Entries from September 2009 ↓

Ars Electronica, I: Alpackor mot kinesiska muren

September 5th, 2009 — hacking, utland

Xiao Qiang talar på temat “Cloud Activism in Chinese Cyberspace”. Roligast är detta med flodkrabban och alpackan, två djur som har blivit nätmemer i motståndet mot Kinas nätcensur.
“Flodkrabba” uttalas på kinesiska likadant som “harmoni”, den främsta parollen i partiets propaganda. Det sydamerikanska kameldjuret alpacka, å sin sida, heter på kinesiska gräs-lera-häst, vilket händelsevis uttalas nästan likadant som en mycket grov svordom som handlar om “din mamma”.
Kring dessa bägge ord har uppstått en hel kultur bland nätanvändare som är trötta på censuren. Man behöver vare sig skriva eller uttala orden. Bilderna räcker. Xiao Qiang visar bilder på söta alpackor på t-shirts och som tygdjur. Alla förstår innebörden men om regimen försöker stoppa bilder på ett visst djur, gör den sig själv till åtlöje.

Andra som har pratat i det pågående symposiet är Evgeny Morozov från Vitryssland, som ifrågasatte Facebook-”slacktivismen“, samt Hamid Tehrani från Iran, som diskuterade styrkor och svagheter med Twitter i motståndet mot regimen.

Isaac Mao, ännu en nätaktivist från Kina, leder samtalet. Ska snacka mer med honom om de konkreta lösningarna för att bryta igenom den kinesiska nätmuren.

Det hela försiggår på Ars Electronica i Linz. Fler rapporter härifrån kommer.

5 Comments

Snart kommer de riktiga manifesten

September 5th, 2009 — _postdigital, litteratur

Igår publicerade DN en kul artikel under rubriken “Länge leve manifestet!”, som strax försvann från webben. Som väl var hann den piratarkiveras av Google och ligger nu för säkerhets skull även på PasteBay.com: Artikel plus faktaruta.

Där intervjuas min fantastiska förläggare Gabriel Itkes Sznap på Ink bokförlag som snart inleder sin manifestserie med Det postdigitala manifestet. Det går just nu i tryck och kommer att se ut så här:

Det postdigitala manifestet handlar bland annat om stekta sparvar, shuffle-funktionens nihilism, improvisation, överflöd, Spotify, Spinoza, S23M, festivaler, upphovsrätt, tystnad, våld, dubstep, oljekrönet, generalstrejken, lyrans betydelse i antikens Grekland, husockupationer, slumpen, magnetband, avvecklandet av konstmusiken, hur man vet vad man vill lyssna på samt varför det känns bra att radera filer. Tycker jag själv, alltså. En del kanske mest antyds i texten. Namndroppande är helt bannlyst. Utgångspunkten för Det postdigitala manifestet, hur som helst, är det ständiga kretsloppet mellan digitala arkiv och fysisk närvaro. Manifestet kretsar kring musik och har fått undertiteln Hur musik äger rum.

Nu talas det plötsligt om en manifest-trend, efter några debattartiklar som kallat sig för manifest. Litteraturvetaren Claes-Göran Lundberg antyder i DN att detta betyder att “postmodernismen” är förbi. Så må det vara. Det postdigitala manifestet rotar inte överdrivet i frågor om modernism och postmodernism, men manar till skepsis mot bägge begreppen.

Gabriel Itkes på Ink förlag menar istället att man kanske bör omformulera vad ett manifest är. De grupperingar som det modernistiska manifestet skapade, en ”vi mot dem”-känsla, är inte målet med Inks manifestutgivning.

Faktarutan i DN avslöjar också de två manifest som Ink kommer att ge ut efter Det postdigitala manifestet. Bägge torde vara av stort intresse för Copyriots läsare. Sara Edenheim har författat Det anakronistiska manifestet och våren 2010 kommer sedan Christopher Kullenberg med Det nätpolitiska manifestet.

