värdekedjor” på internet.
Monki twittrade:

Internet är just inte en kedja eftersom infrastrukturen är generell och informationen tar godtyckliga vägar.

Sen var det väldigt fint när Anders Holmström från WeRebuild klargjorde att värdet av internet är att det inte är till för något särskilt. Ja! Smaka på det en stund: Internet tjänar intet!

3.
Fortfarande på Rosenbad: Staffan Martinsson från Konkurrensverket talade om konkurrensrätt. Innan han zoomade in på internet, talade han om taxi. Bilmetaforen är förvisso förödande i nätsammanhang, men det aktuella fallet är ganska intressant – särskilt som det kopplar till frågan om flygplatssamhället som extremfall av antimarknad.
Konkurrensverket beslöt i fredags att Luftfartsverket inte får tillämpa ett system på Arlanda där de tre största taxiföretagen får ensamrätt till fyra taxifiler, medan alla andra måste samsas om den återstående filen. Beslutet föregicks av fackliga aktioner från Storstockholms taxisektion (SAC) medan däremot Transportarbetarförbundet (LO) gav fullt stöd åt Luftfartsverkets gynnande av de stora.
Ungefär samma konflikt utspelade sig år 2000, då Marknadsdomstolen dömde mot taximonopolet.

1. Var igår inbjuden att prata på Kulturhuset inför en publik av främst bibliotekarier. En annan som pratade vid tillställningen var den finska upphovsrättsjuristen Tarja Koskinen-Olsson som bland annat prisade...

Andra inlägget i serien rörde sig mot en aningen mer positiv idé om trollandet. Nu rör vi oss vidare i samma riktning samt vidgar cirklarna till att täcka även afk-trollande. Därmed växer också behovet av att särskilja mellan (minst) två typer av troll, vilket alls inte görs i bestiariet som refererades. Låt oss göra ett sådant försök till särskiljande – om det misslyckas så blir resultatet bara trollmat, vilket antagligen också är lyckat.

Ena typen kan kallas för sorgetroll, eftersom de trollar för att de är arga, ledsna eller paranoida. Viljan till sanning är stark hos dem, i varje ord som de skriver. Andra typen kan kallas för lulztroll, eftersom de trollar for the lulz.
Begreppet lulz är inte detsamma som skadeglädje. Medan skadeglädjen brukar vara dold och hämndlysten, är lulz snarare högljudda och kan i princip aldrig vara en återbetalning för en upplevd orätt. Hämndens ande tror alltför mycket på sanningen för att kunna säga: “I did it for the lulz“.

Lulz is engaged in by Internet users who have witnessed one major economic/environmental/political disaster too many, and who thus view a state of voluntary, gleeful sociopathy over the world’s current apocalyptic state, which is superior to being continually emo.
/…/
Lulz is the one unifying force in the world. /…/ If one is truly experiencing the lulz, they will be invulnerable to all attack.

Sorgetrollen sägs vara en uråldrig ras, åtminstone lika gammal som Sokrates. Som afk-fenomen går de ibland under namn som “rättshaverister”. Däremot är det oklart om lulz uppstod först med internet, innan det generaliserades till alla möjliga sammanhang, eller kom med internet eller om det rentav fanns försokratiker som did it for the lulz. Alldeles säkert är att såväl sorgetroll som lulztroll hänger sig åt nihilism – reaktiv i ena fallet, i andra fallet möjligtvis aktiv.

Uppdatering: Bytte ut begreppet “sorgtroll” mot “sorgetroll”, då det senare förefaller bättre svenska (i linje med “sorgebarn”).

Andra inlägget i serien rörde sig mot en aningen mer positiv idé om trollandet. Nu rör vi oss vidare i samma riktning samt vidgar cirklarna till att täcka även afk-trollande....

Nog är det underligt: Gång på gång bokas man in att hålla en föreläsning – och så utgår arrangören från att man dessutom (till samma pris) ska leverera en visuell presentation via lokalens projektor.
Visst kan slides i många lägen tjäna som hjälpmedel vid föreläsningar (särskilt när kommunikationen inte sker på de närvarandes egna modersmål), men alltid till priset av att presentationen måste disponeras linjärt på förhand. Vita tavlan, eller en klassisk overhead, har åtminstone två dimensioner och kan disponeras ad hoc.
Om man nu alls behöver hjälp av bilder och skriven text. Bra talare gör sig ofta allra bäst utan. Nicklas Lundblad är ett utmärkt exempel: han verkar aldrig någonsin ha behövt uppbackning av några ljuskanoner. Och även om man pratar om något utpräglat visuellt, typ konst, är det ofta en god idé att ransonera på bildvisandet i stället för att kräma på hela tiden.

