Entries from September 2009 ↓

Rewinding briefly to Ars Electronica just to share the best definition of Piratbyrån I’ve heard formulated in the English language:

Piratbyrån (The Piracy Bureau) is not an organization but an on-going conversation on copyright, file-sharing and digital culture. Over the last six years Piratbyrån has been able to create a discursive space that enables individual and collective actors to be heard, and to significantly expand the range of opinions entering the public debate regarding copyright. To advance this conversation, they have been using a wide range of innovative, experimental, often humorous techniques – as well as traditional means such as public discussions, interviews and publications.
The resulting debate has been multi-layered ranging from the technological (e.g. The Pirate Bay) to the artistic (e.g. a bus tour through Europe to Manifesta 08) to the political (e.g. Pirate Party). With very limited resources, Piratbyrån has been able to galvanize a political movement that has already shaped the development of digital culture and public policy in Sweden and across Europe, pushing the boundaries of the possible.
Piratbyrån aims at nothing less than to fundamentally question the most basic categories – e.g. the distinction between the producer and the consumer – through which we understand culture in order to investigate if and how these apply to the digital condition.
Piratbyrån does not claim to offer a solution to this extremely complex issue; indeed, it questions the assumption that copyright offers a one-size-fits all solution to cultural production, which now needs to be replaced with another unified solution. All of this has been done with great dedication and under considerable personal risk, yet they never forget that humor and irony are among the strongest weapons available to cultural producers.

This was the motivation from jury member David Sasaki for giving an award of distinction to Piratbyrån in the “digital communities” category of Prix Ars Electronica. After that, the word was given to me for a brief talk on the dilemma in receiving 5000 euro to an informal project.

Rewinding briefly to Ars Electronica just to share the best definition of Piratbyrån I've heard formulated in the English language: Piratbyrån (The Piracy Bureau) is not an organization but an on-going conversation on copyright, file-sharing and digital culture. Over the last six years Piratbyrån has been able to create a discursive space that enables individual and collective actors to be heard, and to significantly expand the range of opinions entering the public debate regarding copyright. To advance this conversation, they have been using a wide range of innovative, experimental, often humorous techniques – as well as traditional means such as public discussions, interviews and publications. The resulting debate has been multi-layered ranging from the technological (e.g. The Pirate Bay) to the artistic (e.g. a bus tour through Europe to Manifesta 08) to the political (e.g. Pirate Party). With very limited resources, Piratbyrån has been able to galvanize a political movement that has already shap

Vi skulle kunna diskutera till leda hur kulturekonomin skulle ha sett ut utan fildelningen, men det blir mer och mer som att diskutera hur den hade sett ut om det inte fanns högtalare.

Tjusigt uttryckt av Lars Ohly och Mikael von Knorring (v)! Inte minst genom kombinationen av undertecknare bekräftas en omsvängning i vänsterpartiets linje. Striden kring fildelning var het på förra årets (v)-kongress, som ändå beslöt att verka för legaliserad fildelning. För cirka ett år sedan tillsattes en arbetsgrupp som nu alltså lagt fram sitt förslag – både i pdf-format och på en särskild wiki.

Alldeles oavsett vad man tycker om förslaget att införa skattefinansierade “digitala bibliotek”, är rapportens 17 sidor väl värda att läsa. Argumentationen är på alla sätt föredömligt pragmatisk och präglas av en vilja att komma ur låsta positioner, inte bara lyfta fram det egna partiet. Gränsen mellan upphovsrätt och kulturpolitik luckras upp, vilket är välbehövligt. Vänsterpartisterna understryker också att det inte kan handla om att hitta en lösning för framtiden.

Digitala bibliotek skulle inte ersätta fildelningen, lika lite som folkbiblioteken gjorde att människor slutade låna böcker av varandra.

Tydliga avgränsningar görs mot Stims förslag, som ju hur den än presenterats bara är en i raden av tänkta onlinebutiker, samt mot förslag om bredbandsskatt. Vänsterpartisterna anför dels pragmatiska argument mot bredbandsskatt: “digitala bibliotek” kan genomföras här och nu, utan att man behöver vänta på en reform av upphovsrättslagstiftningen, menar de. Upphovsrätten måste fortfarande reformeras, men att offensivt föra fram en nätvänlig kulturpolitik under tiden förbättrar förutsättningarna för en vettig diskussion.
Idén om bredbandsskatt är också problematisk eftersom hela tanken på “kompensation” för kopiering är en underlig kultursyn, för att inte säga en skymf mot nätet.

Bredbandsskatten begränsar frågeställningen till att handla om att vissa konsumenter ska kompensera vissa producenter för uteblivna inkomster. Biblioteken öppnar för en mycket bredare diskussion om kulturens villkor: om saker som sociala rum på nätet, praktiskt stöd till nya artister och filmare eller hur vi hittar fram till verk vi inte visste fanns.

Sistnämnda frågan förblir dock den vita fläcken i förslaget: Hur hittar vi kulturen som vi inte visste fanns? Hur gör vi ett urval ur överflödet? Ett “digitalt bibliotek” skulle i praktiken kunna få mycket olika kulturpolitisk innebörd beroende på vilket gränssnitt som ges.
När tillgången medieras av en tom sökruta blir det fortfarande de skivbolag med störst reklambudget som i slutändan fångar människors öron. Trenden bland traditionella bibliotek verkar ju annars vara att man mer aktivt ska hjälpa till med urvalet genom att exempelvis skylta med utvalda böckers framsidor. Å andra sidan kan man fråga sig om bibliotekarier har kompetens att göra sådana urval av musik. Betoningen av öppna standarder gör det dock möjligt att tänka sig en lösning där de digitala biblioteken bara är en grundlösning, till vilket andra tjänster kan länka eller fungera som gränssnitt.

