Ars Electronica, VI: Drömmen om en ögonmusik

See this sound, utställningen som just nu visas på konsthallen Lentos i Linz, är utomordentligt rik. Det handlar inte så mycket om ljudkonst utan mer om återkopplingarna från ljud och musik till det visuella – tvådimensionella bilder, videokonst, tekniska installationer – som många konstnärer ägnat sig åt sedan 1960-talet. Tyvärr gavs det bara tid för en löjligt kort rusning så vad som här följer är ingen analys utan bara några fragmentariska minnesanteckningar.

Under 1920-talet rörde sig den modernistiska experimentfilmen i riktning mot en “rörelsens konst” (Viking Eggeling), tänkt som en abstrakt och absolut film i analogi med musiken. Ljudfilmens inträde blev nådastöten för dessa ambitioner, även om en figur som Oskar Fischinger under 1930-talet fortsatte att göra en slags ögonmusik med ett högst redudant musikaliskt ackompanjemang (någonting vi kunde konstatera på förra årets No Music Day).
Ljudets integration i filmen följde inte en formel som var inneboende i tekniken. Tvärtom var det från första början en estetisk stridsfråga. Sergei Eistenstein med flera publicerade år 1928 ett manifest för ljudfilmen, med budskapet att ljud och bild måste behandlas separat. Framgången blev väl måttlig.
Därifrån är det intressant att slå en brygga till dagens VJ-kultur, med rötterna bland annat i demoscenen. Dessa uttrycksformer tycks ibland nästan sätta en parentes kring hela ljudfilmens epok. Igår när Christian Fennesz spelade till visuals av Lillevan fanns det förvisso en synkronisering, men ändå en stark autonomi för ljus respektive bild, typisk för hur det visuella idag integreras i klubbmusiken.

På tal om det marina: Först av allt möter besökaren på Lentos någonting utpräglat havsbottenlikt. Magnetiska havsborrar sätts i rörelse av sub-bas i Herwig Wiesers zgodlocator, en installation byggd mestadels av datorskrot.

Helt andra delar av utställningen visar konstnärliga försök att omsätta (populär)musik i film. Några sticker ut särskilt. Dan Grahams Rock my religion är självklar i sammanhanget. En ny bekantskap var Matt Stokes’ Long after midnight, en outsägligt vacker hyllning till 1970-talets northern soul-kultur, inspelad i en vackert ljussatt skotsk ordenskyrka som åter fyllts med dansande människor. Blir inte bara hänförd utan också dubbelt lurad: Tror först att dansen inte visas i slow motion utan att det bara är en illusion, lite som i Into the groove(y), men sen visar det sig att slow motion-greppet visst används. Ta chansen att se detta!
Glädjefylld på ett mer humoristiskt sätt är Hospital Bone Dance av Atelier Hopfmann. En liten saga om en akutmottagning där patienterna dansar loss så fort personalen inte ser.
En tredje musikvideo värd att nämna är Derek Jarmans dokumentation av en Throbbing Gristle-spelning från 1981. Den är inte det enda här som känns igen från Throbbing Gristle-utställningen som visades på Kunst-Werke i Berlin härom året. Här visas även bandets fanzine, som i hög grad handlade om hur man kan använda kassettbandsmediet (i kombination med postväsendet) för att bryta skivindustrins passivering. På väggen hänger också några av Andrew Gowans’ fotografier från “Throbbing Gristle’s Hackney” – äkta brittisk ultratristess!
På tal om kassetter finns även en monter med viss dokumentation från Audio Arts, en kassettidskrift grundad 1973 av William Furlong. Utifrån tanken att konstdiskurs hellre bör förmedlas via ljud än text, distribuerades kassetter med bland annat intervjuer med sådana som Glenn Branca och Laurie Anderson.

Hoppar äver en massa andra konstnärer som figurerar på utställningen (Carl Michael von Hauswolff, Carsten Nicolai, Valie Export, Alvin Lucier, Jeremy Deller, med flera). Tiden är knapp!

4 kommentarer ↓

#1 COPYRIOT | Ars Electronica, VII: “Digital musik” och 99-tänk on 7 September 2009 at 11:51 am

[...] ← Ars Electronica, VI: Drömmen om en ögonmusik [...]

#2 isabelle on 7 September 2009 at 8:26 pm

det vore coolt om man kunde konvertera bild och text till ljud som när man överför mp3 till wav. jag läste att när man dansar aktiveras samma centra i hjärnan som när man läser eller något sånt. jag har ibland upplevt det som att vissa ackordföljder och låtpassager är som manifestationer eller inkarnationer av vissa känslor och ord. det är väl de multimodala associationsområdena i hjärnan eller någon slags synestesi som spökar, vad vet jag.
programmusiken under artonhundratalet försökte ju gestalta ord och bild så snarlikt den kunde, kyrktorn i en berättelse blev studsiga ettriga små toner exempelvis. symfoniska dikter är bra grejer, särskilt Tjajkovskijs 1812.

#3 rasmus on 8 September 2009 at 12:25 am

synestesi = utopi

så uppfattade jag utställningens undertext (och jag tror det är ett stråk som finns med i mycket av hela Medienkunst-grejen)

#4 COPYRIOT | Ars Electronica, IX: Tre sätt att visualisera elektronisk musik on 8 September 2009 at 9:04 am

[...] Ars Electronica, VI: Drömmen om en ögonmusik [...]

Kommentera