Ännu underligare är det med arrangörer som helt skamlöst kräver av talarna att de ska skicka in sin visuella presentation en vecka i förväg. Har de noll respekt för hur vi jobbar? Vill de bara ha trista standardpresentationer som rullat hundra gånger innan? Själv blir jag sällan klar med en föreläsnings disposition – och eventuella slides – före frukost. De gånger då jag fortfarande sitter och omdisponerar en kvart innan jag ska upp på scen brukar bli de allra bästa.

Allra underligast är förresten att jag står med på programmet för Internetdagarna, för jag kan varken minnas eller se att jag skulle ha tackat ja till att bli inbokad där. Och den dagen, 4 november, ska jag ju prata på Göteborgs konsthall.
Ikväll ska jag förresten prata på Kulturhuset i Stockholm (klockan 18.00, fritt inträde). Frontsidan på Rasmusfleischer.se listar lite kommande engagemang.

Missa för övrigt inte Juliagruppens kalendarium som är tjockt i höst. Imorgon medverkas det exempelvis på Näringsdepartementets seminarium om öppna nät.

Nog är det underligt: Gång på gång bokas man in att hålla en föreläsning – och så utgår arrangören från att man dessutom (till samma pris) ska leverera en visuell...

Idag släcktes Geocities. Av allt att döma svävar en väldig massa historiskt material i fara. Copyriot nämnde ett räddningsförsök i våras. Tid för en uppdatering. Archive Team meddelar att de fick ihop dussintals människor och hundratals maskiner som under det gångna halvåret jobbat på att skörda sidor medelst wget. Syftet är att komplettera det arkiv som redan finns hos Internet Archive. Därtill uppger Archive Team att de inom kort bestämmer sig för huruvida de även ska lägga upp all insamlad data på http://geociti.es/

Initiativtagaren Jason Scott verkar, milt uttryckt, överarbetad (men läsvärd):

So here we are, with me spending way too much of my time working with good people to back up Geocities. We asked Yahoo for a number, some idea, some rough concept of exactly how much data is in the array. We don’t know if we have 10% or 80% or 99% of the data in Geocities. Nobody will tell us because there’s a germ of a concept of some sort of privacy violation in telling us. Which is fine. Except it’s retarded and stupid. We’re asking for a rough idea of all the people you are fucking so we can make them less fucked, but that’s not what you think we’re asking so we’ve just been skullhumping your servers day and night for six months, redundantly grabbing everything we can just to make sure we’re not missing anything. I hate you.

Kort sagt har vi alltså inte en aning om hur mycket som går förlorat, eftersom ägarna Yahoo inte vill samarbeta.

Som exempel kan vi ta de två Geocities-sidor som blivit mest länkade från Copyriot under åren. Först och främst thenietzschechannel med nästan hela Friedrich Nietzsches samlade verk på tyska och på engelska. Den verkar finnas hyfsat komplett på Internet Archive. Dessutom uppges den vara på väg att räddas hit.
Ett annat textarkiv som legat på Geocities, med ett par texter på svenska som länkats ett flertal gånger från Copyriot, är insurrection_raven, som inte återfinns på Internet Archive, men däremot har tagit sin tillflykt hit.

Slutligen så får ingen missa Jason Scotts sammanställning av skördade “Under construction”-skyltar från Geocities. Stor konst! Internet Archaeology samlar också godbitar, inte minst animerade .gif:ar, från Geocities.

Idag släcktes Geocities. Av allt att döma svävar en väldig massa historiskt material i fara. Copyriot nämnde ett räddningsförsök i våras. Tid för en uppdatering. Archive Team meddelar att de...

Första inlägget i trolltygserien berörde detta med trollandets ekologi. Utöver att konstatera att “kommentarsfält, forum och vissa mailinglistor” är ideala ekologier för trollande, beskrevs ekologin inte närmare. Trådade diskussioner samt anonymitet förefaller vara två grundbetingelser.
JN skrev i en kommentar till inlägget:

Trollen är nätets svarta mylla som får det att frodas och växa vilt. Lite tacksamhet skulle vara på sin plats.

Trollandet som får diskussioner att “spåra ur” kan således jämföras med de nedbrytande delarna i naturens kretslopp som är särskilt aktiva nu under hösten. Fördelen med att tänka i sådana ekologiska termer är att man då inte längre behöver moralisera över om olika sätt att agera på nätet är rätt eller fel, utan i stället kan tänka sig en etik där sammanhanget avgör vilka ageranden som är bra respektive dåliga.