Vänsterpartisterna gör klart att deras tänkta digitalbibliotek inte ska vara ett YouTube där vem som helst kan lägga upp vad som helst, utan att en sållning ska ske i vad som släpps in – precis som med vanliga bibliotek. Men även om vi litar på bibliotekens förmåga till urval – den fungerar trots allt utmärkt med vanliga böcker – så leder det digitala till andra legitimitetsproblem. Sådant som tar fysisk plats måste sållas, men med digitala filer kan man i princip tänka sig fritt tillträde. Utrymmesbrist kan då inte motivera nejet till den tonåriga musikgrupp vars taffliga demoinspelning inte anses platsa i det digitala biblioteket. Hur kommer det sedan att påverka gruppmedlemmarnas relation till biblioteket?

Förresten så missuppfattar Kulturnytt vad det hela handlar om: de tror att vänsterpartiet föreslår “digitalisering av biblioteken” eller “en statlig digitalisering av böcker och musik”. Men det handlar ju knappast om att någonting som inte redan är digitalt skulle behöva göras digitalt. Det handlar heller inte, såvitt jag kan förstå, om att de befintliga biblioteken ska bli “mer digitala”, utan snarare om att staten ska öppna webbservrar som inspireras av den klassiska bibliotekstanken.
Huruvida detta vore ett bra eller ett dåligt sätt att spendera 300 skattemiljoner per år är en sekundär fråga just nu, eftersom löftet/hotet knappast är överhängande. Intressantare är att testa hur idén kan användas på ett sätt som utvecklar debatten. Inte som en kompromiss, utan som ett sätt att tala om fildelning som ett faktum och om upphovsrätt som kulturpolitik. Då blir biblioteksersättningen intressant.

Visserligen föreslås inte rakt ut att skivbolagens royaltyprocent ska avskaffas, men det öppnas åtminstone för en diskussion om procenten. Där nämns behovet av “golv och tak i ersättningarna, precis som i dagens system” – vilket då syftar på dagens biblioteksersättning, men varför skulle det inte även gälla Stim-ersättningarna från radio? Ett tak i radioersättningen skulle innebära en enorm omfördelning från sådana som Björn Ulvæus till sådana som verkligen behöver inkomster. Slutligen droppar vänsterpartisterna några andra idéer:

Progressiv royaltybeskattning är en intressant idé. Det finns redan vissa stöd till inspelningsstudior och konsertlokaler, som kanske skulle kunna utvecklas. Vänsterpartiet har också lyft frågan om stöd till utveckling av fri programvara: en tänkbar insats är att stödja utvecklingen av fria program för mixning, redigering och datoranimering.
Digitala bibliotek är inte lösningen med stort L på hur framtidens nätekonomi ska se ut. Det kommer behövas många olika lösningar, både i form av nya affärsmodeller och av politiska reformer.

Förresten: Det postdigitala manifestet, § 33, avhandlar de två dominerande positioner som stått mot varandra i diskussionerna om digitaliseringens verkningar på kulturområdet (oftast förd som en “fildelningsdebatt”). Å ena sidan upphovsrättens fundamentalister, å andra sidan de som lovsjunger “nya affärsmodeller” som helst ska ge alla omedelbar tillgång till allt. Schematiseringar av detta slag hör ju liksom till manifestgenren, så den senare gruppen delas sedan också upp i två. Högst förenklat: en större grupp av marknadsliberaler som gillar reklamfinansiering, en mindre grupp av socialister som gillar skattefinansiering och som förespråkar “upprättandet av en simulerad variant av folkbibliotek”. Så skriver jag i manifestet, innan jag går vidare till att i § 34 diskutera två inte fullt så dominerande strömningar, betecknade med orden remixkultur respektive deltagarkultur. Syftet är inte att fördöma någon av de nämnda strömningarna – utom möjligtvis upphovsrättsfundamentalismen – men däremot att peka på dess blinda fläckar. Vad jag då skriver är i stort sett att även socialisterna är liberaler, i den mening att de tror på individens förmåga att på egen hand göra ett urval ur överflödet. Även för de förslag om bredbandsskatt eller digitala bibliotek som framförts vänsterifrån har utgått från den abstrakta tanken om individuell konsumtion. Vänsterpartiets nya programskrift tar visserligen inte tag i frågan om urvalets kollektivitet, men öppnar för att tala om den, vilket är gott nog.

Nog ordat. Vi får se om någon annan kanske orkar pejsta in grejer härifrån i wikin på digitalabibliotek.se…

Vi skulle kunna diskutera till leda hur kulturekonomin skulle ha sett ut utan fildelningen, men det blir mer och mer som att diskutera hur den hade sett ut om det inte fanns högtalare. Tjusigt uttryckt av Lars Ohly och Mikael von Knorring (v)! Inte minst genom kombinationen av undertecknare bekräftas en omsvängning i vänsterpartiets linje. Striden kring fildelning var het på förra årets (v)-kongress, som ändå beslöt att verka för legaliserad fildelning. För cirka ett år sedan tillsattes en arbetsgrupp som nu alltså lagt fram sitt förslag – både i pdf-format och på en särskild wiki. Alldeles oavsett vad man tycker om förslaget att införa skattefinansierade "digitala bibliotek", är rapportens 17 sidor väl värda att läsa. Argumentationen är på alla sätt föredömligt pragmatisk och präglas av en vilja att komma ur låsta positioner, inte bara lyfta fram det egna partiet. Gränsen mellan upphovsrätt och kulturpolitik luckras upp, vilket är välbehövligt. Vänsterpartisterna

Morgonens Ekosändning samt Svenska Dagbladet tar upp frågan om resistenta bakterier, som idag är ämne för en EU-konferens i Stockholm.
Just i bloggande stund talar där professor Elias Mossialos (London School of Economics) om hur det ska gå att skapa ekonomiska incitament för att utveckla läkemedel mot dessa. Vad han har för svar är oklart. Ett som är säkert är att ett fortsatt utvidgat patentsystem inte kommer att hjälpa ett skvatt. Problemet ligger djupare än så – det handlar om politisk ekonomi, sådant som vi inte kommer runt utan att nämna namnet Karl Marx.

I läkemedelsbranschens pipelines finns ett mycket litet antal nya preparat som skulle kunna ersätta antibiotikan. De stora läkemedelsföretagen ägnar alldeles för lite kraft åt forskning om nya infektionsdämpande medel, tycker socialminister Göran Hägglund som inledningstalar vid mötet i dag.

