Ta ett djupt andetag. Läs sedan dessa två hyllningsdikter, tillägnade Carina Rydberg och Dick Harrison. Dramatikern Birgit Hageby, vice ordförande i Sveriges Dramatikerförbund och avbildad ovan, har skaldat dem. De är de officiella motiveringarna till priset “Upphovsrättens hjältar” som delas ut av upphovsrättskollektivet Alis. Ceremonin på Bokmässan leddes av Journalistförbundets ordförande. Vem som deklamerade dikterna är inte känt.
Vad som är så oerhört fascinerande är hur upphovsrättsfundamentalisterna har anammat en dramaturgi som är exakt identisk med den hos (om uttrycket tillåts) bottenskrapet av pirater.
Den patetiska (i ordets rätta bemärkelse) sjöslagsretoriken från Hollywood. Sättet att metaforiskt beskrivna politiska och sociala konflikter som de var dueller med värja. Tonfallet som kunde vara kopierat direkt från en tonårings första inlägg på Piratpartiets forum som ingen annan orkade svara på.
Smaka bara på vad Birgit Hageby skaldar om Dick Harrison:
Hans gedigna kunskaper och intellektuella kapacitet hjälpte
honom att genast känna igen dem, som återkommande
skuggor ur historien.
Trots avsaknad av svarta ögonlappar och ekande träben,
var det som om han kunde se papegojan på deras axel,
som entonigt upprepade ett inlärt ord utan mening.
Ordet var FRIHET som urholkats till att betyda något helt annat.
Denna falska frihet har han bekämpat sedan dess, och
mot hans vassa värjstick har skurkarna haft svårt att försvara
sig med sina slöa, trubbiga huggare.
Radbrytningarna är av allt att döma menade som poetiskt stilgrepp, som i hyllningsdikten till Carina Rydberg:
Beryktad som fräsande puma med knivskarpa klor,
rivandes hål på uppblåsta argument och självgoda attityder
i kampen för sina åsikter.
I upphovsrättsfrågan har hon tagit bestämd ställning,
offrat både vänner och den arbetsro hon så väl behövt
Könsstereotyperna (mannen är pirat, kvinnan är puma) är en sak. Vad som är sorgligt på riktigt är hur martyrskapet hyllas av de organisationer som står bakom priset. Carina Rydberg har uppenbarligen inte mått särskilt bra i år, det inser genast alla vi som sprungit på henne under sommaren, då hon visade sina “knivskarpa klor” som mest. Hon har kort sagt framstått som tärd, vilket är en tråkig sak oavsett vad man tycker om hennes insats i debatten.
Prismotiveringen väljer då att särskilt lyfta fram hur hjältemodigt det varit av Carina Rydberg att hon “offrat både vänner och den arbetsro som hon så väl behövt”. Det är smått osmakligt.
19 kommentarer ↓
LOOOOOOOOLLLL!!!
Ja, det här är faktiskt bara pinsamt rakt igenom.
Inte ditt inlägg, då.
Det var ju fantastiskt roligt och… ja, liksom riktigt pinsamt dåligt det där. Nådde det verkshöjd? Skulle vara kul att tokkopiera de dära dikterna i så fall. Hehe.
Detta behöver reciteras på högsång så snart som möjligt.
hysteriskt roligt
Mannen är väl snarare någon sorts elegant musketör (Athos, kanske), snarare än en barbarisk pirat av den sort han bekämpar?
Musketör var nog ordet. Samma slags grabbiga tonårsestetik, hur som helst.
Jag var osäker på om sidan med dikterna var något slags prank. Om dikterna läses upp i stämmor av en kyrkokör kan nog tänka mig att betala för att spektaklet. Årets skämt!
Det lilla jag läst av vad Carina skrivit under 2009 får mig att tycka att motiveringen är väldigt osmaklig. Att ens tala om att “offra” vänner är så dumt att jag inte finner ord.
