Manifest för och mot internet

Är den nya manifesttrenden ett internationellt fenomen? Eller är detta med att kalla korta artiklar för “manifest” någonting man sysslat med länge i de engelskspråkiga medierna? Vet inte riktigt, men har hittat ett par färska kortmanifest med olikartade budskap – ett som är mot internet och ett som är för, typ, samt ett motmanifest i internetnihilismens tecken. Vi tar dem i tur och ordning.

1.
Amerikanska journalisten John Freeman ger oss ett “Manifesto for slow communication” som försmak på hans kommande bok The Tyranny of E-Mail.
Utan att Heidegger nämns vid namn så är tilldödenvaron det genomgående temat. John Freeman påpekar gång på gång det faktum att våra liv är ändliga, vilket vänds mot de digitala kommunikationernas tendens att förtränga döden. Problematiseringen av överflöd är i någon mån gemensam med Det postdigitala manifestet, men ett par viktiga skillnader är John Freemans utpräglade humanism som förleder honom till svepande utsagor över all telemedierad kommunikation.

Som titeln på boken antyder, är det i första hand e-post som kritiseras, kanske främst dess professionella användande. Men alla former av nätkommunikation, kanske även mobiltelefoni, tycks klumpas samman då John Freeman menar att de alla kännetecknas av en accelererad hastighet.

The speed at which we do something—anything—changes our experience of it.

Utsagan är ytterst sann – om man verkligen tar den på allvar. Då kan man rentav börja tänka allehanda ting (kroppar) just som “relations of speeds and slownesses” (som Deleuze uttrycker det i sin musikaliska läsning av Spinoza). Vilka relationer mellan hastigheter och långsamheter möjliggörs av e-post, av IRC, av Twitter, av Facebook? Det gäller att se skillnaderna, men John Freeman ser bara en allmän acceleration. En typisk fras:

Continuing in this strobe-lit techno-rave communication environment as it stands will be destructive for businesses.

Av en sådan formulering kan två slutsatser dras. För det första skvallrar den slarviga technometaforen om hur ytlig förståelsen av hastighet är. John Freeman ser ett stroboskop som blinkar fort och drar slutsatsen att det uttrycker en allmänt förflackande acceleration. Han är oförmögen att förstå hur dans (även till snabba rytmer) har ett kontemplativt inslag: en gemensam närvaro där verbal kommunikation och målinriktat handlande tillfälligt upphör, en motvikt till det han vill kritisera. För det andra är det komiskt hur han flera gånger hänvisar till att den accelererade kommunikationen är “bad for business”, vilket bara avslöjar bristen på verkliga visioner i texten. Lite mer kan man kräva av ett manifest!

2.
“Internet Manifesto” lyder den koncisa titeln på ett 17-punktsprogram, som visserligen inte handlar om internet utan om journalistik. Förnuftigt och hyfsat läsvärt från 15 tyska journalister, varav tre namn är välbekanta: Markus Beckedahl från Netzpolitik.org, Janko Röttgers som bland annat driver P2P-blog samt renässanskvinnan Mercedes Bunz som startade De:Bug.
Ingenting banbrytande sägs här, utan det känns mer som ett pedagogiskt redskap för att konfrontera nyhetsmagnaters verklighetsfrämmande idéer.
Två punkter rör sig mer mot nätpolitiken: Punkt fyra fastslår nätets okränkbara frihet, utan onödiga hänvisningar till individers rättigheter. Utmärkt! Punkt tretton är ett försök att beröra frågan om upphovsrätt på ett sätt som låter nyanserat, men resultatet är ett föga lyckat å-ena-sidan-å-andra-sidan. Författarna vill säkerligen väl: “Copyright becomes a civic duty [Bürgerpflicht] on the internet” är minst sagt oklart i sin syftning – vilket medborgarskap? – men tycks syfta i riktning mot självreglering som alternativ till repression. Men blotta närvaron av en så töjbar formulering urvattnar ändå, när det kommer till kritan, den fjärde punktens försvar av fri kommunikation.

Punkterna 7-8 manar journalister att länka, vilket är utmärkt – åtminstone så länge det handlar om nyhetstexter. Men journalistik kan och bör även operera andra hastigheter, exempelvis i tidskrifter och böcker, som kan tillåtas att vara i första hand pappersprodukter. Då kan länkande ibland blir rent krystat. Manifestförfattarna aktualiserar behovet av gränsdragning mellan olika slags publikationer, just genom sin ovilja att själva beröra frågan.

3.
En annan tysk reagerade på nyss nämnda manifest med att genast slänga upp ett ironiskt motmanifest: “Internet Moneyfest” (endast på tyska). Absolut ingenting av substans finns däri, vilket å andra sidan är vad som gör det aningen intressant. Tysken i fråga tycks nämligen tillhöra SEO-nördarna, ett släkte som enbart förtjänar vanära då deras hela nätvaro går ut på att nedvärdera internet genom att behandla det som ett rent kvantitativt fenomen. Flest träffar från sökmotorn vinner, är deras logik, som styr dem i varje ordval. Här förhånas följaktligen de “högtravande” bloggare som “avskräcker målgruppen” genom att skriva om sådant som går utanför de vanligaste söktermerna.
Visserligen är ironin av den art som även inkluderar självdistans. Tysken som författat motmanifestet förklarar till slut att han bara ville driva lite med bloggintelligentians manifest. Icke desto mindre uttrycks någon slags sanning om den nihilism som kännetecknar det mest utpräglade SEO-tänket, vilket i sin tur sätter prägel på nätets länkstrukturer i allmänhet och som i mildare form ligger bakom uppkomsten av sådant som bloggväggar. Här finns något att nysta vidare i, för oss som publicerar oss på nätet i andra syften än att bara attrahera maximalt antal besökare.