– Vi ser i dag att industrin inte lägger ner tillräckligt mycket forskning på det här området. Det beror dels på att det finns mer pengar att tjäna på andra läkemedel där man får en mer långvarig behandling än vad antibiotika i regel innebär och då gäller det att hitta vägar som gör att man vill satsa mer på forskning och utveckling av läkemedel här.

Socialministern har inga färdiga förslag men öppnar ändå dörren för att regeringen måste gå in och stötta läkemedelsbolagen.

/…/

Eftersom försäljningen av ett nytt, effektivt antibiotikamedel måste begränsas, så att inte bakterierna snabbt utvecklar motståndskraft också mot det, så är det här ingen bra affär för bolagen. Men frågan är vems ansvar det då är att forska fram nya läkemedel.

Uppenbarligen råder det konsensus om att det åtminstone delvis är statens ansvar. Samtidigt tillämpas fortfarande ett patentsystem som ger läkemedelsföretaget den fulla äganderätten till patenten, hur stor del av finansieringen som staten än står för. Vi tycks alltså att ha att göra med den där motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden.

En sådan analys innebär samtidigt en biopolitisk uppdatering av Marx begrepp om “produktivkrafterna“. Traditionellt har det inkluderat både maskiner, materiella resurser och mänsklig kunskap, men om det alls ska kunna appliceras på antibiotikaresistens måste begreppet även inkludera hela samspelet mellan mikroorganismer och läkemedel. Resultatet blir någonting ganska ambivalent och antagligen blir vi sedan tvungna att lämna Marx bakom oss. Men vi kommer inte undan honom!

Om vi ska ha en “fri marknad” är inte frågan. Antibiotika kan inte vara en vara som säljs fritt, eftersom det leder till en bakteriell kapprustning via mutationer som snabbt kan få katastrofala resultat. Konsekvenserna av en ansvarslös antibiotikakonsumtion sträcker sig alltså långt utanför den egna kroppen, vilket gör den liberala individualismen otillräcklig i sammanhanget.
Marknaden för läkemedel är ofrånkomligen hårdreglerad. Ändå har läkemedelsindustrin en förlärlek för att leka marknad, inom små skyddade verkstäder, avgränsade av patent och andra statliga regleringar. Nu funkar dock inte ens det. Problemet är detsamma med alla slag av vaccin, som blir en olönsam investering eftersom de bara behöver konsumeras en gång. Staten måste ingripa – men hur?

Vi kan kort sagt tänka oss (minst) två modeller. Ena modellen går ut på att bibehålla det privata ägandet av laboratorier och fiktionen av en fri marknad. Statliga skattemedel betalar i allt högre grad forskningen, men läkemedelsbolagen får likväl patent på resultatet. Detta är den modell som Göran Hägglund är inne på.
Andra modellen innebär att staten (eller överstatliga organisationer) tar forskningen i egna händer. Styrningen av samspelet mellan mikroorganismer och läkemedel, som i vilket fall som helst är en oundviklig styrning, kan då bli smidigare. Huruvida skattemedlen går till statliga laboratorier eller till att köpa in forskningstjänster av privata företag är av mindre betydelse. Poängen är att de framforskade läkemedlen inte behöver vara patenterade, vilket sparar in enorma kostnader för sjukvården och eliminerar de ofattbara övervinster som läkemedelsindustrin idag kan ta ut.

Om vi nödvändigtvis ska slänga oss med -ismer, kanske det första sättet att organisera en läkemedelsindustri kan kallas korporativistiskt och det andra socialistiskt. Liberalism finns inte ens med i bilden. Vad skulle det vara? Varken den korporativistiska eller den socialistiska modellen ger utrymme för en “fri marknad”, utan snarare rör de sig om två sätt att organisera antimarknader – däremot får frågan om patentväsendet sekundära effekter på frågan om vilka slags marknader vi kan se. Möjligtvis kan någon skissera ett tredje alternativ, vem vet.
(Observera dock att det inte handlar om att “hela samhället” måste organiseras enligt samma princip, eller ens hela läkemedelsindustrin – här handlar det primärt om forskningskrisen inom resistenta bakterier samt vacciner.)

Morgonens Ekosändning samt Svenska Dagbladet tar upp frågan om resistenta bakterier, som idag är ämne för en EU-konferens i Stockholm. Just i bloggande stund talar där professor Elias Mossialos (London School of Economics) om hur det ska gå att skapa ekonomiska incitament för att utveckla läkemedel mot dessa. Vad han har för svar är oklart. Ett som är säkert är att ett fortsatt utvidgat patentsystem inte kommer att hjälpa ett skvatt. Problemet ligger djupare än så – det handlar om politisk ekonomi, sådant som vi inte kommer runt utan att nämna namnet Karl Marx. I läkemedelsbranschens pipelines finns ett mycket litet antal nya preparat som skulle kunna ersätta antibiotikan. De stora läkemedelsföretagen ägnar alldeles för lite kraft åt forskning om nya infektionsdämpande medel, tycker socialminister Göran Hägglund som inledningstalar vid mötet i dag. – Vi ser i dag att industrin inte lägger ner tillräckligt mycket forskning på det här området. Det beror dels p

Lars Nylin på Ifpis Musikindustrin tipsar om att Björn Ulvæus har skrivit en osande drapa i The Times. Rubrik samt underrubrik rymmer hela budskaper: Filesharing is defended by gigging performers, but who pays the songwriter? Artists can sing for their supper. Composers can’t.

Patronising crusaders for the right to fileshare say: “Why don’t they go on tour and sing for their supper?” This argument shows a staggering ignorance of the fact that the people who write the songs are, more often than not, not performers. They are producers and songwriters, full stop.

