Inte många timmar hann gå innan manifestet dök upp i en scannad pdf-variant

Klockan 20.00 lördag kväll postades förra inlägget, “Varför det ännu inte finns någon länkad pdf“. Där förklarades varför varken jag eller förlaget valt att släppa en “officiell” pdf-version av Det postdigitala manifestet, vilket inte står i motsättning till att all kopiering av boken uppmuntras, tvärtom. Ytterst livliga diskussioner följde, men jag deltog inte i dessa eftersom jag var upptagen inte minst med den fantastiska releasefesten (där 290 böcker delades ut till de betalande besökare som kom till Röda Sten innan midnatt).

Strax efter klockan 12.00 på söndagen dök det upp en torrentfil pekande till en inscannad version av Det postdigitala manifestet, uppladdad till The Pirate Bay av en anonym användare. Hurra!
Var och en av bokens sidor har scannats in och förpackats som en pdf-fil. Inga anteckningar eller andra uppsåtliga tillägg syns till i denna pdf. Däremot har flatbäddsscannern tillfogat en karakteristisk effekt vid sidans vikning:

Färgerna ter sig mycket blekare än i pappersversionen, där den oranga färgen verkligen är kraftfull. Scannern har alls inte registrerat att några sidor i slutet, länklistan, har pappret färgat i en blekorange färg. Relieftrycket som gör omslagets titeltext kännbar för fingrarna försvinner vid konverteringen till tvådimensionell datarepresentation. Och så vidare. Fast ändå kan inte värdet av boken som materiell artefakt reduceras till summan av den information som går förlorad via digitalisering. Varför inte? Läs manifestet…
Pappersboken har sitt eget värde, vilket de som väljer att beställa boken instinktivt känner. (Hoppas jag. Folk ska åtminstone inte köpa den av moraliska skäl eller i syfte att ge mig ekonomiskt stöd.) Även pdf-filen har sitt eget värde, som inte står i motsättning till pappersbokens värde. Till de främsta värdena av pdf-filer hör sökbarhet. Just den pdf-fil som hittills kommit i cirkulation har dock låg sökbarhet, eftersom den bara består av en serie bildfiler utan sökbar text.

Klockan 14.30 på söndagen postades dock en textversion av Det postdigitala manifestet på PasteBay. Antagligen är det en automatisk bearbetning av nyss nämnda pdf, vilket medfört smärre brister såsom att radbrytningar helt avslutas i den avslutande länklistan eller att den lilla kopimi-pyramiden förvandlats till “^^”. Men det är ju fortfarande helt strålande. Kanske är det bara en tidsfråga innan någon sätter ihop text med bild till en ny, sökbar pdf.
Någon har även gjort manifestet till en wiki, genom att helt enkelt lägga in textversionen som en enda lång wiki-sida, som sedan indexerats efter paragraf, fast bara halvvägs (till paragraf 23). Om denna wiki ska ha något syfte utöver att tjäna som en ren referenssida vore det kanske en bättre idé att lägga in varje paragraf som separat sida. Då skulle det bli mer inbjudande att börja bygga korslänkar, vilket kan leda till att resten tar sig själv. Kan själv tänka mig en massa sidor för där särskilda begrepp och frågeställningar skulle kunna vidareutvecklas för alla som eventuellt är intresserade.

Någonting kan ändå sägas om de många (hittills 35) kommentarerna till föregående inlägg. Drivande i diskussionerna är en serie av ganska aggressiv utfall från ett troll som endast kallar sig “name”. (Om personen hade använt ett namn eller ett vettigt nick hade jag möjligen inte använt trollstämpeln. Nu anser jag den däremot vara fullt befogad.)
Trollet menar, i tur och ordning, att det är “respektlöst”, “dubbelmoral”, “ynkligt”, “leacher-beteende” [sic] samt “lågt” av mig. Vad? Jo, alltså att inte själv distribuera en officiell pdf-variant av Det postdigitala manifestet. Trollets argument för detta, i den mån argument alls förekommer, är skrivet i en vi-form (som för övrigt är det bäst beprvade exemplet för utomstående provokatör att så split genom anonyma utfall):

