“Frihet är så mycket mer än en tom sökruta” sattes som rubrik på min senaste krönika i Metro Teknik. Krafsades ner i blocket under en pendelstågsresa men som vanligt är det de krönikor som skrivs i hast som blir de bästa. På 2500 tecken hinns det med en kritik av Berlusconi, Ahmadinejad samt Spotify. Fast snarare: En kritik av dem som vill reducera idén om “frihet” till att betyda individens fria tillgång till en tom sökruta.
Teknik befriar människor, men inte från en trög värld av kött och blod, utan från annan teknik.
5 kommentarer ↓
Bra krönika där! Du är inne på en intressant grej där om att tv-makter som berlusconi får makt genom närvaro, därför kan en annan närvaro (t.ex. en tvserie) spela bort makten. Samma funktion men omvänt skedde i milosevic jugoslavien där han piratkopierade in den senaste hollywoodfilmen precis när det planerades en demonstration mot honom. Demonstrationen bygger också på samtidig närvaro.
Men den panspectriska makten, FRA, funkar inte så. Där duger inte ett marathontittande för att undvika maktens närvaro. Där måste vi själva besöka och dra fram den.
Rasmus skriver:
“Friheten finns i att människors fysiska samvaro äntligen kan kretsa kring annat än presidentens ansikte i teverutan”.
Jag ser det som att massmediets styrka för att skapa social samvaro är att vi alla sett samma sak och kan prata om det. En styrka som indviduell nedladdning av tv-serier (efter humör,tycke och smak) inte riktigt har. Friheten som nedladdning erbjuder är möjligen frihet från indoktrinering. Men jag har svårt att se att det skulle gå att skapa någon slags fysisk social samvaro kring den friheten. Teknik befriar från annan teknik men oftast under förutsättningen att den nya tekniken tillfredställer samma behov som det gamla.
Internet och dess tjänster, lagliga som olagliga, erbjuder en möjlighet till frihet. En potential och inte så mycket mer. Hur mycket vi väljer att utnyttja den potentialen är avhängigt av hur mycket tid vi har, vad vi har för personlighet och intressen. Dock kommer internet-relaterade tjänster under alla omständigheter att kräva aningens mer energi och aktivitet från användarens sida än traditionella massmedier (vilket kanske talar för att folk generellt väljer vardagsrummet och TV´n framför att leta på nätet).
Det är nog sak med Spotify. Det finns en potential till frihet. Sen kan man förstås säga att den potenialen är begränsad till vad några företag anser ska vara tillgänligt. I praktiken säger det dock nästan ingenting eftersom alla tekniker och tjänster har någon form av begränsning. Torrentsiter är beroende av seeders och bokhandlar av hyllplats förr att skapa bredd. Det är graden av begränsning som är av intresse. Och här representerar Spotify väl ändå en avsevärd förändring jämfört med förr. För tio år sedan gick man in i en skivbutik och överblickade kanske några tusental skivor och några hundra artister. Nu har dessa siffror (med spotifyartadetjänsters intåg) mångdubblats. Sen kan man ju tycka vad vill om det. Någon katastrof är det nog inte.
Rasmus skriver;
“Nej, löjligast är tron på att höjden av frihet skulle symboliseras av en tom sökruta där varje individ är fri att skriva vad som helst. Ingen kan ju på förhand känna till all tillgänglig musik”
Ingen kan på förhand känna till all tillgänglig information, ändå används Googles tomma sökruta rätt flitigt. Det löser sig nog med Spotify där också efter hand (liksom det gjort med Youtube som var svårt att få ut något av innan bloggar å andra filter uppstod). Sen tror jag ingen, om man nu skulle drista sig till att artikulera Googles storhet, skulle säga att det är höjden av frihet, utan snarare höjden av möjlighet. Samma sak med Spotify.
[...] Dagens Spotify Rasmus Fleischer skriver krönika i Metro, och just de sista två styckena om Spotify håller jag extra mycket med [...]
Jag ser att du kallar blotta tanken på att skriva en schablon-krönika om att “stanna upp och tänka efter” för “skrattretande”.
Har du åkt på en släng av intelektuell snobbism?
[...] Teknik befriar oss från annan teknik [...]
Kommentera