“Överflöds” och “sänkt kvalitet” argumenten är bara desperata försök att försöka berättiga sin egen existens.

Ang. Monique Wadstedt så medverkar hon i Det postdigitala manifestet §3, som handlar just om sparvar.

En vacker läsning vi aldrig fick se, liksom som låtskivaren förnekar publiken sin överflöd.

Hursomhelst verkar det vara fler av antipiraternas företrädare som fattat det här med överflöd. (Drar mig till minnes Monique Wadstedt; http://marcin.webbop.fi/post/40125 )

Överflödsaspekten av diskussionen är inte minst intressant för hur tydligt den demonstrerar skillnaden mellan “för” och “mot”. Ena gruppen ser som bekant överflöden som en självklar och natulig del av den tekniska verkligheten.

Den andra däremot ser den som ett hot och försöker med alla medel ersätta överflöden med en artificiell begränsning. På så vis verkar de hoppas upprätthålla gamla strukturer som utbud/efterfrågan och säljer denna korporativa soppa som en del av nån sorts liberal/kapitalistisk ideologi. Patetiskt är ordet.

…sen kan man ju tycka att det är upp till den enskilde låtskrivaren att göra avtal med de artister som vill uppträda kommersiellt och framföra låtarna att se till att han/hon får sin beskärda del av den kakan.

Även piraterna vill behålla den kommersiella upphovsrätten så detta innebär inget problem, ska det vara så svårt?

Dessutom är ju Björn en gratissnyltare som snuvat svenska folket på åtskilliga miljoner skatteintäkter via kreativ skatteplanering och bolag registrerade utomlands. Varför ska man lyssna på någon i den här debatten som inte själv är villig att göra rätt för sig?