Björn Ulvæus kvantifiering öppnar en utmärkt öppning mot kulturpolitik. Han påstår alltså att “de flesta” av de som skriver “låtarna” inte är praktiserande musiker. Här syftar han begripligt nog på sig själv, som tar emot en betydande del av Stims budget. Stereotypen av fyrtiotalist är uppnådd till fullo: Björn Ulvæus vill låta sin egen uppfattning om arbetsdelning råda som norm för all kommande framtid.
Vilka är “låtarna”? Så länge inte det specificeras, går det inte heller att ta ställning till i vems namn Björn Ulvæus talar. Är det kanske bara i namn av ett litet skrå av rättighetshavare som lever på gångna tiders rättigheter?

Copyriot har tidigare kommenterat Björn Ulvæus argument om behovet av specialiserade låtskrivare, vilket ledde till både debatt och uppföljande inlägg.

Rent politiskt framför Björn Ulvæus en enda åsikt – ett stöd till brittiska regeringens senaste lagförslag: enskilda personer misstänka för upphovsrättsintrång ska stängas av från internets, därtill ska nätoperatörer (enligt en princip om “70%”) göras ansvariga för sina kunders kommunikation.

Så här långt har kanske inlägget haft karaktär av debunking (och så jobbar vi ju inte) – läge att låta en av Björn Ulvæus formuleringar bli tagen på allvar.

An important part of the creative process is clearing away the rubbish. To know when something is really good, one must be able to identify and throw out that which is mediocre or bad. This is a time-consuming business. If one lacks this time, or cannot afford to take it, the quality of the work suffers. One can get lucky, but in the long term the quality level is going to be lower.

Björn Ulvæus är inte mindre musikalisk än att han inser att musik handlar om att göra urval ur överflöd. Han anser att detta urval primärt ska göras av låtskrivaren. Modellen förutsätter att endast ett begränsat antal låtskrivare lyckas få sina låtar hörda för en bredare publik. Annars möts ju publiken likväl av ett överflöd, och då måste andra än låtskrivaren (discjockeys, kritiker, artister, fildelare, publik, bloggare) ta urvalet i egna händer. Alltså, är inte det just vad vi vill?

Ett gemensamt urval uppträder mellan de berörda, i berörelsens stund, i själva rörelserna.

[37]

Lars Nylin på Ifpis Musikindustrin tipsar om att Björn Ulvæus har skrivit en osande drapa i The Times. Rubrik samt underrubrik rymmer hela budskaper: Filesharing is defended by gigging performers, but who pays the songwriter? Artists can sing for their supper. Composers can’t. Patronising crusaders for the right to fileshare say: “Why don’t they go on tour and sing for their supper?” This argument shows a staggering ignorance of the fact that the people who write the songs are, more often than not, not performers. They are producers and songwriters, full stop. Björn Ulvæus kvantifiering öppnar en utmärkt öppning mot kulturpolitik. Han påstår alltså att "de flesta" av de som skriver "låtarna" inte är praktiserande musiker. Här syftar han begripligt nog på sig själv, som tar emot en betydande del av Stims budget. Stereotypen av fyrtiotalist är uppnådd till fullo: Björn Ulvæus vill låta sin egen uppfattning om arbetsdelning råda som norm för all kommande framtid. Vilka är "

Ordet “kiosk” – härstammande från persiskans “کوشک” via turkiskans “köşk” – syftade ursprungligen på allehanda objekt som ger skugga. Karl XII tycks inte helt oskyldig till ordets introduktion i Sverige, då dess första dokumenterade förekomst är från år 1711:

Iämpte sådane … dammar hafwa de förnähmare Turkar små huuss bygde, dem de kalla Kiosk, hwaräst de sittia och divertera sig.

Huruvida det är förnäma turkar som ligger bakom The Kiosk of Piracy är oklart. Kiosken befinner sig i vart fall på Sophienstiftplatz i Weimar i det gamla Tysklands kulturella hjärta. För den som vill sitta där och divertera sig gäller följande:

The Weimar-based KoCA — Kiosk of Contemporary Art was squatted by Anonymous, using it to install the Kiosk of Piracy there. The KOP aims to be a think tank and physical host for offline net activism, such as projects about the sense and absense of copyright and intellectual property (aka Copyfight).

The first project by KOP is The Pirate Kiosk, the world’s largest offline Bittorrent tracker. It is a extended copy of ThePirateBay.org running on a dedicated server inside the Kiosk. It is not connected to the Internet, though providing all the services (web archive, torrent tracker, upload function) via Wifi in a 100-200m range around the Sophienstiftplatz in Weimar.

Endast för den som befinner sig uppkopplad på detta lokala nätverk går det att besöka piratkioskens sida:

Fler anvisningar finns uppklistrade på kiosken:

Väldigt roligt är att Kiosk of Piracy (som förefaller vara namnet på det övergripande projektet, som sträcker sig längre än 200-300 meter) har piratkopierat Embassy of Piracy – till den grad att de även erbjuder en papperskiosk som kan skrivas ut och vikas!

Piratkiosken var visst omskriven på tyska bloggar för redan en vecka sedan, samt twittrar.

Uppdatering: Strax efter Copyriot högg Torrentfreak.

Ordet "kiosk" – härstammande från persiskans "کوشک" via turkiskans "köşk" – syftade ursprungligen på allehanda objekt som ger skugga. Karl XII tycks inte helt oskyldig till ordets introduktion i Sverige, då dess första dokumenterade förekomst är från år 1711: Iämpte sådane ... dammar hafwa de förnähmare Turkar små huuss bygde, dem de kalla Kiosk, hwaräst de sittia och divertera sig. Huruvida det är förnäma turkar som ligger bakom The Kiosk of Piracy är oklart. Kiosken befinner sig i vart fall på Sophienstiftplatz i Weimar i det gamla Tysklands kulturella hjärta. För den som vill sitta där och divertera sig gäller följande: The Weimar-based KoCA — Kiosk of Contemporary Art was squatted by Anonymous, using it to install the Kiosk of Piracy there. The KOP aims to be a think tank and physical host for offline net activism, such as projects about the sense and absense of copyright and intellectual property (aka Copyfight). The first project by KOP is The Pirate

“Frihet är så mycket mer än en tom sökruta” sattes som rubrik på min senaste krönika i Metro Teknik. Krafsades ner i blocket under en pendelstågsresa men som vanligt är det de krönikor som skrivs i hast som blir de bästa. På 2500 tecken hinns det med en kritik av Berlusconi, Ahmadinejad samt Spotify. Fast snarare: En kritik av dem som vill reducera idén om “frihet” till att betyda individens fria tillgång till en tom sökruta.

