Morgonens Ekosändning samt Svenska Dagbladet tar upp frågan om resistenta bakterier, som idag är ämne för en EU-konferens i Stockholm.
Just i bloggande stund talar där professor Elias Mossialos (London School of Economics) om hur det ska gå att skapa ekonomiska incitament för att utveckla läkemedel mot dessa. Vad han har för svar är oklart. Ett som är säkert är att ett fortsatt utvidgat patentsystem inte kommer att hjälpa ett skvatt. Problemet ligger djupare än så – det handlar om politisk ekonomi, sådant som vi inte kommer runt utan att nämna namnet Karl Marx.
I läkemedelsbranschens pipelines finns ett mycket litet antal nya preparat som skulle kunna ersätta antibiotikan. De stora läkemedelsföretagen ägnar alldeles för lite kraft åt forskning om nya infektionsdämpande medel, tycker socialminister Göran Hägglund som inledningstalar vid mötet i dag.
– Vi ser i dag att industrin inte lägger ner tillräckligt mycket forskning på det här området. Det beror dels på att det finns mer pengar att tjäna på andra läkemedel där man får en mer långvarig behandling än vad antibiotika i regel innebär och då gäller det att hitta vägar som gör att man vill satsa mer på forskning och utveckling av läkemedel här.
Socialministern har inga färdiga förslag men öppnar ändå dörren för att regeringen måste gå in och stötta läkemedelsbolagen.
/…/
Eftersom försäljningen av ett nytt, effektivt antibiotikamedel måste begränsas, så att inte bakterierna snabbt utvecklar motståndskraft också mot det, så är det här ingen bra affär för bolagen. Men frågan är vems ansvar det då är att forska fram nya läkemedel.
Uppenbarligen råder det konsensus om att det åtminstone delvis är statens ansvar. Samtidigt tillämpas fortfarande ett patentsystem som ger läkemedelsföretaget den fulla äganderätten till patenten, hur stor del av finansieringen som staten än står för. Vi tycks alltså att ha att göra med den där motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden.
En sådan analys innebär samtidigt en biopolitisk uppdatering av Marx begrepp om “produktivkrafterna“. Traditionellt har det inkluderat både maskiner, materiella resurser och mänsklig kunskap, men om det alls ska kunna appliceras på antibiotikaresistens måste begreppet även inkludera hela samspelet mellan mikroorganismer och läkemedel. Resultatet blir någonting ganska ambivalent och antagligen blir vi sedan tvungna att lämna Marx bakom oss. Men vi kommer inte undan honom!
Om vi ska ha en “fri marknad” är inte frågan. Antibiotika kan inte vara en vara som säljs fritt, eftersom det leder till en bakteriell kapprustning via mutationer som snabbt kan få katastrofala resultat. Konsekvenserna av en ansvarslös antibiotikakonsumtion sträcker sig alltså långt utanför den egna kroppen, vilket gör den liberala individualismen otillräcklig i sammanhanget.
Marknaden för läkemedel är ofrånkomligen hårdreglerad. Ändå har läkemedelsindustrin en förlärlek för att leka marknad, inom små skyddade verkstäder, avgränsade av patent och andra statliga regleringar. Nu funkar dock inte ens det. Problemet är detsamma med alla slag av vaccin, som blir en olönsam investering eftersom de bara behöver konsumeras en gång. Staten måste ingripa – men hur?
Vi kan kort sagt tänka oss (minst) två modeller. Ena modellen går ut på att bibehålla det privata ägandet av laboratorier och fiktionen av en fri marknad. Statliga skattemedel betalar i allt högre grad forskningen, men läkemedelsbolagen får likväl patent på resultatet. Detta är den modell som Göran Hägglund är inne på.
Andra modellen innebär att staten (eller överstatliga organisationer) tar forskningen i egna händer. Styrningen av samspelet mellan mikroorganismer och läkemedel, som i vilket fall som helst är en oundviklig styrning, kan då bli smidigare. Huruvida skattemedlen går till statliga laboratorier eller till att köpa in forskningstjänster av privata företag är av mindre betydelse. Poängen är att de framforskade läkemedlen inte behöver vara patenterade, vilket sparar in enorma kostnader för sjukvården och eliminerar de ofattbara övervinster som läkemedelsindustrin idag kan ta ut.
