Bokförlag är inte lika onödiga som skivbolag

Missade Bokmässans antagligen kloka panelsamtal om författare och förlag, det med bland andra Unni och Isobel. Lite återberättas av Anna Troberg och Lina Kalmteg.

Slapp också Förläggareföreningens samtal om “bokbranschen och den digitala världen” men därifrån kom en lång och vass rapport från Kalle Magnusson (som även bjuder på en länklista).

Är då bokförlag onödiga? Nej. Så tror bara de som väljer att bortse från skillnaden mellan olika konstarter och olika medieformer. Bokförlag och skivbolag må ha enats i kampen för dumhet, men relationen författare-redaktör/förlag är inte densamma som relationen musiker-producent/skivbolag. Framför allt finns det ingen stabil definition av vad en “producent” är i dagens musiktekniska situation.
Musiker kan i många fall klara sig bra utan skivbolag, vilket också beror på att urval av musik kan göras relativt snabbt (att lyssna igenom några låtar tar inte alls så lång tid som att läsa igenom en bok), vilket även betyder att urvalet i högre grad kan distribueras på kollektiv.
Om vi däremot vill att böcker i någon mening ska vara stabiliserande stopp, till skillnad från bloggarnas flöde, behöver författarna har någon form av redaktör. Någon som går igenom texten och föreslår förändringar fram till den slutpunkt då man gemensamt kan komma överens om att det är dags för tryckning. Ännu ett skäl till detta är att författandet trots allt är en ensam syssla på annat sätt än vad musikutövandet är.
Således är det rimligt att tänka att bokförlag framöver kan ha en större roll att spela inom urvalet av litteratur, än vad skivbolag har inom urvalet av musik. (Just detta tycks Isobel, som just gjort slut med Bonniers, ha framhållit i det ovan nämnda panelsamtalet.)

Fast visst går det att tänka sig att förlagsfunktionen sprids ut, som Anna Troberg förutspår:

Jag pratade till exempel om att förlagens kompetens skulle bryta sig loss från förlagen och börja arbeta enligt någon sorts frilansmodell, inte att man skulle bilda nya statiska kluster som liknar dagens förlag. Jag menade att man skulle kunna välja helt rätt medarbetare för varje del av varje separat projekt och därmed få en helt annan kreativ dynamik än när man jobbar med de paketlösningar som de traditionella förlagen erbjuder. Kort sagt, använd ungefär samma kompetens, men använd den medvetet och dynamiskt.

Å andra sidan: Vad är Anna Trobergs omfamnande av maximalt flexibla projektmodeller annat än den samtida arbetsmarknadens förhärskande ideologi (en ideologi som skulle kunna stämplas som nyliberal eller postfordistisk)? Utan att låsa fast oss i trötta politiska kategorier, bör vi nog ägna en tanke på flexibiliseringsmyntets baksida. Angela McRobbie skriver i nya numret av Fronesis:

För gammal för att vara inne? För osäker för att klara av att marknadsföra dig? För olycklig för att festa? Sådana bekymmer kommer bara de redan kända tillåta sig att ha.
/…/
De barnlösa unga kvinnorna kommer alltså att lägga beslag på så många av de nya kulturjobben som de kan /…/ Detta omformar och framhäver klasskillnaderna mellan unga kvinnor. Och när flytande gränser träder i stället för fasta strukturer framstår de projektjobb som snappats upp vid bardisken som utslag av “tur”. På dessa nöjesbetonade platser som karakteriseras av någon viss “scen” eller “atmosfär” döljer själva uppluckringen av gränsen mellan arbete och fritid de materiella hinder som ställer sig i vägen för upptäckten av “talanger”.

Uppdatering: Tobias Nielsén skriver mycket intressant om bokens framtid.