Teknik befriar människor, men inte från en trög värld av kött och blod, utan från annan teknik.

"Frihet är så mycket mer än en tom sökruta" sattes som rubrik på min senaste krönika i Metro Teknik. Krafsades ner i blocket under en pendelstågsresa men som vanligt är det de krönikor som skrivs i hast som blir de bästa. På 2500 tecken hinns det med en kritik av Berlusconi, Ahmadinejad samt Spotify. Fast snarare: En kritik av dem som vill reducera idén om "frihet" till att betyda individens fria tillgång till en tom sökruta. Teknik befriar människor, men inte från en trög värld av kött och blod, utan från annan teknik.

Är den nya manifesttrenden ett internationellt fenomen? Eller är detta med att kalla korta artiklar för “manifest” någonting man sysslat med länge i de engelskspråkiga medierna? Vet inte riktigt, men har hittat ett par färska kortmanifest med olikartade budskap – ett som är mot internet och ett som är för, typ, samt ett motmanifest i internetnihilismens tecken. Vi tar dem i tur och ordning.

1.
Amerikanska journalisten John Freeman ger oss ett “Manifesto for slow communication” som försmak på hans kommande bok The Tyranny of E-Mail.
Utan att Heidegger nämns vid namn så är tilldödenvaron det genomgående temat. John Freeman påpekar gång på gång det faktum att våra liv är ändliga, vilket vänds mot de digitala kommunikationernas tendens att förtränga döden. Problematiseringen av överflöd är i någon mån gemensam med Det postdigitala manifestet, men ett par viktiga skillnader är John Freemans utpräglade humanism som förleder honom till svepande utsagor över all telemedierad kommunikation.

Som titeln på boken antyder, är det i första hand e-post som kritiseras, kanske främst dess professionella användande. Men alla former av nätkommunikation, kanske även mobiltelefoni, tycks klumpas samman då John Freeman menar att de alla kännetecknas av en accelererad hastighet.

The speed at which we do something—anything—changes our experience of it.

Utsagan är ytterst sann – om man verkligen tar den på allvar. Då kan man rentav börja tänka allehanda ting (kroppar) just som “relations of speeds and slownesses” (som Deleuze uttrycker det i sin musikaliska läsning av Spinoza). Vilka relationer mellan hastigheter och långsamheter möjliggörs av e-post, av IRC, av Twitter, av Facebook? Det gäller att se skillnaderna, men John Freeman ser bara en allmän acceleration. En typisk fras:

Continuing in this strobe-lit techno-rave communication environment as it stands will be destructive for businesses.

Av en sådan formulering kan två slutsatser dras. För det första skvallrar den slarviga technometaforen om hur ytlig förståelsen av hastighet är. John Freeman ser ett stroboskop som blinkar fort och drar slutsatsen att det uttrycker en allmänt förflackande acceleration. Han är oförmögen att förstå hur dans (även till snabba rytmer) har ett kontemplativt inslag: en gemensam närvaro där verbal kommunikation och målinriktat handlande tillfälligt upphör, en motvikt till det han vill kritisera. För det andra är det komiskt hur han flera gånger hänvisar till att den accelererade kommunikationen är “bad for business”, vilket bara avslöjar bristen på verkliga visioner i texten. Lite mer kan man kräva av ett manifest!

2.
“Internet Manifesto” lyder den koncisa titeln på ett 17-punktsprogram, som visserligen inte handlar om internet utan om journalistik. Förnuftigt och hyfsat läsvärt från 15 tyska journalister, varav tre namn är välbekanta: Markus Beckedahl från Netzpolitik.org, Janko Röttgers som bland annat driver P2P-blog samt renässanskvinnan Mercedes Bunz som startade De:Bug.
Ingenting banbrytande sägs här, utan det känns mer som ett pedagogiskt redskap för att konfrontera nyhetsmagnaters verklighetsfrämmande idéer.
Två punkter rör sig mer mot nätpolitiken: Punkt fyra fastslår nätets okränkbara frihet, utan onödiga hänvisningar till individers rättigheter. Utmärkt! Punkt tretton är ett försök att beröra frågan om upphovsrätt på ett sätt som låter nyanserat, men resultatet är ett föga lyckat å-ena-sidan-å-andra-sidan. Författarna vill säkerligen väl: “Copyright becomes a civic duty [Bürgerpflicht] on the internet” är minst sagt oklart i sin syftning – vilket medborgarskap? – men tycks syfta i riktning mot självreglering som alternativ till repression. Men blotta närvaron av en så töjbar formulering urvattnar ändå, när det kommer till kritan, den fjärde punktens försvar av fri kommunikation.

Punkterna 7-8 manar journalister att länka, vilket är utmärkt – åtminstone så länge det handlar om nyhetstexter. Men journalistik kan och bör även operera andra hastigheter, exempelvis i tidskrifter och böcker, som kan tillåtas att vara i första hand pappersprodukter. Då kan länkande ibland blir rent krystat. Manifestförfattarna aktualiserar behovet av gränsdragning mellan olika slags publikationer, just genom sin ovilja att själva beröra frågan.