Om vi nödvändigtvis ska slänga oss med -ismer, kanske det första sättet att organisera en läkemedelsindustri kan kallas korporativistiskt och det andra socialistiskt. Liberalism finns inte ens med i bilden. Vad skulle det vara? Varken den korporativistiska eller den socialistiska modellen ger utrymme för en “fri marknad”, utan snarare rör de sig om två sätt att organisera antimarknader – däremot får frågan om patentväsendet sekundära effekter på frågan om vilka slags marknader vi kan se. Möjligtvis kan någon skissera ett tredje alternativ, vem vet.
(Observera dock att det inte handlar om att “hela samhället” måste organiseras enligt samma princip, eller ens hela läkemedelsindustrin – här handlar det primärt om forskningskrisen inom resistenta bakterier samt vacciner.)
17 kommentarer ↓
Bra terminologi! Det finns ju några som tagit fram copyleft-motsvarigheter på patentsidan, men läkemedelsingången tydliggör ju att det inte går att komma undan diskussionen om hur mycket resurser forskningen borde ha. Nya affärsmodeller i all ära, men vi kan inte låta avgörande samhällsekonomiska prioriteringar avgöras av vilka läkemedel det går att sälja kringtjänster till.
Ditt andra förslag — att staten, efter ett avskaffande av patent, fördelar om de resurser som idag betalas direkt till Big Pharma och i stället finansierar läkemedelsforskning inom den öppna forskningen, och sedan låter läkemedel tillverkas i fri konkurrens, ja, det är i stort sett exakt det som Piratpartiet argumenterar för.
Det är särskilt lätt att motivera eftersom staten redan står för 83% av läkemedelsbolagens intäkter (i snitt) medan forskning, utveckling och tillverkning — enligt läkemedelsindustrins EGNA siffror — upptar 45% av intäkterna. All forskning och tillverkning är alltså redan statligt finansierad, och därtill skjuter vi skattebetalare till en rejäl summa pengar som bara är en monopoldödvikt till följd av läkemedelspatent.
Det är intressant att du anser att det är socialistiskt. Jag har inga problem att argumentera för förslaget utifrån en kapitalistisk eller liberal utgångspunkt.
83% är för övrigt ett snitt över Europa. I Sverige var den siffran något lägre, minns inte om det var 74% eller 76%, men argumentationen håller fortfarande med råge.
Rick: Tack för ditt klargörande – jag anade att det låg i närheten av Piratpartiets uppfattning men var inte helt säker.
Angående “socialismen” så lade jag ju in en rejäl brasklapp, men jag ser ändå inte ordet som helt oberättigat i sammanhanget, som beteckning på en konkret lösning inom ett avgränsat område. Kruxet är väl att alla genast tänker “samhällssystem” så fort en -ism kommer på tal, men det behöver man inte göra.
Ditt förslag på lösning låter mycket bra.
“Problemet är detsamma med alla slag av vaccin, som blir en olönsam investering eftersom de bara behöver konsumeras en gång.”
I din ovan citerade mening finns ett skäl att fundera på resten av läkemedelsindustrin: De tjänar bättre på medicin som håller symptom i schack än att bota sjukdomar, men patienter vill hellre bli botade. Det är uppenbart att samhällets belöningssystem (patentprivilegier och läkemedelssubventioner) för industrin inte styr dem åt det håll vi som betalar önskar. Alltså bör vi ändra reglerna så de utvecklar rätt saker (eller går miste om privilegierna).
Klart intressant analys! Dessutom har Månkaninen en poäng i att det inte är vi som är brukare som betalar för läkemedlen och därför får för lite inflytande i marknaden.
Singapore har ett intressant system med personliga sjukvårdskonton som staten betalar in en stor summa på varje år till varje medborgare. Kontot är personligt och man kontrollerar det själv, men man kan bara använda pengarna för att betala för sjukvård och läkemedel.
Förbrukar man inget sparas pengarna och förräntas plus att man får en ny dos varje år.
Sen vill jag kommentera resistenta bakterier. Man måste inte alls begränsa försäljningen av nya antibiotika i nån större utsträckning, däremot så måste användningen regleras. Resistenta bakteriestammar uppkommer nämligen mycket sällan vid korrekt användning av antibiotika. Det som driver fram mutationer som är resistenta är miljöer med konstanta låga doser av antibiotika som inte dödar bakterierna men hämmar deras tillväxt. Typiska exempel är jordbrukets inblandning av låga doser antibiotika i djurfoder och det antibiotika damm som finns i miljön på alla vårdinrättningar.
Användningen av antibiotikakurer kan därför ske relativt riskfritt när man är sjuk i hemmet, men måste begränsas hårt vid sjukhusvård och bör inte alls få förekomma som tillväxtökande kosttillskott inom djurhållningen.
