Svårast att blogga, av alla slags ord, är personliga pronomen. Varje gång ett inlägg ska skrivas på Copyriot tvingar de en att definiera bloggens subjektsposition. Oavsett vilket blir det problematiskt. Att skriva helt utan subjekt är någon gång möjligt men knappast hållbart i längden.
Tre personliga pronomen kommer vanligtvis i fråga. Gjorde en snabb undersökning av dess förekomst i de senaste tio inläggen, citerad text undantagen: “jag” (3/10), “vi” (7/10), “man” (7/10). Väldigt vanligt är dock subjektslösa meningar, som den föregående, inledda av ett verb.
Här följer några rader om bloggens subjektsproblematik, utifrån tre personliga pronomen.
Jag.
Avskyr ordet varje gång, men kapitulerar. Vertigomannen satte upp en regel för sig en gång:
Göra som de gamla romarna: inte nyttja ordet “jag”.
Även han kapitulerar med jämna mellanrum, men det sparsmakade bruket av “jag” är likväl en stor kvalitet hos Vertigomannens blogg. Någon får gärna utveckla det där med de gamla romarna. Har för mig att även Walter Benjamin hade en god förklaring till att han aldrig skrev “jag”. Någon som minns? Annars kan man alltid skylla på att nästan alla andra som skriver i bloggformat överanvänder “jag” till den milda grad att någon måste väga upp det.
Även om man [sic!] avstår från “jag” (första person singular, subjektsform) går det att skriva “mig” (första person singular, objektsform). Ibland lyfter det formuleringarna en liten bit. Självpåtvingade regler kan också skapa mer storslagna resultat. Vertigomannen kom på sig själv med att byta ut “jag” mot “vår tid”, vilket vore intressant att fullfölja som experiment i megalomani.
Ordet “jag” förekommer inte alls i Det postdigitala manifestet, bortsett från i ett citat.
Vi.
Första person plural antyder existensen av ett kollektiv. Alltid spännande, för ingen vet riktigt vilka som räknas dit. Kan lätt bli fel, som när vi-formen i inlägget om No Google Day genast provocerade någon, som kände sig utsatt för otillbörliga påtryckningar, vilket inte alls var meningen.
Huruvida “vi” är snyggt eller fult i akademiska artiklar är en omdiskuterad fråga. Egentligen är det väl föga vetenskapligt att slänga sig med en så diffus term, men samtidigt är det en lång tradition att formulera sig så. Antagligen handlar det om att bekräfta en gemenskap, á la de lärdas republik.
När det är oklart vart det riktas löper vi:et risken att bli bombastiskt, som hos Nietzsche. Samtidigt tillförs vissa gånger en ytterligare dimension till texten, just genom oklarheten i Nietzsches “vi” – vilken framtida gemenskap drömmer han om medan han promenerar allena i Alperna? Inne i vi:et gömmer sig en fråga som författarjaget själv ännu inte har svar på. Särskilt genomsyrar den femte boken av Den glada vetenskapen, med undertiteln “Vi orädda”.
Men ni förstår det inte? Faktum är att man måste bemöda sig för att förstå oss. Vi söker efter ord, vi söker kanske också efter öron. Vilka är vi då? Om vi helt enkelt skulle benämna oss med ett gammalt uttryck som gudlösa eller trolösa eller kanske immoralister, så skulle vi ha trott oss att genom detta förbli obetecknade: vi är alla tre sakerna i ett för sent stadium för att begripa, för att ni skulle kunna begripa, mina nyfikna herrar, hur det ligger till här.
Oemotståndligt! Copyriot kör samma trick till och från, den saken ska erkännas. Det postdigitala manifestet låter vi:andet blomma ut nästintill ohämmat – men så är väl också vi-tilltalet konstituerande för manifestgenren.
Man.
Uneigentlichkeit! ropar Heidegger, som ju grundligt mediterade över das Man i dess vardagliga bemärkelser av “så som man gör”. Vi [sic!] bör dock vara uppmärksamma på vad ChrisK skriver om Heidegger:
Egentlighet och oegentlighet är varamodi som båda relaterar till tillvarons karaktär av att vara min, dess mitt-varo. De är till för att beskriva och bestämma tillvarons sätt att vara, men de har ingen värderande funktion på så sätt att det oegentliga skulle vara mindre eller sämre än det egentliga. Det oegentliga är vidare tillvarons fulla konkretion, ett positivt fenomen som framträder ständigt.
Likväl är det omöjligt att komma ifrån, varje gång jag [sic!] använder ordet “man”, en känsla av feghet av avpersonifiering. En möjlig lösning är att acceptera das Man som syftande på ett visst varamodus, men reservera det för de formuleringar då man verkligen syftar på “hur folk gör”. (Observera att föregående mening bryter mot samma regel som den stipulerar.)