3.
En annan tysk reagerade på nyss nämnda manifest med att genast slänga upp ett ironiskt motmanifest: “Internet Moneyfest” (endast på tyska). Absolut ingenting av substans finns däri, vilket å andra sidan är vad som gör det aningen intressant. Tysken i fråga tycks nämligen tillhöra SEO-nördarna, ett släkte som enbart förtjänar vanära då deras hela nätvaro går ut på att nedvärdera internet genom att behandla det som ett rent kvantitativt fenomen. Flest träffar från sökmotorn vinner, är deras logik, som styr dem i varje ordval. Här förhånas följaktligen de “högtravande” bloggare som “avskräcker målgruppen” genom att skriva om sådant som går utanför de vanligaste söktermerna.
Visserligen är ironin av den art som även inkluderar självdistans. Tysken som författat motmanifestet förklarar till slut att han bara ville driva lite med bloggintelligentians manifest. Icke desto mindre uttrycks någon slags sanning om den nihilism som kännetecknar det mest utpräglade SEO-tänket, vilket i sin tur sätter prägel på nätets länkstrukturer i allmänhet och som i mildare form ligger bakom uppkomsten av sådant som bloggväggar. Här finns något att nysta vidare i, för oss som publicerar oss på nätet i andra syften än att bara attrahera maximalt antal besökare.

Är den nya manifesttrenden ett internationellt fenomen? Eller är detta med att kalla korta artiklar för "manifest" någonting man sysslat med länge i de engelskspråkiga medierna? Vet inte riktigt, men har hittat ett par färska kortmanifest med olikartade budskap – ett som är mot internet och ett som är för, typ, samt ett motmanifest i internetnihilismens tecken. Vi tar dem i tur och ordning. 1. Amerikanska journalisten John Freeman ger oss ett "Manifesto for slow communication" som försmak på hans kommande bok The Tyranny of E-Mail. Utan att Heidegger nämns vid namn så är tilldödenvaron det genomgående temat. John Freeman påpekar gång på gång det faktum att våra liv är ändliga, vilket vänds mot de digitala kommunikationernas tendens att förtränga döden. Problematiseringen av överflöd är i någon mån gemensam med Det postdigitala manifestet, men ett par viktiga skillnader är John Freemans utpräglade humanism som förleder honom till svepande utsagor över all telemediera

Piratpartister har varit på möte med Ecpat och Rikskriminalpolisen och skrivit en intressant rapport som väckt livliga diskussioner, med bland andra Oscar Swartz. Läs gärna. Huruvida Ecpat är kristna och/eller sexualpolitiskt reaktionära, den frågan får diskuteras där, inte här. För egen del är jag inte så överdrivet intresserad just av Ecpats bakomliggande motiv – jag tycker ändå att det känns olustigt med den “myndighetifiering” som får föreningar (och företag) att nästan smälta samman med polisen. Å andra sidan är fallet knappast unikt, snarare en svensk tradition. Här ska det inte handla om Ecpat, utan om Rikspolisstyrelsens spärrlista, mer känd som “barnporrfiltret”.

Kopimi.com, som blev censurerad en kort tid under sommaren 2007, kom tydligen upp på mötet och polisen erkände sitt misstag. Ännu saknas dock besked om hur beslutet fattades. Två saker är djupt obehagliga med fallet. För det första att den på polisen som klassade sidan som “barnporr” börjar sexfantisera vid blotta anblicken av ett naket dansande barn. För det andra att Rikspolisstyrelsen, efter att ha klassat något som barnpornografi (det vill säga som ett grovt brott), avstår från att ingripa mot servern trots att den uppenbarligen befann sig i Sverige och var lätt att hitta. Finns det rentav fler sådana fall? Omöjligt att avgöra, just eftersom spärrlistan är sekretessbelagd.

Sommaren 2007 beslöt Rikspolisstyrelsen även att blockera The Pirate Bay, ett beslut “taget på mycket hög nivå” enligt den information som nådde nätoperatörerna (vilka “frivilligt” implementerar spärrlistan, utan möjlighet till undantag). Nu hävdar polisen däremot att det bara var “ett internt samtal som hade läckt ut”.

[Polisen] informerade oss också att de har ett bra samarbete med TPB, men att både polisen och TPB har problem gällande barnporr. Eftersom det är en torrentsite och man delar med sig samtidigt som man laddar ner så får polisen inte ladda ner materialet eftersom de då själva bryter mot lagen (även om polisen då har ett undantag och får inneha barnporr). TPB själva får heller inte verifiera om en torrent innehåller barnporr för om de laddar ner den och den gör det så har de själva brutit mot lagen genom att inneha barnporr.

Låter minst sagt underligt. Anders Andersson för en intressant diskussion om den tekniska (o)möjligheten att ladda ner utan att ladda upp i en bittorrent-svärm. Visst är det väl så att klient och/eller tracker (red gärna ut detta, någon som har bättre koll) ser till att den som vägrar att ladda upp heller inte får ladda ner. Men det är inte samma sak som att data automatiskt skulle skickas vidare. Uppladdning sker ju bara när det finns någon annan i svärmen som efterfrågar ett filfragment som man redan har, vilket knappast kan vara fallet.

Roten till hela dilemmat synes bygga på att lagen är skriven med webben i åtanke, medan internet i själva verket är mycket mer än bara webben. Lagen förbjuder innehav av barnporr, men det är tillåtet att “surfa” till en barnporrsida. Visserligen innebär även “surfande” att datan laddas ner till datorn och de facto lagras där, även om webbläsaren efter en relativt kort tid ser till att radera datan igen, men sådant räknas inte som innehav. Att å andra sidan förbjuda även sådana kortvariga innehav skulle vara helt orimligt, eftersom det skulle kräva att man vet om vart länkar leder innan man klickat på dem.

Piratpartister har varit på möte med Ecpat och Rikskriminalpolisen och skrivit en intressant rapport som väckt livliga diskussioner, med bland andra Oscar Swartz. Läs gärna. Huruvida Ecpat är kristna och/eller sexualpolitiskt reaktionära, den frågan får diskuteras där, inte här. För egen del är jag inte så överdrivet intresserad just av Ecpats bakomliggande motiv – jag tycker ändå att det känns olustigt med den "myndighetifiering" som får föreningar (och företag) att nästan smälta samman med polisen. Å andra sidan är fallet knappast unikt, snarare en svensk tradition. Här ska det inte handla om Ecpat, utan om Rikspolisstyrelsens spärrlista, mer känd som "barnporrfiltret". Kopimi.com, som blev censurerad en kort tid under sommaren 2007, kom tydligen upp på mötet och polisen erkände sitt misstag. Ännu saknas dock besked om hur beslutet fattades. Två saker är djupt obehagliga med fallet. För det första att den på polisen som klassade sidan som "barnporr" börjar sexfanti

Piratbyrån received an award of distinction at Prix Ars Electronica 2009, in the category “digital communities”. Here follows the talk given by Rasmus Fleischer at the festival in Linz, September 7.

