“Förbifart Stockholm“, den sexfiliga motorvägen som i slutändan lär kosta en bra bit mer än 30 miljarder att bygga, är en lika bisarr som bedrövlig idé. Men det handlar inte bara om koldioxid, eller ens om miljöskydd.
Gunnar Lindstedt skriver ett oerhört angeläget inlägg i Expressen:
den ensidiga fokuseringen på koldioxid döljer den verkligt stora utmaning vi står inför – nämligen en snar och chockartad brist på olja. /…/
När Förbifart Stockholm står färdigt 2020 kommer vi alltså med största sannolikhet att leva i en värld där den globala oljeproduktionen redan krymper.
Tyvärr har Expressens webbupplaga missat att presentera vem Gunnar Lindstedt är. Han är f.d. journalist på Veckans Affärer, som har skrivit boken Olja, som alla måste läsa (nästan gratis pocket). Där beskrivs bland annat hur en taktisk allians av biltillverkare, oljebolag, fackföreningar med flera drev in USA i ett extremt bilberoende som nu får landets framtidsutsikter att se mörka ut. Ett annat citat ur boken:
I Sverige har transporterna sedan 1985 ökat med 50 procent. Transportsektorn står idag för 23 procent av energianvändningen i Sverige, mot 15 procent 1970. Omstruktureringen av näringslivet har ökat behovet av transporter. För att spara in på det kapital som binds i lager, så kallad kapitalrationalisering, har många företag börjat tillämpa ‘just-in-time’ med täta transporter av varor. Mest effektivt anses det vara att ha ‘rullande lager’. ‘Just-in-time’ optimerar industrins kostnader för lagerhållning, men utelämnar kostnaderna för energi, vägar, utsläpp etc. När transporterna ska ske snabbt och för dagsbehov, innebär det att många fordon under delar av sträckan får gå utan last, och att möjligheterna till samordnade transporter minskar.
Glesbyggda bostadsområden utanför städerna har också ökat transportbehovet.
Förbifart Stockholm handlar bland annat om att kunna bygga ännu fler glesbyggda, bilberoende bostadsområden i stadens utkanter – i stället för att ge staden liv genom förtätning. Vägverket säger själva i sin motivering att den sexfiliga motorvägen kan göra det möjligt att bygga nya bostadsområden utan kollektivtrafik. De menar alltså att det skulle vara en bra sak.
Vill vi svenskar bo som i USA, var och en i sitt eget lilla hus i oändliga villamattor och köra till jobbet, var och en i sin egen stora bil i oändliga motorvägsfält? Eller vill vi bo mer europeiskt, tätare, mindre, nära till jobbet, fiket och affären, och åka tunnelbana eller pendeltåg?
Citatet kommer ur Expressens ledare från januari 2008, som också är obligatorisk läsning i sammanhanget.
Inte bara regeringen, utan även sossarna, jublar över tanken på att bygga fast Sverige i bilberoende á la USA. Socialdemokratiska bloggaren Erik Laakso anför nationalkaraktären som argument för att satsa 30 miljarder på motorvägar: “svensken är en bilburen invånare”. En bit nedanför, i kommentarsfältet, hänvisar han till att privatbilismen “är en stark frihetsnyckel, inte minst för de grupper som annars skulle ha väldigt svårt att se nya perspektiv.” Kommentarer överflödiga.
Även företrädaren för lobbyorganisationen “Bil Sweden” (ja, de heter så, på riktigt) använde det senare argumentet i radion häromdagen. “Bilen är en frihetssymbol.” Men är det frihetssymboler vi ska ha, kan vi lika gärna bygga tusentals frihetsgudinnor för de 30 miljarderna. Eller, ännu hellre, en skitstor pyramid!
En sökning efter “förbifart” på Twitter ger långa listor på belåtet skrockande politiker i olika allianspartier. Ett exempel ur mängden är Daniel Kolm (m) som twittrar:
Är glad att Stockholm får en förbifart till framtidens utsläppsfria bilar. #dynamist
Daniel Kolm är långt ifrån ensam om den teknikdeterminism som ser det som ett faktum att “framtiden” ska ge oss bilar som både är utsläppsfria och som går att köra till rimligt pris. Uppfattningen kan närmast klassas som religiös.
De troende anser sig inte behöva tänka på bilka bränslen som skulle driva dessa bilar. Skulle det vara etanol? Haha! Om etanol ska ska driva alla de bilar som redan finns i landet skulle inte ens all uppodlad mark i Sverige räcka till. Och då skulle vi alltså få sluta med att odla mat. Det finns inga miljöbilar. (Och sorry Amelia, men inte ens patentreform är en magisk lösning.)
Åter till Gunnar Lindstedts artikel i Expressen:
Men den bistra verkligheten är att det inte finns någon alternativ energikälla som har tillräcklig energiintensitet, som inte förvärrar miljöförstöringen och som inte kräver mer energi för att utvinnas än vad som sedan blir kvar att använda, för att vi ska kunna upprätthålla dagens energikonsumtion. Oljan står i dag för 95 procent av transportsektorns drivmedel, och fossila bränslen – olja, kol, naturgas – står för 85 procent av hela världens energikonsumtion. Elektricitet är inget alternativ – oljebristen kommer att göra all energi betydligt dyrare. /…/
Den enda lösningen är då en kraftigt reducerad energikonsumtion.
