Under onsdagskvällen toppade jag Newsmill med en artikel som först hade rubriken “Därför bör min bok läsas på papper och inte på nätet” (vilket fortfarande står skrivet i sidans adress) men som Newsmill snabbt omrubricerade till “Därför bör man betala för min nya bok”. Nåväl, sådana spekulativa rubriksättningar får man räkna med. Själva texten tar avstamp i sådant som redan postats här och från resonemangen i Det postdigitala manifestet om skillnaden och kretsloppet mellan digitalt och analogt. Passar även på att replikera till Andreas Ekströms text i gårdagens Sydsvenskan som också tog sin utgångspunkt i kommentarer här på Copyriot.
I torsdagens Aftonbladet ska Det postdigitala manifestet recenseras av Martin Aagård, som redan talat om boken i radio. Som upptakt gör han några trötta piruetter på Aftonbladets kulturblogg. Han hörde alltså av sig till mitt förlag och bad om att få en pdf-version av boken att lägga ut på Aftonbladets webbsida. Veterligen har Aftonbladet aldrig gjort något liknande, utan av allt att döma var det en fråga som ställdes just i syfte att få ett nej till svar. Och ett nej fick han, av samma skäl som förklaras i Newsmill-texten: Det postdigitala manifestet släpps i pappersformat och med uppmaningen “kopimi” som alltså bland annat har hörsammats genom flera digitaliseringar. Däremot släpper vi inte en officiell pdf-version som utger sig för att vara en exakt motsvarighet till pappersboken. Inte ens när Aftonbladet frågar.
Martin Aagård tar förlagets nej till intäkt för att påstå att jag “inte vill distribuera boken som gratis pdf” – trots att jag har torrentklienten öppen, redo att distribuera pdf:en så fort en förfrågan anländer via Openbittorrent. Fast strikt talat är det då inte boken som distribueras, bara en av många möjliga digitaliseringar av den. Martin Aagård förstår mycket väl resonemanget om att varje formatbyte innebär en förändring, men han förvränger det genom att påstå att jag skulle vara rädd för att “brister” uppstår via kopiering. Så kan han komma fram till sin slutpoäng: att han som musiker tycker att det är jobbigt att det cirkulerar feltaggade mp3:or.
Martin Aagård vill kort sagt framställa det hela som att jag egentligen känner likadant som honom. Att jag vill spridas men samtidigt skydda verkets integritet. Men i själva verket vill jag undvika från att ge “verket” en medieoberoende integritet. Det är just därför som jag inte släpper någon officiell pdf-version. I stället föredrar jag att se en mängd olikartade digitaliseringar av samma pappersbok. Gärna med marginalanteckningar och tillägg eller rena förvrängningar. Så länge det finns ett någorlunda öppet internet och en intresserad läsekrets kommer ändå de dåliga förvrängningarna att sållas bort medan de bra består.
Idag hände någonting fantastiskt. Isabelle Ståhl – som för övrigt recenserar Det postdigitala manifestet i nya numret av Axess – gav den ett nytt omslag. “Komplett med allt jag gillar, samt några personer och fenomen som förekommer i boken”, som hon själv skriver. Det är så vackert!
Tänk om en variant med sådan framsida också börjar cirkulera på internet, vad fint det skulle vara! Versionen skulle kunna kallas för andra polska upplagan för vilken manifestförfattare drömmer inte om att skriva förord till en sådan?
Slutligen kan meddelas att ni som har förhandsbeställt manifestet bör få det hemskickat under torsdagen eller möjligen fredagen. Andra inköpsmöjligheter är på väg att tillkomma.
10 kommentarer ↓
För övrigt gillar jag remixeffekterna som redan börjar synas. En föraning av vad som kan ske när TEXTEN blir mer fri och inte så sammankopplad med boken. Bloggade nyss om det.
För övrigt är det uppenbart att ditt förlag inte läst Nextopia och funderat kring ny PLC-kurvan. Värdet skapas tidigare idag – dvs boken måste kunna KÖPAS tidigt tidigt tidigt för att dra nytta av hajpen. Innan vi rusat vidare.
Kanske utanför samtalet, men varför alltid den jämrans kassetten i estetiken?
Jag undrar varför du inte uttryckligen anger i boken vad som gäller angående vidaredistribution, modifikation osv, till exempel genom att använda dig av en copyleftig licens som någon av de Creative Commons tillhandahåller, eller att du avsäger dig alla rättigheter. Nu har jag bara kikat i den inscannade PDF:en, men det enda jag ser är texten “Kopimi /K\ Rasmus Fleischer”. Detta betyder ju inte så mycket för de allra flesta, och juridiskt sett betyder det absolut ingenting. IANAL, men som jag förstår det gäller därmed vanlig upphovsrätt, dvs att man begår ett lagbrott genom att ladda ner Det postdigitala manifestet från The Pirate Bay. Hur tänker du kring detta?
[...] Trots det känns bokens värde fortfarande ligga i att den är fysisk. Ljudböcker fångar inte koncentrationen, och om man är digital och uppkopplad blir sträckläsandet snabbt enformigt och ointressant. Böcker är inte bara nostalgisk lukt, utan praktiska just för att de fungerar i all sin enkelhet, beständiga och fysiska. [...]
@Simon: Så vitt jag har förstått det är det inte juridiskt möjligt att avsäga sig immateriellrätten till ett verk. Det närmsta man kommer är väl i princip ett “covenant not to sue”. Rätta mig gärna om jag har fel, för jag tycker det här är en intressant aspekt av upphovsrättslag.
Johan: Kassetten – ptja, jag är ingen formgivare, men jag antar att formgivaren i det här fallet helt enkelt syftar på att manifestet till viss del (särskilt i §23) faktiskt handlar om just kassettmediet.
Simon: Mycket riktigt betyder kopimi-pyramiden ingenting alls rent lagligt, vilket är lite spännande eftersom det tvingar fram en diskussion som inte rör sig inom lagens binära logik av vad man får och inte får göra, utan som tvärtom handlar om etik och normer – som nu.
Aftonbladet kan t.ex. utgå från att jag inte tänker stämma dem, men vågar ändå inte bete sig hur som helst eftersom det skulle avslöja den cyniska attityd som de själva tillämpar som medieföretag.
Att man begår ett lagbrott genom att ladda upp/ner manifestet är i formell mening sant (och gör det möjligt för mig att pröva Ipred, om jag skulle vilja skicka ut tackbrev t.ex.).
Jag är inte motståndare till creative commons-licenser utan tycker att de fyller en viktig funktion, men jag går inte med på att alla problem och oklarheter skuller kunna röjas ur världen med juridiska licenser. De förbehåll som behålls inom vissa creative commons-licenser, t.ex. mot “kommersiellt” bruk, är extremt luddiga.
Kopimi är som sagt ett imperativ och inte en licens.
Martin Aagard remixade dina tankar och filosofier för att få sjunga refrängen om de förvrändga mp3:ornas förbannelse. Lite osnyggt kan jag tycka.
adrian: författare har rätt att i kontraktet med ett förlag förbehålla sig de digitala rättigheterna för boken.
Hej, fick din bok i fredags, eller rättare sagt två exemplar, måste ha förhandsbeställt lite väl ivrigt. Ytterst trevlig läsning än så länge, återkommer med tankar och funderingar. Cheers från Malmö.
På tal om det postdigitala:
http://www.lovefilm.se/magazine/1055-Disney+bjuder+p%E5+f%F6rhandstitt!.do
Enda sättet för Disney att hävda sig numera.
Kommentera