I would like to take this opportunity to say a few things about how digital communities keep together, and how that relates to the issue of money.

Without any intention to sound unthankful, I still must point out that receiving 5000 euro to a project like Piratbyrån is not only helping to boost the activity, but also potentially a problem for us. Because with money in a community, it has to formalize itself. In order to make democratic decisions about what to do with a budget, a clear line must be drawn separating insiders from outsiders. Not that we are against formalization, it’s just that Piratbyrån never had these clear borders. Sometimes we define our work as just an ongoing conversation, which sometimes unexpectedly spills over into specific interventions.

Our kind of community is maybe best defined by a concept that was once established by the Russian curator Victor Misiano: “the institutionalization of friendship“. Friends are not family, not lovers, not colleagues, but something else, he points out. Maintaining friendship as the driving force for a group – especially if the group receives 5000 euro – means walking a thin line between formality and informality.

It all started precisely six years ago, in september 2003, as more of a semantic joke. There was already an anti-piracy bureau, so we put up a website of the “piracy bureau”, offering a message of pro-copying. The website became a place for critical discussions about copyright enforcement and for mutual education in the use of the various P2P file-sharing networks which were around at that time.
The establishment of Piratbyrån as a public actor kick-started a new public discussion in Sweden, which has going on ever since. By participating in that we learned a lot. Our curiosity was what made us maintain the project, instead of just letting it dissolve after a few months, as usually happens with web projects. Most of all, we learned from each other’s very different skills: hacking and slacking, art and theory.

The core of Piratbyrån has never been the website, but rather the IRC chatrooms, filled by a spirit of friendship and experimentation. One early experiment was with a new file-sharing protocol known as bittorrent. A simple server was set up in a shoebox in someone’s wardrobe and called The Pirate Bay. Some years later, The Pirate Bay was the world’s largest bittorrent tracker, co-directing a shockingly large amount of the world’s total internet traffic. How did that happen?

The answer, I think, says a lot about digital communities in general. Indeed the unique efforts made by the three system administrators have been crucial. But they “are” not The Pirate Bay, one could not even say that they “own” The Pirate Bay. They are only one part of a larger assemblage, consisting of hardware, software, domain names, and of a broader community of people (like myself) who from time to time contribute with their skills in everything from coding to design and public relations. Last but not least, there are the swarms of millions of file-sharers all over the world. Take away one of these elements, and the whole assemblage will no longer be the same. So the questions is how to keep everything together. Economy then appears as the most tricky part.

On one hand, there must be flows of money to pay for hardware and bandwidth. On the other hand, non of this money can just run into the pockets of a few involved individuals. That would mean a professionalisation which would cause the larger community of informal contributors to drop off.
The Pirate Bay solved this dilemma by letting an external company sell silly ads on the webpage, and to even let this company keep the profit after taking care of the bills for hardware and bandwidth. By keeping economic administration outside of the assemblage, a more fuzzy line between inside and outside could be maintained. Working with The Pirate Bay has basically remained a hobby project for everyone involved.
It is not even idealism that stops the system administrators from directing money flows down in their own pockets. It simply follows from a dependency on community.

The symbolic value of The Pirate Bay has enabled us to make a difference in many ways. But there are also problems with it becoming ever more clear. After all, P2P was never meant to have one single ship as its allmighty symbol. And now when the Swedish court is targetting the three system administrations, claiming that they are assisting any copyright infringement in the swarm, it might be harder to maintain the feeling of a hobby project. It’s time to sink the ship and move on!

You have probably heard that The Pirate Bay will be sold. Actually, what will be sold is the domain name. The rest is already about the be copied. You can now download The Pirate Bay from The Pirate Bay. And there are already an independent bittorrent tracker called OpenBittorrent, as well as an independent torrent hosting site called Torrage. None of these can really be claimed to assist copyright infringement, as they by their own don’t even have the ability to overview what torrents they are tracking. What will come after The Pirate Bay will not be one big ship, but something less centralized, harder to pin down by any legal system.

Piratbyrån is not dissolving, but seems to be changing its character very much, letting the borders become even more fluid. For us as a community of friends it’s not any longer so much about actually being a specific community in relation to an outside, but about initiating new communities and linking them together (much like a bittorrent tracker): some more open and some more closed, some large and some small, some formalized and some chaotic. Usually the label of “Piratbyrån” is not needed in this, but we occasionally use it, especially in international relations. In the forefront of these overlapping communities there are now, for the first time, at least as many women as there are men.
Sweden just experienced a very hot spring and a hot summer of internet activism, going far beyond the question of P2P networks, including practical solidarity with Iranian protesters as well as successful campaigning to change the EU Telecoms Package.

Still these communities are driven by joy and centered on IRC, when not centered in an old city bus. Piratbyrån bought the bus last year and drove it from Sweden to Südtirol, on invitation from the Manifesta biennale. Transferring a digital community from IRC chatrooms to the limited physical space of a bus has been a very productive experiment.
We used the bus as a base camp outside the courthouse during the first trial against The Pirate Bay earlier this year. We decided to treat the trial as a piece of theatre, named The Spectrial. The island Kungsholmen in central Stockholm became a meeting place which connected communities together: in the courthouse, in the coffeehouses around and in the bus, as well as on IRC, blogs and Twitter.
We hade a great time together and after The Spectrial was over, what remained seems to be a larger, looser and more energized digital community, ready to take on new tasks. This is not, however, a community able to make democratic decisions about the long-term use of 5000 euro. Actually, there is a risk that money can destroy such a community, if the money is not burnt-off fast enough. Good for us, then, we have a bus which is old and needs repairing and repainting.