13 Comments

Bilen som religion

September 5th, 2009 — energi, politisk ekonomi, staden

“Förbifart Stockholm“, den sexfiliga motorvägen som i slutändan lär kosta en bra bit mer än 30 miljarder att bygga, är en lika bisarr som bedrövlig idé. Men det handlar inte bara om koldioxid, eller ens om miljöskydd.
Gunnar Lindstedt skriver ett oerhört angeläget inlägg i Expressen:

den ensidiga fokuseringen på koldioxid döljer den verkligt stora utmaning vi står inför – nämligen en snar och chockartad brist på olja. /…/
När Förbifart Stockholm står färdigt 2020 kommer vi alltså med största sannolikhet att leva i en värld där den globala oljeproduktionen redan krymper.

Tyvärr har Expressens webbupplaga missat att presentera vem Gunnar Lindstedt är. Han är f.d. journalist på Veckans Affärer, som har skrivit boken Olja, som alla måste läsa (nästan gratis pocket). Där beskrivs bland annat hur en taktisk allians av biltillverkare, oljebolag, fackföreningar med flera drev in USA i ett extremt bilberoende som nu får landets framtidsutsikter att se mörka ut. Ett annat citat ur boken:

I Sverige har transporterna sedan 1985 ökat med 50 procent. Transportsektorn står idag för 23 procent av energianvändningen i Sverige, mot 15 procent 1970. Omstruktureringen av näringslivet har ökat behovet av transporter. För att spara in på det kapital som binds i lager, så kallad kapitalrationalisering, har många företag börjat tillämpa ‘just-in-time’ med täta transporter av varor. Mest effektivt anses det vara att ha ‘rullande lager’. ‘Just-in-time’ optimerar industrins kostnader för lagerhållning, men utelämnar kostnaderna för energi, vägar, utsläpp etc. När transporterna ska ske snabbt och för dagsbehov, innebär det att många fordon under delar av sträckan får gå utan last, och att möjligheterna till samordnade transporter minskar.
Glesbyggda bostadsområden utanför städerna har också ökat transportbehovet.

Förbifart Stockholm handlar bland annat om att kunna bygga ännu fler glesbyggda, bilberoende bostadsområden i stadens utkanter – i stället för att ge staden liv genom förtätning. Vägverket säger själva i sin motivering att den sexfiliga motorvägen kan göra det möjligt att bygga nya bostadsområden utan kollektivtrafik. De menar alltså att det skulle vara en bra sak.

Vill vi svenskar bo som i USA, var och en i sitt eget lilla hus i oändliga villamattor och köra till jobbet, var och en i sin egen stora bil i oändliga motorvägsfält? Eller vill vi bo mer europeiskt, tätare, mindre, nära till jobbet, fiket och affären, och åka tunnelbana eller pendeltåg?

Citatet kommer ur Expressens ledare från januari 2008, som också är obligatorisk läsning i sammanhanget.

Inte bara regeringen, utan även sossarna, jublar över tanken på att bygga fast Sverige i bilberoende á la USA. Socialdemokratiska bloggaren Erik Laakso anför nationalkaraktären som argument för att satsa 30 miljarder på motorvägar: “svensken är en bilburen invånare”. En bit nedanför, i kommentarsfältet, hänvisar han till att privatbilismen “är en stark frihetsnyckel, inte minst för de grupper som annars skulle ha väldigt svårt att se nya perspektiv.” Kommentarer överflödiga.

Även företrädaren för lobbyorganisationen “Bil Sweden” (ja, de heter så, på riktigt) använde det senare argumentet i radion häromdagen. “Bilen är en frihetssymbol.” Men är det frihetssymboler vi ska ha, kan vi lika gärna bygga tusentals frihetsgudinnor för de 30 miljarderna. Eller, ännu hellre, en skitstor pyramid!

En sökning efter “förbifart” på Twitter ger långa listor på belåtet skrockande politiker i olika allianspartier. Ett exempel ur mängden är Daniel Kolm (m) som twittrar:

Är glad att Stockholm får en förbifart till framtidens utsläppsfria bilar. #dynamist

Daniel Kolm är långt ifrån ensam om den teknikdeterminism som ser det som ett faktum att “framtiden” ska ge oss bilar som både är utsläppsfria och som går att köra till rimligt pris. Uppfattningen kan närmast klassas som religiös.
De troende anser sig inte behöva tänka på bilka bränslen som skulle driva dessa bilar. Skulle det vara etanol? Haha! Om etanol ska ska driva alla de bilar som redan finns i landet skulle inte ens all uppodlad mark i Sverige räcka till. Och då skulle vi alltså få sluta med att odla mat. Det finns inga miljöbilar. (Och sorry Amelia, men inte ens patentreform är en magisk lösning.)
Åter till Gunnar Lindstedts artikel i Expressen:

Men den bistra verkligheten är att det inte finns någon alternativ energikälla som har tillräcklig energiintensitet, som inte förvärrar miljöförstöringen och som inte kräver mer energi för att utvinnas än vad som sedan blir kvar att använda, för att vi ska kunna upprätthålla dagens energikonsumtion. Oljan står i dag för 95 procent av transportsektorns drivmedel, och fossila bränslen – olja, kol, naturgas – står för 85 procent av hela världens energikonsumtion. Elektricitet är inget alternativ – oljebristen kommer att göra all energi betydligt dyrare. /…/
Den enda lösningen är då en kraftigt reducerad energikonsumtion.

Bara att säga att energikonsumtionen måste minskas är – för de religiösa, det vill säga en majoritet av den vuxna befolkningen – snudd på hädelse. Att rentav säga att mängden persontransporter måste minska i framtiden anser många vara rent anstötligt. Varför? Det är en oerhört intressant fråga, som länkar samman såväl geologi som teologi. Varför är det så svårt att på samma gång acceptera att oljan är en ändlig resurs och att vi är patologiskt beroende av den?
Och varför är det så få som kan diskutera Förbifart Stockholm som en verkligt politisk fråga, inte bara en fråga om administration. Både de som bara talar om samhällsekonomi och de som bara talar om koldioxidutsläpp behandlar i praktiken frågan på teknokratiskt vis. De talar som om målen var givna och frågan bara är hur de bäst uppnås. Men politik måste handla om konflikter mellan olika mål, i detta fall om olika visioner för hur staden ska utvecklas. Var människor ska bo, hur de ska tillbringa sina dagar. Därtill kan politiken må bra av en rejäl skopa bilhat. Om så bara som kompensation för den religiösa dyrkan av bilen som breder ut sig till höger och vänster.

40 Comments

Tåget kopierar flygets antimarknad

September 2nd, 2009 — kontroll

Vill vi att världen ska bli mer som en flygplats, eller mindre? Alla som svarar “mer” kan nu glädja sig åt att SJ börjar kräva legitimation för tågresor. Vi som däremot svarar “mindre” tycker att SJ:s drag är beklagligt. Så enkelt kan frågan sammanfattas – utan att någon ens behöver nämna ord som “integritet“.
Flygplatsexemplet togs upp förra hösten i Copyriots inlägg om Fernand Braudel, marknader och antimarknader. Att SJ kopplar biljetter till personer är ett solklart exempel på hur en marknad ersätts av en antimarknad. Som alltid går det att anföra en massa praktiska fördelar med antimarknader i det enskilda fallet – men det finns också en större bild, där den ena antimarknaden leder till den andra.
Flygbranschen är praktexemplet på antimarknad, genomsubventionerad som den är – från skattefinansierade flygplatser, till det bisarra förbudet (fastslaget i en internationell konvention) mot att beskatta flygbränsle. En sådan löjeväckande bransch borde inte vara något för SJ att kopiera. Att i stället marknadsutsätta inrikesflyget (eller ännu hellre – vingklippa det) hade däremot givit tågtrafiken en konkurrensfördel. Och ekonomin i sin helhet hade inte behövt puttas ytterligare ett steg in i antimarknad.

Oavsett om sedan man vill tala om ett “Papieren, bitte-samhälle“, eller tycker att sådana reaktioner är överdrivna, bör man kunna hålla flera tankar än “integritet” i huvudet när SJ:s biljettsystem kommer på tal.

Framför allt gäller är kvantitativa diskussioner om hur länge datan lagras ett sidospår som måste undvikas. Särskilt med tanke på vad Henrik Alexandersson framsynt påpekar, om att registrering av resenärer resonerar läskigt väl med förslag som finns med kring Stockholmsprogrammet, om att sådana uppgifter ska samlas centralt.