@Rasmus (en annan): Vad säger du om det som brukar framföras som en risk: att folk som ska ta en 10-dagars antibiotikakur i hemmet avbryter efter 5 dagar eftersom de känner sig friska då, och dessutom då kan spara tabletter för 5 dagar till nästa gång de blir sjuka.
Det är inget konstigt att stater står för huvudkostnaderna för medicinsk forskning. Orsaken är ju att i princip alla i-länder så betalas sjukvårdsförsäkringen via skattesedeln. Det är därmed inget ”bidrag” från staten till läkemedelsindustrin. Staten köper ju en tjänst åt sin skattebetalare och får då naturligtvis betala för det. Precis som när staten köper snöskottning/vägbyggenetc, etc. Inget onormalt alltså och ingen påstådd ”korporationism”. Det finns heller inga övervinster inom sjukvårdsindustrin. De har samma vinstmarginaler som andra industrier.
Vidare så finns det en andra orsaker till att det inte finns så många nya antibiotika i läkemedelsbranschens pipeline, men de är väl inte lika sexiga att ta upp för de som hatar privata bolag. Ett är att det faktiskt är svårare att hitta nya molekylsammansättningar som fungerar. Det finns ett känt begrepp inom forskarkollegiet att det blir allt svårare med nya upptäckter då de lätta upptäckterna redan är gjorda. Därmed krävs det allt mer pengar och allt mer tid.
För det andra så kräver vi allt mer av läkemedel idag. Det är nämligen allt svårare att få en medicin godkänt för försäljning idag som har biverkningar. Forskare hittar tämligen ofta ämnen som kan ta kål på bakterier, men tyvärr är de ofta mer eller mindre skadliga för oss också.
Det riktigt intressanta i den här debatten är ju snarare hur exakt lika Piratpartiets ledning resonerar med dig Rasmus som förespråkar marxism. Piratpartiet vill helt klart ha planekonomi inom forskningen.
Niklas Lindgren: ”korporationism” är ditt ord, fast du skriver det inom citattecken (jag har aldrig hört det förr).
Jag skrev heller inte att modellen Göran Hägglund glider mot är rakt av korporativistisk, utan gjorde klara förbehåll mot bruket av -ismer. Att jag alls nämnde -ismer vara bara för att ifrågasätta att någondera modell skulle ha särskilt mycket med liberalism att göra.
För övrigt förklarar du inte varför din modell inte skulle vara planekonomisk. Även du tycks ju förespråka att staten ska styra forskningen genom att kanalisera skattemedel till läkemedelsföretag. Du vill bara ge företagen tidsbegränsade tidmonopol (patent) också.
Rasmus,
Inget blir planekonomi för att en stat köper produkten. Planekonomi är när stat styr och planerar en ekonomi. Lika lite som vägbyggen gjorda av privata aktörer i Sverige efter upphandling av staten, så är läkemedel köpta av staten av privata aktörer till skattebetalarna, någon form av planekonomi.
För det är företagen som planerar och styr sin forskning. De är även konkurrentutsatta och verkar inte på någon monopolmarknad. Det finns ju andra mediciner tillverkade av andra företag som läkare och patienter kan välja. Och det finns heller inget som hindrar andra aktörer att utveckla nya mediciner för samma sjukdom.
Läkemedelsbranschen är på inget sätt en planekonomi. Men om piratpartiet skulle få någon makt, så finns det en risk att det ändras. Och då skulle även medicinutveckling lida av planekonomins absurda utfall i innovationsdöd, byråkrati och ineffektivitet.
Niklas Lindgren: I så fall förespråkar ju inte jag heller planekonomi. Jag framförde som en möjlig modell att staten planerar forskningen (precis som staten planerar vägsträckningar) och sedan köper forskningstjänsterna av privata företag, varefter patenten släpps fria. Förklara skillnaden om du vill. (Blanda dock inte ihop mig med Piratpartiet.)
Rasmus,
Det är en otrolig skillnad på om du som konsument köper den bästa produkten som marknaden kan ge, eller om du planerar och styr utveckling av framtidens produkter. I dagens system är staten konsument (ja egentligen konsument i våra namn då staten använder våra skattepengar för att köpa mediciner åt oss). I ditt system är staten planerare och utvecklare och dess likheter med planekonomi är i princip total.
Jag kan erkänna att parallellen med vägbygge kanske inte är perfekt. Om forskningen skulle regleras på samma sätt som vägbyggen göres så skulle forskningen bli vanskligt stelbent, byråkratisk, ineffektiv och innvoationslös. Det finns ju av naturliga orsaker inte lika många valmöjligheter om man skall bygga en väg från X till Y, i jämförelse med medicinsk forskning.
