Ars Electronica är stort. Många besökare alltså, inte bara konstvärldsfolk utan konässörer i alla åldrar. Stora flertalet från deutsche Sprachraum men även (enligt uppgift) 200 japaner. Japanska ambassaden är på något vis inblandad. Några kineser. En del spanjorer och italienare. Britter här och där. Ryssar i någon mån, annars ont om slaver. Fler sydamerikaner än nordamerikaner verkar här finnas, även om sydamerikanerna kanske typiskt sett är konststudenter som tillfälligt bor i Europ. Ändå intressant!
Andra folkgrupper finns inte på Ars Electronica. Exempelvis syns inte en enda människa som på allvar skulle kunna kallas “svart”. Inte heller några indier, trots att Indien brukar vara väl representerat inte bra inom IT-världen utan även i konstvärlden. En annan nästan helt frånvarande folkgrupp är svenskar.
Några undantag finns såklart. Björn Norberg, curator på Mejan Labs, var här en sväng. Och Anders Sandberg var inbjuden som talare, som sagt. Det tycks rentav ha förekommit en studieresa från Kista. Men jag har inte hört någon tala svenska här. Känner mig smått exotisk som skandinav på plats.
Piratbyrån verkar faktiskt nästan unik som svensk prisvinnare på Prix Ars Electronica. (Hittar på rak hand ett undantag: Åke Parmerud på Computermusik, 1994. Anledningen är kort och gott att Medienkunst knappast existerar som fält i Sverige, på gott och på ont. Vad nu Medienkunst är år 2009. Allt vi vet är att dess epicentrum ligger i Centraleuropa.
På Transmediale i Berlin förra året kändes krisen i begreppet Medienkunst extremt påtaglig. Icke så i Österrike. Politiker plöjer ner pengar i konst som med nya medier beskäftigar sig. (Må vara att förra meningen fick en tysk och inte svensk meningsbyggnad, men säger man “beskäftiga sig” (sich beschäftigen) på svenska? Hjärnsläpp.) Några oklarheter kan inte staden Linz kosta på sig, efter att ha plöjt ner miljontals euro i ett flashigt nytt Ars Electronica Center. Och så har ju Ars Electronica hållt på sedan 1979. Då kan man inte gärna lägga av.
För övrigt kan man fundera på vad existensen av en Medienkunst-sfär hade betytt för den pågående svenska konstdebatten om figurationer och annat. Idag tycks det ju förutsättas att konstvärlden är (eller borde vara) en. Riktigt så enkelt är det inte i deutsche Sprachraum. Här har mediekonsten – även om ingen riktigt vet hur den avgränsas – en självklar legitimitet, på egna villkor. Trots att den i flertalet fall inte kan säljas.
2 kommentarer ↓
KTH-ingenjören Billy Kluver var ju asball när han på 60-talet drog till New York för att ägna sg åt konstprojekt med typ Warhol, Rauchenberg, Cage, Picasso och resten av den tidens konstelit. Han är ju svinuppmärksammad i amerikanska antalogier, men här hör man inte ett knyst. Ett mysterium. Man skulle ju kunna tycka att KTH och Mejan borde ha byggt ett “MIT medialab” redan på 60-talet efter Billys banbrytande experimentlusta.
Jo, jag var ju där och guidade runt ett gäng från Kista Science City, Stockholms Universitet, Dieselverkstaden m fl. Man kan ju tycka mycket om AE, storleken och omfånget är ju imponerande, liksom stadens och invånarnas engagemang, Minuset är ju precis som du skriver avsaknaden av stora delar av världen. Man reagerar ju ganska kraftigt på det. När det gäller priserna undrar man ju en del hur det går till… Och en del kladd som följer på stadens intressen är ju jobbigt också. Svenskar: Anna-Karin Larsson, Filmform, pratade på en sidosession och jag träffade folk från Norrköping New Media Meeting och Halina Gottlieb från Interactive Institute. Men just nu känns det som om konsten äntligen håller på att lösas upp tillräckligt för att även digitala bitar tas på allvar – speciellt i yngre generationer här hemma. Lovande. Lite surt att vi inte hann ta en Zipfer ihop i Linz – men det är som det är. Man hamnar i möte efter möte och vi gick om varann i massorna. Sov typ fem timmar per dygn – resten schemalagt. Nån gång ska jag se till att bara softa runt på festivalen. Har varit där alla år sedan 2005. I år var det bra, bästa året sedan första gången, som var ruskigt bra.
Kommentera