För fortfarande så finns det ingenting som tyder på att stater skulle vara bättre på att styra och planera utveckling inom någon bransch, inkluderat läkemedel.

Pratade med en professor i mikrobiologi om det här för ett år eller två sedan, och (jag minns inte namnen, kan skaffa dem om det är intressant) tydligen så var det ett läkemedelsföretag för ett par år sedan som utvecklade en ny antibiotika som dessutom fungerade enligt nya principer. Vad händer när preparatet är klart att börja säljas? Jo, självklart går då kontrollmyndigheterna in med förbud. Den nya antibiotiken får inte börja säljas förrän alla de gamla preparaten slutat fungera, detta för att ha en “last resort” mot svåra baggar. Vad betyder detta för företaget ifråga? Jo, att när deras nya preparat väl får börja säljas så kommer patentet att ha gått ut. Andra företag kommer att kunna tillverka billiga kopior och sälja dem billigt. Det utvecklande företaget sitter med alla utvecklingskostnader och en medicin som de inte får sälja.

Dylika tilltag ökar inte direkt företagens incitament för att utveckla antibiotika. Det är inte välgörenhet vi sysslar med.

Jag kan erkänna att parallellen med vägbygge kanske inte är perfekt. Om forskningen skulle regleras på samma sätt som vägbyggen göres så skulle forskningen bli vanskligt stelbent, byråkratisk, ineffektiv och innvoationslös. Det finns ju av naturliga orsaker inte lika många valmöjligheter om man skall bygga en väg från X till Y, i jämförelse med medicinsk forskning.
Vidare skulle du gå miste om den globala kapitalsamling som globala läkemedelsbolag kan göra när de samlar resurser för att ha råd att utveckla mediciner (vilket i snitt kostar 1 miljard dollar). Medicinutveckling blir i så fall en nationell angelägenhet med alla dess efterföljande komplikationer och kostnader.

Jag har helt enkelt svårt att se några som helst fördelar med ditt system. Stater är otroligt ineffektiva, de är inte långsiktiga då regeringar kommer och går och dessutom tenderar politiker att ta helt andra hänsyn än effektivitet. Jämför tex med försvaret där politiker oavsett färg har varit mer intresserade av lokalpolitiska hänsyn till regementplaceringar än försvarshänsyn. Liknande fall inom forskningen skulle lätt kunna pulverisera ett lovande läkemedel.

Vad skulle vi vinn på att ge dem total makt över läkemedelsutvecklingen? Definitivt inget ekonomiskt och absolut inget rent innovatiuonsmässigt

Jag kan erkänna att parallellen med vägbygge kanske inte är perfekt. Om forskningen skulle regleras på samma sätt som vägbyggen göres så skulle forskningen bli vanskligt stelbent, byråkratisk, ineffektiv och innvoationslös. Det finns ju av naturliga orsaker inte lika många valmöjligheter om man skall bygga en väg från X till Y, i jämförelse med medicinsk forskning.
Vidare skulle du gå miste om den globala kapitalsamling som globala läkemedelsbolag kan göra när de samlar resurser för att ha råd att utveckla mediciner (vilket i snitt kostar 1 miljard dollar). Medicinutveckling blir i så fall en nationell angelägenhet med alla dess efterföljande komplikationer och kostnader.

Jag har helt enkelt svårt att se några som helst fördelar med ditt system. Stater är otroligt ineffektiva, de är inte långsiktiga då regeringar kommer och går och dessutom tenderar politiker att ta helt andra hänsyn än effektivitet. Jämför tex med försvaret där politiker oavsett färg har varit mer intresserade av lokalpolitiska hänsyn till regementplaceringar än försvarshänsyn. Liknande fall inom forskningen skulle lätt kunna pulverisera ett lovande läkemedel.

Vad skulle vi vinna på att ge staten total makt över läkemedelsutvecklingen? Definitivt inget ekonomiskt och absolut inget rent innovationsmässigt.

Läkemedelsbranschen är på inget sätt en planekonomi. Men om piratpartiet skulle få någon makt, så finns det en risk att det ändras. Och då skulle även medicinutveckling lida av planekonomins absurda utfall i innovationsdöd, byråkrati och ineffektivitet.