Göteborgska dansgolv har vissa särdrag jämfört med stockholmska dito.
För det första avslutas sessionerna regelmässigt med tryckare, även på dansgolv som hela kvällen spelat taktfast elektronisk musik. För flertalet stockholmare är tryckare en anakronism, något som inte upplevts på den här sidan Berlinmurens fall, men här i Göteborg tillämpas sluttryckaren som ett handfast hjälpmedel för kroppars fem-i-tre-klustrande. Ännu saknas trovärdig statistik över om detta leder till att göteborgare i högre utsträckning får ligga.
För det andra jobbar man endast undantagsvis discjockey i Göteborg. En glad amatörism frodas bakom skivspelaren, på gott och ont. Folk förväntar sig inte någon virtuositet i mixandet. Folk förväntar sig kavalkader av låtar som känns rätt för stunden och accepterar abrupta stilbrott och viss tystnad mellan spåren. Viss skepsis kan rentav anas gentemot tendenser till dj-professionalisering.
För det tredje tycks artistnamn spela en något mindre roll i Göteborg. Även när klubbar tar in hyfsat namnkunniga dj’s utannonseras inte deras namn, utan det är snarare själva klubbens namn och koncept som attraherar besökare. Även när band spelas finns liknande tendenser till att bandets namn visserligen skrivs ut, men det tycks vara underordnat klubbens namn.
Ovanstående tre noteringar är förvisso inget annat än lösa rykten och skamlöst generaliserade observationer. Kommentarer?
11 kommentarer ↓
[...] ← Göteborgska dansgolv [...]
Känns som en korrekt iakttagelse tycker jag. Malmö hamnar nog nånstans mitt emellan. Vi kör tryckare, men stora dj-namn lockar ju.
Alltså: Malmö = bäst?
Ett större fokus på klubben som plats skulle Stockholm må bra av. Att någon har “startat en ny klubb” här innebär för det mesta att någon ville spela skivor på en redan känd lokal. Klubben som händelse och klubben som den faktiska lokalen är endast i sällsynta fall samma sak, det är väl typ Fasching och andra jazzställen som sysslar med sådan symbios. Vad detta beror på har jag ingen aning om eftersom det inte är fallet i större delen av Europa. Fler högkvarter åt folket!
Vad udda att jag råkade autofylla “webbsida”-fältet med adressen till ett gammalt twee-band från gymnasiet.
Har aldrig varit med om tryckare i Göteborg faktiskt. Vad var det för märklig klubb?
(P.S. jag har lyssnat på The Fermats)
Tryckare har jag nog aldrig stött på under mina fem år i staden, dock ska det sägas att jag under denna tid inte nött några av Avenyn-köttmarknadernas dansgolv.
jag brukar förstås inte spela tryckare sista låten, nu var det bara en dirty dancing-hommage. men jag skäms inte, åtminstone inte lika mycket som för mina poor mixin skillz.
i övrigt håller jag med, och säger emot. det är ju väldigt olika beroende på klubbtyp.
Jag är helt övertygad om att Göteborgare får mer ligg, men man ska vara försiktig med uttalanden om kausalitet. Någon Göteborgsklubb skulle kanske vara intresserade av att delta i en studie?
I Stockholm finns det gott om ställen som kör best of 60-00-tal och där är det mycket blandning av typer, takter och glapp mellan låtarna.
När det gäller elektronisk musik så känns det som om utbudet har minskat på helgerna. Villman dansa till elektronisk musik får man göra det på vardagen och då arbetar man, så det blir inget. Det verkar som om stockholmarna tycker det är helt ok att bara stå och trängas och lyssna på elektronisk musik, finns väldigt få bra dansgolv.
Göteborg är melankolisk indypop-stad.
…speglas framför allt i det maritima vädret, i hipsterkvarterernas (byggnads)konst, i befolkningsmängden och i befolkningsubstrat.
Som Göteborgare med stort G får jag hålla med om att jag heller inte stött på någon tryckare här.
I Varberg däremot tycks avslutningstryckaren desto mer vedertagen.
Och om någon vill vurma för idén att vi skall sätta mer fokus på kvällens DJ, slänger jag fram namnet Johan Soh.
Kommentera