Österrikiska kompositören Max Brand började år 1957, tillsammans med sin vän Robert Moog, bygga en av världens första synthesizers. Två klaviaturer, några pedaler, en mängd rattar och reglage. En vacker tingest som under söndagkvällen mötte oss när vi tog plats i Brucknerhaus.
Under själva konserten syns tre personer operera olika knappar och rattar. En ljudtekniker vid ett PA. Två mer välexponerade på scenen. En kvinnlig organist spelar med fingrarna på klaviaturen och med fötterna på pedalerna. En man skruvar på de reglage som styr själva analogsyntesen.
Är de musiker? Konsertprogrammet kallar dem någonting annat: “operatörer” (OperatorInnen). Väldigt 1957! Uppenbarligen är ordvalet bara en blinkning, för strålkastarna som belyser de två säger någonting annat, nämligen att de är musiker, till skillnad från PA-teknikern som förblir i rollen som namnlös operatör. Detta förstärks av den tredelade projektionen ovanför, som visar hans händer, hennes händer samt hennes fötter.
Frågan väcks dock om inte gränsen mellan “performer” och “operator” kan förstås i termer av hastigheter. Under några delar av det verk som framförs syns hon hålla ner samma tangenter under en lång tid, medan det är han som “spelar” genom att vrida på rattarna. Omvänt finns det passager där han är passiv medan hon ekvilibrerar. Vore det inte för bruket av ljus och video hade en större osäkerhet kunnat uppstå. Frågan om en synthesizer kan vara “live”, som diskuterades så flitigt från 1950-talet till 1980-talet, öppnas upp på nytt. Det är ingen dum sak.
När det har spelats färdigt applåderar publiken och tre personer tar emot applåderna. Synthesizerns två “operatörer”, som därmed bekräftas vara performers, men givetvis inte PA-teknikern, vars roll fortsätter vara instrumentell i ordets bokstavliga och i sammanhanget lätt paradoxala bemärkelse. Den tredje som kliver upp på scen är Elisabeth Schimona som komponerat verket vars namn är Höllenmaschine. Upphovsmannafunktionen förblir ohotad i detta arrangemang, även om det diskursiva bruket av en operatörsfunktion i förlängningen inbjuder till ifrågasättande av hur relevant uppdelningen mellan musiker och kompositör har blivit i senare tiders ljudsyntetiseringar.
Ännu en fråga som väcks handlar om teknikkännedomens betydelse för musikupplevelsen. När jag satte mig i konsertsalen visste jag ännu inte vem Max Brand var eller ur vilket sammanhang som den gamla synthesizern kom. Gjorde detta min konsertupplevelse sämre, eller rentav bättre?
Detta inlägg är ett experiment i att skriva musikkritik utan att med ett ord nämna hur musiken lät. Men okej: noise. Rätt bra sådan, även om mina noiseöron för närvarande är helt inställda på de bowerska kvitterfrekvenserna.
Några inspelade minuter från konserten finns att lyssna på.
2 kommentarer ↓
Ja vad säger du? gjorde det den bättre eller sämre tycker du?
För egen del känns det självklart att sammanhang och bakgrund är relevant, men högst relativt i hur det påverkar upplevelsen. Kan förstöra, kan förbättra.
I just det här specifika fallet hade nog upplevelsen blivit bättre om jag hade känt till bakgrunden. Men det kan som sagt variera.
Kommentera