Ars Electronica, IX: Tre sätt att visualisera elektronisk musik

1.
Lördagens spelning med Christian Fennesz blev illustrerad med företrädesvis filmmaterial från havet och vattnet, upptaget med kamera innan det bearbetats digitalt. På scen stod två personer, Fennesz som stod för musiken, Lellevan som stod för det visuella.

2.
Söndagkvällens konsertsession i Brucknerhaus hade två delar. Först Alva Noto med sitt projekt “Unitxt Derivative Version” som inte alls låter så lågmäkt som jag är van att höra Alva Noto, utan kantigt, basigt och klickigt. Frestas att använda ett ord som jag inte vet hur okej det är: glitchstep.
En person på scenen, Alva Noto själv. Enligt programmet gjordes visualiseringarna av Markus Heckmann men man kunde nästan tro att det vi såg var ett utsnitt ur ett specialprogrammerat gränssnitt som musiken gjordes i, så nära ljudet låg den abstrakta projektionen, färgglad och utpräglat tvådimensionell. Varje liten flimrande linje och böljande vågform var direkt relaterad till det ljud som hördes i samma ögonblick. Eftersom Alva Noto åtminstone i någon mån kunde styra musikens förlopp från scenen, råder det inget tvivel om att visualiseringen var ett programm som utfördes i realtid för att representera ljudet.

3.
Efter paus på söndagen stod noll personer på scenen. Ryoji Ikeda framträdde med “Datamatics [2.0]“, men om någon Ryoji Ikeda var på plats i Linz var oklart. Projektionen som skapats av fyra japanska konstnärer var huvudsakligen monokrom (svartvit), ibland stereokrom (plus lite rött) eller triokrom (plus lite blått). Estetiken påminde om demoscenens, lekandes med illusionen av en tredimensionell rymd. Väl synkroniserad med musiken, men genom det direkta algoritmiska förhållandet till ljudvågor. Demoscenen producerar närvaro – maskinisk snarare än mänsklig – genom att låta bevisa hur lite kod som behövs för att köra produktionen. Här är det svårt att tro att algoritmerna utfördes i realtid, utan det lär ha spelats upp som en högupplöst video. Brucknerhaus förvandlades i slutändan till en biograf.

Sammanfattningsvis: Fennesz musik gavs en illustreration. Notos musik gavs en representation. Ikedas musik gavs en illusion.

Tre väsensskilda sätt att jobba med bild, kan man tycka. Utifrån utställningen See this sound väcks frågan vad Sergei Eistenstein skulle säga, från sin horisont vid ljudfilmens början. En mer samtida fråga är om förhållandet mellan musik och bildkonst bör tänkas som irreversibelt. Alva Noto-konserten gav ett exempel på hur bildkonst med fördel kan genereras av algoritmer som i realtid reagerar på musikaliska ljud. Om man däremot skulle vända på saken och tänka sig ljud som en mjukvara genererar utifrån ett bildskapande som i någon mån är “live”, då är det svårare att tänka sig att dessa ljud som musik. Åtminstone inte rytmisk musik.
Särskilt Alva Noto men även Ryoji Ikeda lät det visuella markera rytmen, vilket helt enkelt får ses som ett (ganska lyckat) sätt att kompensera för att publiken faktiskt är tvingad att sitta stilla i ett konserthus, trots att musiken delvis är dansant. Ögongodis ersätter kroppsliga utlopp. Snyggt, fast biografkänslan som blev kvar när söndagkvällen var slut kändes ändå inte helt tillfredsställande. Fennesz spelning på lördagen kvarlämnade däremot en kroppslig lycka.

Skillnaderna till trots mellan de tre visualiseringarna, hade de en sak gemensamt: rektangeln. En form som är given av projektortillverkarna och som knappast ifrågasätts, ens på Ars Electronica som ju är tänkt att ligga i framkanten. Förvisso bidrar arkitekturen – i ett traditionellt konserthus är man utlämnad till att blicka mot scenen för det är svårt att jobba med projektioner i golv, tak och hörn. Rektanglar av olika form. Måste det vara så?

1. Lördagens spelning med Christian Fennesz blev illustrerad med företrädesvis filmmaterial från havet och vattnet, upptaget med kamera innan det bearbetats digitalt. På scen stod två personer, Fennesz som stod för musiken, Lellevan som stod för det visuella. 2. Söndagkvällens konsertsession i Brucknerhaus hade två delar. Först Alva Noto med sitt projekt "Unitxt Derivative Version" som inte alls låter så lågmäkt som jag är van att höra Alva Noto, utan kantigt, basigt och klickigt. Frestas att använda ett ord som jag inte vet hur okej det är: glitchstep. En person på scenen, Alva Noto själv. Enligt programmet gjordes visualiseringarna av Markus Heckmann men man kunde nästan tro att det vi såg var ett utsnitt ur ett specialprogrammerat gränssnitt som musiken gjordes i, så nära ljudet låg den abstrakta projektionen, färgglad och utpräglat tvådimensionell. Varje liten flimrande linje och böljande vågform var direkt relaterad till det ljud som hördes i samma ögonbli