Jag ställde in mig på humoristisk läsning, men jag måste hålla med Anders. Det var endast pinsamt (på samma sätt som det är när pirater hemfaller åt samma grepp).
Det hela får mig att tänka på Lawrence Lessigs inledning av boken Remix där han tar upp det problematiska med “war on …”-uttrycket i engelskan och hur det riskerar att göra att man missar viktiga aspekter av det som diskuteras.
Jag bytte ut rubrikens “Martyr- och fäktningsromantik” till “Martyr- och musketörsromantik” ty det lät stiligare så.
It was tongue-in-cheek, you dits!!!
“Tonfallet som kunde vara kopierat direkt från en tonårings första inlägg på Piratpartiets forum som ingen annan orkade svara på.”
*visslar lite för sig själv och tittar åt alla andra håll än http://calandrella.wordpress.com/2009/01/29/min-bild-av-piratpartiet/ *
[En namngiven människa] »har uppenbarligen inte mått särskilt bra i år«—moget, Rasmus!
Sandra: Givetvis är det inte oproblematiskt att skriva som jag skrev. Sådant för bedömas från gång till gång. I det här fallet är det ganska uppenbart att hon under året har mått psykiskt dåligt. Det kan rentav, för dem som inte sett henne, läsas ur texterna. Jag hånar henne inte för det utan tycker det är väldigt tråkigt – och ännu tråkigare när folk uppmuntrar henne att fäktas vidare när hon helt klart behöver vila.
Jag ifrågasätter inte din bedömning av olika personers psykiska eller sociala hälsa. Jag har i många fall kommit till samma slutsatser om flera personer på olika sidor av copyright-debatten.
(Alltså, jag vet att jag sitter i ett stort glashus vad dårskap beträffar!)
Jag menade mest att dina formuleringar var, åtminstone enligt min instinktiva reaktion, närapå lika smaklösa som Alis’.
Jag har i och för sig inget konsekvent »hur man bäst bemöter psykiskt lidande och stress«–protokoll. Jag reagerade (ke’u mer med instinkt än med konsekvensanspråk) över att du vitsade till det med »knivskarpa klor« och de slitna bomullsinlindningsfraserna »särskilt bra« och »tråkigt«.
Att du vill uppmana en person som jag kan tänka mig att omvärlden ser som din meningsmotståndare att »vila« är inte heller helt självklart, speciellt när du, genom att på ett brutalt sätt skildra delar av hennes situation i ditt inlägg, uppenbarligen inte låter henne vara i fred.
»rivandes hål på«
Är det lyrik med s-terminerade presensparticip nu för tiden? Adverbial my ass!
(PS, din blogg verkar ha en bugg. Jag använde U+2019 efter »Alis’«, men U+0027 i ordet ke’u, och nu när jag läser min kommentar verkar båda ha blivit förvandlade till U+2019.)
Jag förstår dina reaktioner, Sandra. Men det föll mig inte in att det skulle kunna uppfattas som en vits att jag återciterade “knivskarpa klor”, utan det syftade enbart till att åter rikta ljuset på Alis’ formulering.
Om en stor del av omvärlden väljer att uppfatta mig och henne som varandes (-s ftw!) i någon slags dikotomisk meningsmotståndarrelation så är det bara att beklaga. Jag ser det som en trist följd av en viss journalistisk logik. Kan då bara påpeka att jag aldrig har gett mig in i debatt med henne tidigare.
Än en gång, fall som detta är svåra och måste handla om avvägningar. I vilken grad någon är en offentlig person är en av de saker som måste vägas in (det vore orimligt att tillämpa samma dogm gentemot Britney Spears och sin nervösa granne). Det finns också fall där någons psykiska ohälsa är så uppenbar att det blir hyckleri, på gränsen till respektlöst, att inte låtsas om den men ändå delta i en offentlig debatt som inbegriper personens yttranden. Grundproblemet som vi har att göra med – det tror jag du kan instämma i – handlar snarare om den allmänna stigmatiseringen av psykisk ohälsa.
Kommentera