12 Comments

En förhastad utvärdering av No Google Day

September 1st, 2009 — _praxis

Gnuggar sömngruset ur ögonen och famlar efter lilldatorn. Först av allt tänker jag göra den där proxy-inställningen i Firefox som ska göra så att jag inte kan komma åt Google. Instruktionerna finns ju på Interfax, men under vilken sida ligger nu den subdomänen? Äh, jag skriver bara “Interfax” i adressfältet och trycker enter, så blir frågan nog löst… av Google. Doh! Avbryt. Går till min Twitter i stället och hittar länken som jag själv postat där.
Efter att ha matat in proxy-inställningen i Firefox visar det sig att jag inte kommer åt någon sida alls. För att försäkra mig om att felet är begränsat till Firefox, öppnar jag ett terminalfönster och skriver, rutinmässigt: “ping google.com”. Lyckas dock hejda mig själv innan fingret har nått entertangenten. No Google Day är lättare sagt än gjort!

Roligast med No Google Day – och med No Music Day – är att en hel del människor verkligen provoceras av själva idén. För att generalisera vilt, tycks dessa människor överlag hysa kraftfulla liberala och ateistiska sympatier, med vilka det tydligen följer en idé om motståndslös frihet. Att andra människor gemensamt och frivilligt bestämmer sig för att avstå från någonting bra, under ett dygns tid, borde de egentligen inte kunna invända mot. Men dessa människor är i allmänhet politiknördar, ett sorgligt släkte som är så skadade av en snävt hållen partipolitik, att de inte kan förstå No Google Day eller No Music Day som annat än “protest”.

No Google Day “är inte en protestaktion, utan ett sätt att medvetandegöra hur viktigt Google är”, som Opassande skriver. Genom att avstå från Google tillsammans, får vi möjlighet att dela med oss av varandras erfarenheter – som görs i detta inlägg – och jämföra dem. Genom att hålla tilltaget lagom vagt, inbjuds till produktiva missförstånd som vi kan lära oss massor av. Glasklart genomförda gruppövningar blir däremot till envägskommunikation. Att läsa på Twitter hur vissa människor ser sig nödgade att trotsigt påpeka att de minsann har använt Google säger någonting om både nätkultur och socialpsykologi.

Andreas Ekström kom upp med idén framför en tevekamera, #telekompaketet hakade på och spånade idéer tillsammans i Etherpad. (Här finns ett dokument av hur spånandet såg ut, mitt i.)
Vissa har frågat: “vad är syftet?” Mitt svar har varit att det är alldeles för tidigt att säga. Först måste dagen genomföras. Framåt kvällen börjar möjligtvis ett syfte att utkristallisera sig. Om då alla deltagare skulle ha kommit fram till samma syfte vore det ett smått chockerande. Precis som No Music Day, kan No Google Day ha ett potentiellt obegränsat antal anledningar. Varje deltagare är fri att ha sin egen. Andreas Ekström ger två bra anledningar:

  1. Vi ser tydligare hur beroende, och därmed hur sårbara, vi är.
  2. Vi hittar kanske ett eller annat riktigt bra alternativ som vi inte har testat förut.

Kom ihåg: det finns mycket att lära på sökområdet. De flesta människor använder bara en liten bråkdel av Googles potential, och Google är långt ifrån alltid bäst – kraftfulla sökare använder flera olika sökmotorer. Att utforska dessa möjligheter förändrar hela ens relation till internet, visade sökgurun Fravia På Chaos Communication Congress för några år sedan. Sorgligt nog visar det sig att Fravia avled i våras, men hans mycket speciella webbsida finns kvar, fylld av extremt kraftfulla söktips för olika sökmotorer (varav vissa av tipsen är dolda, så att de måste sökas fram…)

För egen del kommer jag nog inte lära mig så mycket mer praktiskt under No Google Day. Som så ofta tänker jag under ett antal timmar försätta mig offline (med hjälp av programvaran Freedom) för att skriva ostört. Jag antar att även detta provocerar någon. Precis som det brukar provocera vissa att man väljer att fasta en vecka, utan att göra det för att uppnå viktminskning utan bara för nöjes skull.

No Music Day, del av en femårsplan, genomförs för sista gången den 21 november 2009. Parallellerna till No Google Day är många. Tidigare om detta på Copyriot:

Erfarenheter från No Music Day utvecklas även vidare i Det postdigitala manifestet (som alltså kan förhandsbeställas). Vågar vi hoppas att erfarenheter från No Google Day kan berika framtida nätpolitiska manifest?

32 Comments

Next Entries →