Ofta är trollandet en dålig sak i bloggars kommentarsfält, precis som spyflugor ofta är en dålig sak när de dyker upp på matbordet. Därmed inte sagt att varken troll eller spyflugor borde utrotas. Bägge fyller funktioner och har sina legitima domäner. Troll har rentav särskilda platser där flockas för att enbart trolla. Typiskt sett på imageboards (chans). Paradexemplet är nog Raidchan.

Encyclopedia Dramatica klargör skillnaden mellan trollande och trollande. Riktiga troll står inte själva för vad de skriver, utan skriver för att så split och frammana urspårning. Därifrån kan man söka sig vidare till renodlade trollguider där nättroll delar med sig av taktiska knep för hur man kan söndertrolla allt från metal-fans till biodlare.
Är inte sådant proffstrollande rentav mer etiskt än vardagligt småsint småtrollande? När troll delar med sig av vilka tricks som funkar för att förstöra, så har de inte längre bara förstört utan även producerat.
Och kan inte det som förstörs ofta vara värt att förstöras? Livfylld aktivitet drivs att flytta vidare. Från hösten mot nya vårar.

Första inlägget i trolltygserien berörde detta med trollandets ekologi. Utöver att konstatera att “kommentarsfält, forum och vissa mailinglistor” är ideala ekologier för trollande, beskrevs ekologin inte närmare. Trådade diskussioner samt...

Tänkte ställa samman en serie inlägg kring ljud, ljudinspelning, ljudvisualisering och det lite underliga begreppet “inspelad musik”. Utgångspunkten blir i en alldeles utmärkt bok av Aden Evens: Sound ideas. Music, machines and experience (University of Minnesota Press, 2005). Upptäckte den via underbara aaaarg.org (för att ladda hem pdf:er ur deras sagolika arkiv krävs först en simpel registrering). Komplement blir Das Lexikon der elektronischen Musik av Herbert Eimert och Hans Ulrich Humpert (1973),
en gul bok hittad på Chris kontor tidigare idag. Detta inlägg blir först och främst ett referat av bokens förord samt dess första kapitel, med diverse utvikningar. Förhoppningen är att stimulera till kommentarer, helst utifrån både musikaliska, akustiska och musikaliska synvinklar. Nej, förresten, inga “synvinklar”. Syftet med att resonera audiocentriskt är just att komma bort från visuellt dominerade tänkandet!

Fråga: Vad innebär det att höra?
Svar: Att förnimma förändringar i lufttrycket.

Våra öron är inte organ som kan uppfatta lufttrycket i sig. Vi kan inte höra nivån på dagens lufttryck och jämföra med gårdagens så som vi minns det. Med andra ord: ljud är inte. Ljud sker eller (som det heter i Det postdigitala manifestet) äger rum.
Vad vi hör är bara relativa förändringar i lufttrycket, därtill bara sådana som går relativt snabbt: trycket måste falla samt stiga åtminstone femton gånger per sekund (Hz) för att örat ska kunna höra ljud. Att höra är att förnimma skillnad och repetition.

När vi talar om dessa förändringar i lufttrycket som “ljudvågor” är vi redan halvvägs inne i metaforernas rike. Vågor är, till skillnad från ljud, möjliga att visualisera (utan inslag av fantasifull synestesi). Tvådimensionella visualiseringar av ljudvågor kallas oscillogram och de två dimensionerna svarar mot två grundläggande parametrar: amplitud (ljudstyrka) och våglängd (ljudfrekvens eller tonhöjd). Kombinationer mellan dessa avgör ljudets klangfärg (timbre). J.B.Fourier (1768-1830) visade att vilken vågform som helst – inklusive ljudvågor – kan beskrivas som ett aggregat av sinuskurvor av olika frekvens, varav vissa är mer framträdande (har högre amplitud) än andra.

The significance of this conclusion for acoustics cannot be overstated. Every sound has regularity and is nothing but regularity. Every sound can be decomposed into sine waves.

Sinustoner – kan de ens sägas förekomma i någon reellt ljudande musik? Strikt talat inte. Strikt talat har inget mänskligt öra någonsin hört en sinuston, då det skulle förutsätta att örat befann sig utanför Kosmos, som alltid levererar ett visst bakgrundsbrus.
Därmed hamnar vi i frågan om vad för slags kurvor som det mänskliga örat hör – eller närmare bestämt: Är det ens rimligt att säga att vi hör kurvor? Givetvis inte. Kurvor är visuella representationer, ägnade för ögat, inte för örat. Vi hör inte kurvor utan ljud, alltså kontinuerliga förändringar i lufttrycket. Fast enligt Ohms lag (efter Georg Ohm, 1789-1854, som införde Fourier-analysen i akustiken) utför örat vid hörandet just en slags Fourier-analys.