17 kommentarer ↓
Har tänkt en del på de tre orden. Gör inget konsekvent fast ogillar (lite som fotsvett) att ha med både “man” och “jag” så länge de är där som bihang och så klart än mer när de dyker upp flera gånger i samma mening.
Sen har vi tortyren (ja nästan) med frågetecken efter uppenbara frågor som i “var ligger Haga” och “hur mycket är klockan”. Där ställs frågan utan att ett frågetecken borde behöva läggas till. Utropstecknet däremot brukar för mig mer handla om humör. Vid sjukdom ett fanskap som slår en i ansiktet, som nykär för mesigt.
Så har vi det där med förkortningar, kan inte sluta älska dem. Än mer förkortningar på förkortningar. Klassikern: Okey, OK, K. Så vackert.
Ursäkta att jag citerar mig själv (Idiotikon, Janus Förlag, 1985):
“Thailändskan har en särskild grammatisk person för det inre samtalet, ett särskilt pronomen man använder när man tilltalar sig själv. Jag förmodar att det kan placeras någonstans mitt emellan ‘jag’ och ‘du’, eventuellt med några släkttrådar till ‘man’. Det närmaste vi kommer en motsvarighet är kanske gravskriften på Söder: ‘Här vilar en annan’”
Gunnar, du är ursäktad. Mer än så. Hade jag bara råd så skulle jag anställa dig på uppdraget att till varje Copyriot-inlägg citera dig själv ur dina böcker.
(Förresten så har jag ännu inte citerat ur “Endast propagandan är sann”, som du så vänligt gav mig. Men jag har läst med ytterst stort nöje!)
Proffskommentator på Copyriot? Vilket knäck. Det var inte meningen du skulle läsa “Endast..”. Bara låta den stå i hyllan och se relevant ut.
Stöter regelbundet på personer som stör sig på när jag använder ordet “man” när jag “egentligen” (argh!) menar “jag”. Förut kunde jag gå med på att diskutera detta, men kom sedan fram till att sådan kritik endast är ett tecken på dumhet; att inte själv kunna avgöra huruvida någon syftar på sig själv eller på “alla” när den använder orden “jag” och “man” utbytbart.
[...] Personliga pronomen [...]
Har tvärtom börjat gå mer och mer åt “jag”. Trött på rapportspråket, antar jag. Liksom för att markera när man står för något: vem tycker? Jag börjar gilla ärligheten och pondusen i det ordvalet.
Vilket påminner mig om betoningarna och ordvalen hemma i Småland:
- Förstärkningarna. “Jag handlade idag, så jag gjorde.”
- Om sig själv. “En annan jobbade ju igår.”
Här uppstår gillande när Copyriot använder “Copyriot”, vilket här har förståelsen av en plats. Överhuvudtaget bör varje personligt pronomen ersättas av en platsbestämning. Så det så.
Romarna var, liksom dagens italienare, så jävla stöddiga (utagerad osäkerhet) att de inte skrev ut/uttalade ordet “ego” utan lät det impliceras i verbformen. Så säkra på att vara världens härskare var de! Ha! detta blir ett argument FÖR användningen av första person-pronomen! Är inte de ymniga “jagerna” i dagboksbloggarna ett uttryck för individens definitiva upplösning?
Att skriva ut ett personligt pronomen i ett språk som redan uttrycker person i verbformen är bara redundant och ingenting att dra för höga växlar på. Romarna undvek väl inte ordet “jag” mer än ordet “du” eller?
På samma sätt skulle det gå att säga att t. ex. turkarna aldrig säger “nej” eftersom verben negeras, och frågor oftast besvaras typ: “har du ätit?” – “Jag är oäten”. Det finns så klart ett ord som betyder “nej” men det är inte särskilt vanligt och går (inser jag nu) inte att konstruera satser med utan kan bara stå ensamt.
Om det är något pronomen som tröttar ut mig i svenska så är det jiddret med “han”/”hon”; att alltid behöva skriva ut kön är tröttsamt och löjligt. Tyvärr är alla försök att ersätta dem med könsneutrala pronomen om möjligt ännu löjligare så jag borde kanske inte gnälla.
Hm, jag kan ha fel, men jag tror att tu och de andra personliga pronomina används mycket oftare än ego på latin.
Jag tror att du har rätt.
jag brukar använda “Volksgemeinschaft” istället för “vi”.
men så är jag dum i huvudet med.
Varför inte bara ersätta alla PP med “Logisk variabel”?
Copyriot kanske borde blogga på japanska istället? I detta språk är det ofta möjligt eller till och med väntat att skriva meningar helt utan subjekt. Subjektet är istället underförstått från sammanhanget.
Johan: Så feodalt ;)
Kommentera