Vidare skulle du gå miste om den globala kapitalsamling som globala läkemedelsbolag kan göra när de samlar resurser för att ha råd att utveckla mediciner (vilket i snitt kostar 1 miljard dollar). Medicinutveckling blir i så fall en nationell angelägenhet med alla dess efterföljande komplikationer och kostnader.
Jag har helt enkelt svårt att se några som helst fördelar med ditt system. Stater är otroligt ineffektiva, de är inte långsiktiga då regeringar kommer och går och dessutom tenderar politiker att ta helt andra hänsyn än effektivitet. Jämför tex med försvaret där politiker oavsett färg har varit mer intresserade av lokalpolitiska hänsyn till regementplaceringar än försvarshänsyn. Liknande fall inom forskningen skulle lätt kunna pulverisera ett lovande läkemedel.
Vad skulle vi vinna på att ge staten total makt över läkemedelsutvecklingen? Definitivt inget ekonomiskt och absolut inget rent innovationsmässigt.
Ups, resten föll bort,
Jag kan erkänna att parallellen med vägbygge kanske inte är perfekt. Om forskningen skulle regleras på samma sätt som vägbyggen göres så skulle forskningen bli vanskligt stelbent, byråkratisk, ineffektiv och innvoationslös. Det finns ju av naturliga orsaker inte lika många valmöjligheter om man skall bygga en väg från X till Y, i jämförelse med medicinsk forskning.
Vidare skulle du gå miste om den globala kapitalsamling som globala läkemedelsbolag kan göra när de samlar resurser för att ha råd att utveckla mediciner (vilket i snitt kostar 1 miljard dollar). Medicinutveckling blir i så fall en nationell angelägenhet med alla dess efterföljande komplikationer och kostnader.
Jag har helt enkelt svårt att se några som helst fördelar med ditt system. Stater är otroligt ineffektiva, de är inte långsiktiga då regeringar kommer och går och dessutom tenderar politiker att ta helt andra hänsyn än effektivitet. Jämför tex med försvaret där politiker oavsett färg har varit mer intresserade av lokalpolitiska hänsyn till regementplaceringar än försvarshänsyn. Liknande fall inom forskningen skulle lätt kunna pulverisera ett lovande läkemedel.
Vad skulle vi vinn på att ge dem total makt över läkemedelsutvecklingen? Definitivt inget ekonomiskt och absolut inget rent innovatiuonsmässigt
Jag är inte heller särdeles förtjust i stater. Men när det ändå verkar handla om skattefinansierad forskning tycker jag man kan vara ärlig med det, snarare än att leka att det finns marknad där det inte finns. (Sådant, om något, skadar förtroende för marknadsekonomi…)
Det finns en orsak till varför det inte är så intressant för läkemedelsföretagen att utveckla antibiotika – det är jättesvårt att tjäna tillbaka utvecklingskostnaderna.
Pratade med en professor i mikrobiologi om det här för ett år eller två sedan, och (jag minns inte namnen, kan skaffa dem om det är intressant) tydligen så var det ett läkemedelsföretag för ett par år sedan som utvecklade en ny antibiotika som dessutom fungerade enligt nya principer. Vad händer när preparatet är klart att börja säljas? Jo, självklart går då kontrollmyndigheterna in med förbud. Den nya antibiotiken får inte börja säljas förrän alla de gamla preparaten slutat fungera, detta för att ha en “last resort” mot svåra baggar. Vad betyder detta för företaget ifråga? Jo, att när deras nya preparat väl får börja säljas så kommer patentet att ha gått ut. Andra företag kommer att kunna tillverka billiga kopior och sälja dem billigt. Det utvecklande företaget sitter med alla utvecklingskostnader och en medicin som de inte får sälja.
Dylika tilltag ökar inte direkt företagens incitament för att utveckla antibiotika. Det är inte välgörenhet vi sysslar med.
Rasmus,
Jag förstår inte resonemanget. Det finns en fungerande marknad. bara för att stater, via offentliga sjukvårdsförsäkringar, köper mediciner och behandlingar åt skattebetalare så är det en fungerande marknad. Det är inget konstigt med det. Det finns mycket stater köper. De köper hus. Skall husbyggande skötas enligt planekonomiska principer tycker du? Stater köper bilar. Skall billtillverkning och bilutveckling planeras och styras av näringsdepartementet för det?
För fortfarande så finns det ingenting som tyder på att stater skulle vara bättre på att styra och planera utveckling inom någon bransch, inkluderat läkemedel.
Kommentera