Lars Nylin på Ifpis Musikindustrin tipsar om att Björn Ulvæus har skrivit en osande drapa i The Times. Rubrik samt underrubrik rymmer hela budskaper: Filesharing is defended by gigging performers, but who pays the songwriter? Artists can sing for their supper. Composers can’t.
Patronising crusaders for the right to fileshare say: “Why don’t they go on tour and sing for their supper?” This argument shows a staggering ignorance of the fact that the people who write the songs are, more often than not, not performers. They are producers and songwriters, full stop.
Björn Ulvæus kvantifiering öppnar en utmärkt öppning mot kulturpolitik. Han påstår alltså att “de flesta” av de som skriver “låtarna” inte är praktiserande musiker. Här syftar han begripligt nog på sig själv, som tar emot en betydande del av Stims budget. Stereotypen av fyrtiotalist är uppnådd till fullo: Björn Ulvæus vill låta sin egen uppfattning om arbetsdelning råda som norm för all kommande framtid.
Vilka är “låtarna”? Så länge inte det specificeras, går det inte heller att ta ställning till i vems namn Björn Ulvæus talar. Är det kanske bara i namn av ett litet skrå av rättighetshavare som lever på gångna tiders rättigheter?
Copyriot har tidigare kommenterat Björn Ulvæus argument om behovet av specialiserade låtskrivare, vilket ledde till både debatt och uppföljande inlägg.
Rent politiskt framför Björn Ulvæus en enda åsikt – ett stöd till brittiska regeringens senaste lagförslag: enskilda personer misstänka för upphovsrättsintrång ska stängas av från internets, därtill ska nätoperatörer (enligt en princip om “70%”) göras ansvariga för sina kunders kommunikation.
Så här långt har kanske inlägget haft karaktär av debunking (och så jobbar vi ju inte) – läge att låta en av Björn Ulvæus formuleringar bli tagen på allvar.
An important part of the creative process is clearing away the rubbish. To know when something is really good, one must be able to identify and throw out that which is mediocre or bad. This is a time-consuming business. If one lacks this time, or cannot afford to take it, the quality of the work suffers. One can get lucky, but in the long term the quality level is going to be lower.
Björn Ulvæus är inte mindre musikalisk än att han inser att musik handlar om att göra urval ur överflöd. Han anser att detta urval primärt ska göras av låtskrivaren. Modellen förutsätter att endast ett begränsat antal låtskrivare lyckas få sina låtar hörda för en bredare publik. Annars möts ju publiken likväl av ett överflöd, och då måste andra än låtskrivaren (discjockeys, kritiker, artister, fildelare, publik, bloggare) ta urvalet i egna händer. Alltså, är inte det just vad vi vill?
Ett gemensamt urval uppträder mellan de berörda, i berörelsens stund, i själva rörelserna.
[37]
8 kommentarer ↓
klockren slutkläm, i en normal marknad skall det vara slutkonsumenterna som står för selektion.
…sen kan man ju tycka att det är upp till den enskilde låtskrivaren att göra avtal med de artister som vill uppträda kommersiellt och framföra låtarna att se till att han/hon får sin beskärda del av den kakan.
Även piraterna vill behålla den kommersiella upphovsrätten så detta innebär inget problem, ska det vara så svårt?
Dessutom är ju Björn en gratissnyltare som snuvat svenska folket på åtskilliga miljoner skatteintäkter via kreativ skatteplanering och bolag registrerade utomlands. Varför ska man lyssna på någon i den här debatten som inte själv är villig att göra rätt för sig?
Varför avvika från debunking-spåret? Jag tycker du hade det perfekta upplägget för att smula Björns inlägg till grus.
En vacker läsning vi aldrig fick se, liksom som låtskivaren förnekar publiken sin överflöd.
Hursomhelst verkar det vara fler av antipiraternas företrädare som fattat det här med överflöd. (Drar mig till minnes Monique Wadstedt; http://marcin.webbop.fi/post/40125 )
Överflödsaspekten av diskussionen är inte minst intressant för hur tydligt den demonstrerar skillnaden mellan “för” och “mot”. Ena gruppen ser som bekant överflöden som en självklar och natulig del av den tekniska verkligheten.
Den andra däremot ser den som ett hot och försöker med alla medel ersätta överflöden med en artificiell begränsning. På så vis verkar de hoppas upprätthålla gamla strukturer som utbud/efterfrågan och säljer denna korporativa soppa som en del av nån sorts liberal/kapitalistisk ideologi. Patetiskt är ordet.
Debunking är trist i längden. Kan funka som avspark men räcker inte till för att motivera en bloggposts existens.
Ang. Monique Wadstedt så medverkar hon i Det postdigitala manifestet §3, som handlar just om sparvar.
marknaden på internet är extremt självreglerande, blir det ett överflöd inom något område startas genast site:er med user ratings och reviews på de verk upphovsmännen skulle “spamma” ut så att slutkonsumenter hjälper varandra att hitta godbitarna.
“Överflöds” och “sänkt kvalitet” argumenten är bara desperata försök att försöka berättiga sin egen existens.
Kermit: Jag håller förstås med dig i princip, men jag tror inte att det där bara sker “på internet”. Överflödet är ett reellt problem som kräver fler strategier än så för att hantera. Dessbättre har vi dem redan, fast det återstår för oss att upptäcka hur kollektivt urval går till och hur det kan förfinas.
Oj, hoppsan! Det var alltså inte bara ett stort ABBA-event i London häromdagen, utan ABBA-kreatörer har publicerat inlägg i den interna brittiska upphovsrättsdebatten! Utan att ha en aning om detta sammanträffande råkade jag häromdagen välja ut ett stämningsfullt verk av just Andersson/Ulvaeus för privat distribution som “Sunday Music” för diskussion i ett ytterst begränsat och slutet emailnätverk av medelålders musiker och tonsättare. Fick då en märklig reaktion från en vän i England. Han skrev extremt tydligt i en reply att han efter att ha lyssnat på ljudfilen och tittat på de noter jag plankat ämnade skicka alltihopa i den digitala papperskorgen, därför att han inte var helt säker på hur det var med copyrighten för materialet. Ack, ja. Om det hade varit praktiskt möjligt att träffa vänner från England, USA, Hong Kong, Nya Zeeland och Kanada hemma i någons vardagsrum en söndageftermiddag när som helst för att lyssna på musik och diskutera hur den skulle kunna noteras på papper vore det en helt annan sak, och ingen skulle sitta och undra om vi möjligen var avlyssnade och skulle få strömtillförseln avstängd om vi lyssnade på musik av ännu levande kompositörer, framförd av fortfarande aktiva musiker.
Han kan ju annars kräva royalties av folk som sjunger hans sånger istället för att ta till maffiametoder.
[...] Kommer “låtarna” från specialiserade låtskrivare? [...]
Kommentera