Fouriersk analys låter ett ljud bli synligt för ögat som en tvådimensionell rumslig representation. Rent praktiskt kan det ske via ett analogt medium som oscilloskopet, eller genom vanlig mjukvara för digital ljudredigering. Men detta sker till ett pris: ljudets egen flerdimensionella rumslighet går förlorad.

Sound at a given point in space is nothing but the changing amplitude of the air pressure at that point.

Fråga: Fast vad är då en punkt i rummet?
Svar: En cartesiansk abstraktion.

Eller hur?

För att ljud ska kunna visualiseras eller beräknas med fouriersk analus måste det reduceras till en abstrakt punkt i ett rumsligt koordinatsystem av cartesiansk typ. Den abstrakta punktens lokalisering i rummet blir godtycklig eftersom det konkreta lyssnandet aldrig sker på en enda punkt – om inte annat involveras två öron på var sin sida av ett rörligt huvud på en rörlig kropp. Ljud, i Fouriersk bemärkelse, äger inte rum. Ljud föreställs då som ren tid, ren repetition.
(Här inställer sig ytterligare en fråga, särskilt till de ingenjörsvetenskapligt skolade läsare som har erfarenhet av Fourier-analys av andra slags svängningar än hörbara ljud. Frågan är: Inom vilka frekvensområden använder man i praktiken Fourier-analys? Jordbävningar och norrsken, till exempel – får någon för sig att reducera dem till punktfenomen?)

Att visualisera ljud förutsätter dess lokalisering till en abstrakt punkt, och själva tanken på en abstrakt punkt förutsätter mätinstrument som är hyfsat små, för att inte säga oändligt små. Små mikrofoner, liksom små högtalare (samma sak, inte sant?), innebär att lägre frekvenser måste väljas bort. Vi kan omöjligen veta vilka djupa basfrekvenser som i ett givet ögonblick vibrerar inuti en violin, helt enkelt eftersom mätredskapen som kan registrera dessa frekvenser inte får plats där.
Vad mikrofoner kan spela in är vare sig ljudet i ett rum (t.ex. en konsertsal, ett förhörsrum, en musikstudio) eller ljudet på en abstrakt nolldimensionell punkt i en cartesiansk matris. Nej, inspelningen registrerar helt enkelt svängningen i ett membran, vilket har en viss utsträckning i rummet. Där musik äger rum är det absurt att tänka sig att en viss membranutsträckning skulle generera en mer “sann” återgivning av musiken än vad en annan membranutsträckning skulle göra.

Vi skulle i princip kunna montera kontaktmikrofoner direkt på sångarens stämband: det skulle säkert låta coolt men knappast som sång. Eller så skulle det bara låta groteskt.

Normen för ljudinspelning är inte att rekonstruera ljudet så som det låter “vid dess källa”, ej heller så som det låter för medmusikerna, utan som det låter för publiken – givet rådande normer för var i rummet som publik respektive musiker brukar hålla till.

An open E-string bowed on a violin excites at once the string, the body of the violin, the other strings, the body of the violinist, the air around the violin, the material of the room, and the bodies of the listeners.
When one wave meets another, they add together, reinforcing each other when they are in phase and canceling each other when they are out of phase. Thus, every sound interacts with all the vibrations already present in the surrounding space; the sound, the total timbre of an instrument is never just that instrument, but that instrument in concert with all the other vibrations in the room, other instruments, the creaking of chairs, even the constant, barely perceptible motion of the air. Measured at some point in space, all of this vibration adds up to a continuous variation in pressure, a wave. Complex, irregular, and erratic, this wave changes constantly and incorporates many frequencies and shifting amplitudes, though the dominant fundamental frequency may dwarf the other components of the wave. The timbre of the sound includes not only the many other components issuing from the violin but all of the incidental vibration that already animates the space, waiting to be modulated to the point of audibility by a suitable sound.

Följaktligen riktar Aden Evens i Sound ideas en förgörande kritik mot så kallad audiofili.