Vi har alla stöttat Rasmus Fleischer i hans krav på öppen tillgång till filmer och musik. Nu spottar han oss i ansiktet genom att vägra oss tillgång till hans egna material. Vi är många som är besvikna på honom

“Vi”, haha! Övriga deltagare i diskussionen är snabba med att korrigera trollets bisarra påstående. Boken utges ju uttryckligen under imperativet “kopimi“, som även framgår på försättsbladet, där andra böcker brukar statuera “copyright”:

Vad de trångtänkta missar är att kopiering är så mycket större än bara fildelning. Kopiering sker i varje skrivande av en bok, i varje tryckande av en bok, i varje läsande av en bok. Kopiering sker varje gång om någon läsare återberättar en tanke som läsandet väckte, varje gång som någon hör något och omsätter det i en handling. Kopiering sker på dansgolv såväl som i kopieringsmaskiner. Digital kopiering är i princip identisk men omgärdas alltid av analoga kopieringar som aldrig är helt identiska. Kopimi handlar om att bejaka all form av kopiering, särskilt kopieringens glapp där förändringar sker.

Som jämförelse kan vi ta det pappersfanzine som distribuerades kring The Spectrial. Veterligen har det ännu inte digitaliserats, men det fortsätter ställa en spännande fråga eftersom fanzinet i fråga dels har två framsidor, dels saknar titel. Varje försök att distribuera en digitaliserad pdf-version skulle kräva dels att den ena framsidan sätts först, dels att fanzinet ges någon form av (fil)namn. Där blir det tydligt att digitala filer är någonting annat än de materiella objekt som de representerar.
Som Monki skriver, är digitaliseringen inte ett “jobb” som “ska göras”. Vad som hamnar på The Pirate Bay kan aldrig vara boken “Det postdigitala manifestet”, utan någonting annat, även om det innefattar texten ur boken. Varken jag eller förlaget påtar oss företräde till att definiera vad detta andra är. Vi har koncentrerat oss på att framställa en bok, vilket i bästa fall är en start på en stor mängd kopieringar av olika slag (vilket vi understrukit med ett “kopimi”). Jag är involverad i vissa av dessa kopieringar men inte andra.

Någon frågar: “Har Rasmus en pdf?” Visst har jag (och även ett fåtal andra) en pdf, som är både snygg och sökbar, direkt från förlaget. Denna pdf omfattar visserligen bara bokens inlaga, alltså inte dess omslag, vilket finns som en annan pdf. Skillnaden är betydande mellan att distribuera dessa pdf:er separat och att bygga ihop dem till en enda (vilket förstås går med speciell mjukvara, även om jag aldrig orkat bry mig om att införskaffa sådan).
Trollet vill få detta till att “Rasmus Fleischer kräver att någon annan lägger upp hans bok på TPB!” Kräver? Hur skulle någon kunna kräva någonting sådant? Kopiering är urval. Ingen digitaliserade Spectrial-fanzinet (det valdes bort) men genast re-digitaliserades Det postdigitala manifestet (det tycks klara urvalet, åtminstone om torrentsvärmen förblir vid liv).
Att scanna en bok tar tid. Precis som musik tar tid (manifestet, §45). Precis som det tidigare idag tog tid för mig att för hand skriva av delar av Tim Etchells textkonstverk på Göteborgs konsthall, trots att samma information hade kunnat inhämtas med en kamera. Men allt spännande händer i kopieringens glapp och därför är det viktigt att bejaka glappen, inte förneka dem. Det är, som ChrisK påpekar, förödande att tänka format endast i termer av kostnadseffektivitet eller hastighet. Kopimi är inte detsamma som ett försök att minimera all friktion. Kopimi är lusten att kopiera och kopieras och till allt som sker i kopieringen. Vilka slags kopieringar av Det postdigitala manifestet som är möjliga, det kan inte dess författare veta.

Slutligen: Trollet lockades fram helt medvetet. Just det var syftet med föregående inlägg. Den här gången fanns förutsättningar för ett produktivt trolleri, tycker jag. Det fick en rad andra att vässa sina formuleringar och motiverade sammanställningen av det här inlägget. Många andra gånger gäller regeln att troll inte ska matas, men inte heller den regeln är universell.