Om bokmässefesterna

Får man göra en kaxig sammanfattning av festerna kring bokmässan? Då vill jag uttrycka det så här: Galago-festen (torsdag, Bellmansgatan) var trevlig. Glänta-festen (fredag, Världskulturmuseet) var usel. Den postdigitala festen (lördag, Röda Sten) var alldeles fantastisk. Låt mig förtydliga.

Inget ont om Glänta. De gör en av Sveriges absolut förnämsta kulturtidskrifter. Tidskrift och fest är dock två olika konstformer (eller ska vi kanske snarare säga: meta-konstformer). Ingenting säger att tidskriftsredaktörer skulle vara bättre på att ordna klubbar än vad bildhuggare är på att spela dragspel. Här blev resultatet en fest som kombinerade det sämsta av Stureplan med det sämsta av studentfest.
Förvisso har Glänta en fantastisk förmåga att locka smarta människor till en och samma plats, men det är också allt. Platsen i fråga var alltså den väldiga foajén till Världskulturmuseet, vilken utnyttjades på sämsta möjliga sätt. Draget att placera musikframträdanden och dansgolv ovanför den stora trappan, medan ytan nedanför lämnades öde, var genuint dumt. Att över huvud taget tillåta öde ytor i festliga sammanhang är nästan alltid dumt. Undantag finns givetvis, men som alltid i konstnärliga sammanhang gäller det att ha en utsökt känsla för vilka regler som man bryter mot.
Musiken var först lätt sövande (inte dålig, men inte festlig heller), därefter abrupt utbytt mot blandade hits (inte dåliga, men inte heller med en ljudutrustning som gjorde sig bra i den stora lokalen). Kritiken ska inte riktas mot någon av dem som framträdde, utan mot den övergripande organiseringen av rummet. Kön till baren var en historia för sig. Tjugo minuters väntan för att köpa en liten flaska öl för 45 spänn.
Nej, Glänta hade gjort bättre i att ta hjälp av festfixare. “Festfixare” behöver inte betyda en Micael Bindefeld-typ, lika lite som “musiker” behöver betyda en Per Gessle-typ. Det handlar inte om professionalism utan om en viss typ av (meta)konstnärlig kompetens, där det avgörande är förmågan att se till uppläggets helhet och till samspelet mellan rummet och besökarna. Framför allt borde Glänta inrätta sin fest i en mindre lokal, utan öde ytor.
Festen var riktigt usel, därom var många besökare eniga. Därmed inte sagt att det nödvändigtvis var plågsamt eller tråkigt att vistas där. Bara att vistelsen inte tillförde något större mervärde, utöver den samvaro som redan fanns mellan de anländande klungorna. Eller jo, att Daniel Berg och Carl-Michael Edenborg satt i dörren var en bra sak. Deras sätt att jobba skulle passa ännu bättre till en lämpligare lokal än Världskulturmuseet.

Det här inlägget är ett försök i att bedriva fest-/klubbkritik, utifrån de antydningar om “en postdigital musikkritik” som framläggs i manifestet (§ 39).

Releasefesten för Det postdigitala manifestet hölls alltså på Röda Sten, en mindre lokal som inte lämnade en endaste kvadratmeter öde utan tvärtom fylldes. Fullt betydde omkring 300 personer och som sagt hade cirka 290 böcker delats ut till betalande besökare innan midnatt.
Vad för slags folk kom? Överlåter till andra att beskriva den saken. Strax efter att dörrarna öppnat twittrade någon att “muminvänster och neoliter” befolkade stället. “Känns lite som… Stockholmsnatt”. Blir nyfiken på vad muminvänster betyder. Neoliter syftar, antar jag, på duon Svensson-Norberg som redan var på väg att gå när jag kom (den senare hade lyckats fixa en piratkopia av min autograf, som han sen ville ha autenticera med ytterligare en autograf). Stockholmsnatt? Jo, visst syntes många välbekanta stockholmare, men någon form av göteborgare dominerade ändå.
Festen ordnades inte av bokförlaget Ink på egen hand, utan i samarbete med Klubb Koloni, det vill säga Christian Pallin, vars betydelse för Göteborgs musikliv väl knappast kan överskattas.

DisDishDance fick ställa in på grund av sjukdom men ersattes av underbara trion Liechtenstein. De står i en klass för sig när det kommer till post-twee/post-punk, även om det är svårt att riktigt säga varför – kanske har det att göra med den delikat blaserade attityd som de uppvisade på scen. Band nummer två var Fontän vars suggestiva electrokraut fängslade publiken. Vem var den fantastiska electro-dj som spelade däremellan? (“En tjej från Bulgarien”, enligt någon.) Tror det var hon som spelade den ena av de låtar som Daniel Risberg nämner i förbifarten i ett överlag läsvärt inlägg.
Sista timmarna regerade Kornél Kovács och Axel Boman. De spelade, enligt egen andrahandsutsago, “postdigitalt, postdigitalt, postdigitalt”. Inga minimalexcesser utan svängarna togs ut med en Windowlicker instucken som 1999-orgie i mitten och en galen sista kvart som helt otippat kröntes av balkanbrass som avslutning. Lycka.

Men även den här festen på Röda Sten hade mörka sidor: vakterna, som lyckades förstöra feststämningen för en hel rad av gäster genom helt omotiverade uppvisningar av maktfullkomlighet. Extremt bedrövande att det ska behöva vara så. Om det alls går att utvinna någonting konstruktivt ur saken, är det en tanke om att musikjournalistiken borde räkna vaktbeteenden till den helhetsupplevelse som recenseras när det skrivs om klubbar. Lika lite som man bara kan skriva om de ljud som hörs, kan man utesluta vaktpuckons agerande. En klubb med dåliga vakter blir en dålig klubb. Tyvärr blev även Röda Sten delvis en dålig klubb, på grund av dessa vakters beteende. Möjligtvis kan en musikjournalistik som uppmärksammar sådant bidra till att sätta press på ställen att skaffa sig vettiga vakter. (Tror att jag lyckades droppa den tanken under påföljande dags seminarium i Aftonbladets monter på bokmässan, anordnat av magasinet Novell, om popjournalistikens framtid på nätet.)

Hur som helst: tack alla som kom. En fantastisk natt! Slänger väl upp en hittad bild, trots att det knappast kan bli en rättvis representation av en postdigital fest…

Till alla som inte fanns med kring Bokmässan och som nu rimligtvis stör sig på tjatet: Bokmässan är en sådan där pseudofestival som i sin helhet är föga upphetsande, men som erbjuder en plats (eller snarare en ursäkt) för en massa subfestivaler. En formidabel sådan frammanades av diverse tapirer, julianer och telekomiker. Blir helt rörd av att läsa Lisa, Gustaf, Isabelle, Isobel och Elin. Avslutar med att upprepa några ord ur svärmen: “Att minnas, det är lite som samlarbilder. Man byter sina minnen mot andra där man har luckor.”