The zealous audiophile devotes a room to his obsession, sonically isolating himself if possible from the distractions of the rest of the home and family. The head and ears generally need to stay still, having been properly aligned in relation to the speakers and the rest of the room /…/ The work of art to be appreciated deserves an utter concentration, a total focus

Är detta den yttersta konsekvensen av att underkasta sig den fourierska reduktionen? Vi kan tänka oss en (manlig) audiofil, isolerad och orörlig, på jakt efter musikupplevelsen som tar tid fast utan att äga rum (§ 47). Frågan är om han ens kommer så långt. Fourierskt ljud som abstraktion kan knappast sägas ta tid – vad skulle det ta tid från, om det inte ens äger rum?

Tänkte ställa samman en serie inlägg kring ljud, ljudinspelning, ljudvisualisering och det lite underliga begreppet “inspelad musik”. Utgångspunkten blir i en alldeles utmärkt bok av Aden Evens: Sound ideas. Music,...

Förra veckan rapporterades det saker i stil med “P2P är passé” och “P2P är på utdöende“. Grunden var att en journalist på Wired som gett sig för att tolka en ny studie över nättrafiken. Vad studien kom fram till var dock att P2P-trafiken, som relativa andel av den totala trafiken, har minskat från 40 procent (en toppnotering från 2007) till 18 procent idag.

1. Undersökningen förefaller ha mätt trafik på olika portar. Diagrammet som presenteras visar på minskad trafik på portarna 4662, 6881, 6882 och 6881. Nå, numera sägs bittorrent-klienter rutinmässigt använda högre portnummer än så – min gör det i vart fall, och när jag kör Soulseek är standardinställningen port 2234.

2. Undersökningen mäter P2P-trafikens relativa andel av den totala trafiken, som i sin tur har ökat våldsamt på samma tid. Vad som först och främst demonstreras är att kvantiteten strömmad video som färdas i nätet ökar snabbt och att P2P-trafiken inte ökar lika snabbt. Det ger knappast skäl att tala om en minskning, än mindre att extrapolera “minskningen” ner till en tänkt nollpunkt i framtiden (“utdöende”). Janko Röttgers bloggar bra om detta och hänvisar till en annan färsk rapport från Cisco som förutsäger att P2P-nätverkens trafikmängd kommer att fortsätta öka framöver. Ännu snabbare ökar dock den strömmade videotrafiken från sajter som YouTube (som i praktiken snarare går via s.k. “content delivery networks” som Limelight, BitGravity, Akamai och Highwinds).

3. Den strikt kvantitativa inriktningen på datamängd gör att undersökningen i stort sett enbart tar hänsyn till video. Musik mycket mindre plats, för att inte tala om text. Likväl är P2P-utbredningen av text och musik klart signifikanta fenomen (signifikantare än hur högupplöst video som fildelas).

4. Glöm inte bort RapidShare och andra hostingsajter, där extremt stora kvantiteter piratmaterial sprids, i symbios med länksamlare som Bolachas grátis. Och, kan tilläggas, utom räckhåll för Hadopi- och Ipred-lagar. Sådana lagar driver sannolikt vissa P2P-användare att i högre grad använda hostingsajter, vilket kulturellt sett är beklagligt men knappast innebär minskad piratkopiering, bara att den tar sig andra vägar.

5. Senaste siffrorna från Sverige pekar i rakt motsatt riktning. Totala internettrafiken ökar åter, efter det branta doppet då Ipred infördes den 1 april. Bittorrent-fildelning uppges stå för huvuddelen av ökningen.

6. Och den senaste enkätundersökningen som beställts av Ifpi visar på att 40 procent av alla svenskar mellan 15 och 74 år brukar ägna sig åt “illegal fildelning av musik”. Det är brutalt många fler än vad de flesta tidigare undersökningar har uppgett. Fler tycker dessutom att det är helt okej. Minoriteten som anser det vara “stöld” krymper ytterligare, visar en annan opinionsundersökning.

Med detta sagt bör vi dock ta ett steg tillbaka och fråga varför vi alls argumenterar för att fildelningen har ökat eller minskat. Vad vill vi uppnå med att bevisa det ena eller det andra?
Båda sakerna brukar nämligen framhållas som argument både för (och emot) privatpoliseriet. “Fildelningen har minskat” betyder att Ipred var en bra lag som ska behållas, samt att att Spotify är förutbestämt till allsmäktighet. “Fildelningen har ökat” betyder att Ipred inte var tillräckligt, att lagen därför behöver tillämpas mer och hårdare samt kombineras med nätcensur. Eller så kan man tolka respektive kurva, upp eller ner, som argument för motsatsen. Oavsett vilket är det en idiotisk diskussion.

Förra veckan rapporterades det saker i stil med “P2P är passé” och “P2P är på utdöende“. Grunden var att en journalist på Wired som gett sig för att tolka en...