A bus is a great way to burn money. We will probably also spend some of the money at some kind of gala party, because place-specific festivities are crucial to insert more joy into the everyday digital community based on IRC.
It is not that we romanticize short-sightedness. Rather we have learned that Piratbyrån’s specific kind of community is best at long-term thinking when not burdened by money and by the formalization that follows from having money. So thank you for the 5000 euro, Ars Electronica – we promise that they will not last long!

Piratbyrån received an award of distinction at Prix Ars Electronica 2009, in the category "digital communities". Here follows the talk given by Rasmus Fleischer at the festival in Linz, September 7. I would like to take this opportunity to say a few things about how digital communities keep together, and how that relates to the issue of money. Without any intention to sound unthankful, I still must point out that receiving 5000 euro to a project like Piratbyrån is not only helping to boost the activity, but also potentially a problem for us. Because with money in a community, it has to formalize itself. In order to make democratic decisions about what to do with a budget, a clear line must be drawn separating insiders from outsiders. Not that we are against formalization, it's just that Piratbyrån never had these clear borders. Sometimes we define our work as just an ongoing conversation, which sometimes unexpectedly spills over into specific interventions. Our kind of community is maybe best defi

1.
Lördagens spelning med Christian Fennesz blev illustrerad med företrädesvis filmmaterial från havet och vattnet, upptaget med kamera innan det bearbetats digitalt. På scen stod två personer, Fennesz som stod för musiken, Lellevan som stod för det visuella.

2.
Söndagkvällens konsertsession i Brucknerhaus hade två delar. Först Alva Noto med sitt projekt “Unitxt Derivative Version” som inte alls låter så lågmäkt som jag är van att höra Alva Noto, utan kantigt, basigt och klickigt. Frestas att använda ett ord som jag inte vet hur okej det är: glitchstep.
En person på scenen, Alva Noto själv. Enligt programmet gjordes visualiseringarna av Markus Heckmann men man kunde nästan tro att det vi såg var ett utsnitt ur ett specialprogrammerat gränssnitt som musiken gjordes i, så nära ljudet låg den abstrakta projektionen, färgglad och utpräglat tvådimensionell. Varje liten flimrande linje och böljande vågform var direkt relaterad till det ljud som hördes i samma ögonblick. Eftersom Alva Noto åtminstone i någon mån kunde styra musikens förlopp från scenen, råder det inget tvivel om att visualiseringen var ett programm som utfördes i realtid för att representera ljudet.

3.
Efter paus på söndagen stod noll personer på scenen. Ryoji Ikeda framträdde med “Datamatics [2.0]“, men om någon Ryoji Ikeda var på plats i Linz var oklart. Projektionen som skapats av fyra japanska konstnärer var huvudsakligen monokrom (svartvit), ibland stereokrom (plus lite rött) eller triokrom (plus lite blått). Estetiken påminde om demoscenens, lekandes med illusionen av en tredimensionell rymd. Väl synkroniserad med musiken, men genom det direkta algoritmiska förhållandet till ljudvågor. Demoscenen producerar närvaro – maskinisk snarare än mänsklig – genom att låta bevisa hur lite kod som behövs för att köra produktionen. Här är det svårt att tro att algoritmerna utfördes i realtid, utan det lär ha spelats upp som en högupplöst video. Brucknerhaus förvandlades i slutändan till en biograf.

Sammanfattningsvis: Fennesz musik gavs en illustreration. Notos musik gavs en representation. Ikedas musik gavs en illusion.

Tre väsensskilda sätt att jobba med bild, kan man tycka. Utifrån utställningen See this sound väcks frågan vad Sergei Eistenstein skulle säga, från sin horisont vid ljudfilmens början. En mer samtida fråga är om förhållandet mellan musik och bildkonst bör tänkas som irreversibelt. Alva Noto-konserten gav ett exempel på hur bildkonst med fördel kan genereras av algoritmer som i realtid reagerar på musikaliska ljud. Om man däremot skulle vända på saken och tänka sig ljud som en mjukvara genererar utifrån ett bildskapande som i någon mån är “live”, då är det svårare att tänka sig att dessa ljud som musik. Åtminstone inte rytmisk musik.
Särskilt Alva Noto men även Ryoji Ikeda lät det visuella markera rytmen, vilket helt enkelt får ses som ett (ganska lyckat) sätt att kompensera för att publiken faktiskt är tvingad att sitta stilla i ett konserthus, trots att musiken delvis är dansant. Ögongodis ersätter kroppsliga utlopp. Snyggt, fast biografkänslan som blev kvar när söndagkvällen var slut kändes ändå inte helt tillfredsställande. Fennesz spelning på lördagen kvarlämnade däremot en kroppslig lycka.

Skillnaderna till trots mellan de tre visualiseringarna, hade de en sak gemensamt: rektangeln. En form som är given av projektortillverkarna och som knappast ifrågasätts, ens på Ars Electronica som ju är tänkt att ligga i framkanten. Förvisso bidrar arkitekturen – i ett traditionellt konserthus är man utlämnad till att blicka mot scenen för det är svårt att jobba med projektioner i golv, tak och hörn. Rektanglar av olika form. Måste det vara så?

1. Lördagens spelning med Christian Fennesz blev illustrerad med företrädesvis filmmaterial från havet och vattnet, upptaget med kamera innan det bearbetats digitalt. På scen stod två personer, Fennesz som stod för musiken, Lellevan som stod för det visuella. 2. Söndagkvällens konsertsession i Brucknerhaus hade två delar. Först Alva Noto med sitt projekt "Unitxt Derivative Version" som inte alls låter så lågmäkt som jag är van att höra Alva Noto, utan kantigt, basigt och klickigt. Frestas att använda ett ord som jag inte vet hur okej det är: glitchstep. En person på scenen, Alva Noto själv. Enligt programmet gjordes visualiseringarna av Markus Heckmann men man kunde nästan tro att det vi såg var ett utsnitt ur ett specialprogrammerat gränssnitt som musiken gjordes i, så nära ljudet låg den abstrakta projektionen, färgglad och utpräglat tvådimensionell. Varje liten flimrande linje och böljande vågform var direkt relaterad till det ljud som hördes i samma ögonbli