Bara att säga att energikonsumtionen måste minskas är – för de religiösa, det vill säga en majoritet av den vuxna befolkningen – snudd på hädelse. Att rentav säga att mängden persontransporter måste minska i framtiden anser många vara rent anstötligt. Varför? Det är en oerhört intressant fråga, som länkar samman såväl geologi som teologi. Varför är det så svårt att på samma gång acceptera att oljan är en ändlig resurs och att vi är patologiskt beroende av den?
Och varför är det så få som kan diskutera Förbifart Stockholm som en verkligt politisk fråga, inte bara en fråga om administration. Både de som bara talar om samhällsekonomi och de som bara talar om koldioxidutsläpp behandlar i praktiken frågan på teknokratiskt vis. De talar som om målen var givna och frågan bara är hur de bäst uppnås. Men politik måste handla om konflikter mellan olika mål, i detta fall om olika visioner för hur staden ska utvecklas. Var människor ska bo, hur de ska tillbringa sina dagar. Därtill kan politiken må bra av en rejäl skopa bilhat. Om så bara som kompensation för den religiösa dyrkan av bilen som breder ut sig till höger och vänster.
38 kommentarer ↓
Äh, jag som trodde inlägget skulle handla om bilanalogier.
Dom äger, dom ska dyrkas, hence religion.
Jag tycker den här överdrivet apokalyptiska inställningen (“oljan tar slut!”) är ganska tråkig. Även om vi närmar oss oljekrönet är det väl knappast någon risk för att det är en avgrund som möter oss. Tyvärr finns det en risk att galna skatter och subventioner på energimarknaden snedvrider prissystemet och förstör den mjuklanding det kan tillhandahålla.
Hur han fått för sig att “kraftigt reducerad energikonsumption” är en lösning förefaller ganska underligt. Det är precis vad som händer om vi inte hittar en lösning på problemet, som om svaret på vad man ska äta till middag är att inte äta middag alls. Nu vet jag inte hur han definierar “miljöförstöring”, men med det kriteriet så är det naturligtvis mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta en ny/alternativ* hållbar energikälla. Förmodligen rör det sig om miljöpåverkan större än någon godtyckligt vald nivå, vilket förefaller smått absurt – självklart påverkar allting vi gör miljön. Att behålla status quo är åtminstone inte ett mål jag vill ha.
Det sagt, så är bilar förbannat tråkiga, och det skulle vara högst önskvärt om diverse politiker slutade ha diverse “visioner”, och lät folk ta hand om sig själva. Vill de prompt ha en sexfilig motorväg, med eller utan framtid, kan de gott betala för den.
*Här kan vi ju diskutera huruvida man inte bara kan bygga ut de energikällor vi redan känner till.
Bra skrivet!
Adrian: Jag håller med dig om att det som väntar oss efter oljekrönet inte bör föreställas som en avgrund. Vår kristet genomsyrade kultur tycks ha svårt att föreställa sig mellanting mellan å ena sidan ständigt uppåtstigande kurvor, å andra sidan en plötslig undergång. Det är problematiskt.
Apokalyptiken är alltså mycket riktigt ett problem. Jag vill dock bestämt hävda att någon sådan inte står att finna i vad jag skriver ovan. Ingenstans står det “oljan tar slut!”. Gunnar Lindstedt skriver visserligen att bristen på olja kommer att bli “chockartad”, vilken möjligtvis är en mindre lyckad formulering. Visserligen kan vi räkna med att bristen på olja kommer att bli chockartad – precis som den blev det under “oljechocken” 1973 – men chocken blir knappast kronisk, utan kriser leder till minskad efterfrågan på olja och gör att den långsamma nedgången i energiförbrukning till en ojämn historia. Tyvärr, får man säga, för det kommer göra omställningen svårare. Vid varje tillfällig nedgång i oljepriset kommer kortsiktiga politiker att dra ut kurvan långt i framtiden och fortsätta bygga in samhällena i oljeberoende.
Vad gäller “kraftigt reducerad energikonsum
ption” ska det förvisso påpekas att “konsumtion” inte är ett adekvat ord för att beteckna förbränning av energi. Vi vi talar om är heller inte den totala mängden energi som flödar genom mänskligheten – för att greppa något sådant måste vi in på Batailles solekonomi – utan den mängd energi som går att lagra och planera.Visst är det möjligt, som du säger, att det hittas en lösning som gör att den postfossila mänskligheten kan ha ännu mer energi till förfogande än tidigare. Men vi vet inte vad det skulle vara och vi kan inte utgå från att det blir så, om vi inte vill vara öppet religiösa i vår tro på Framsteget.
Spännande diskussion!
Tack för ett bra inlägg! Jag är en av de där som på något vis ser fram emot att oljan skall ta slut. Lite för att se vad som händer.
Lindstedt nämner att mer pengar ägnas åt förbifarten än åt järnvägen, vilket spontant är vansinne, naturligtvis. Men även här öppnar sig i nästa ögonblick en djup osäkerhet. Kostnaderna för råvaruutvinning ökar också enormt när de fossila bränslena inte flödar lika lätt, så att även spårbyggen och vagnsbyggen (eller båtbyggen, för att utnyttja ex. Sveriges suveräna kanalsystem till transporter) blir svårare … bortsett från frågan om elektriciteten förstås.
Vad är egentligen den här “framtiden” som vi ska använda våra krediter för att bygga för? Vilken infrastruktur behövs, vilken kommer att kunna användas, vad vet vi om behoven om femton år? Vad gör vi med alla pengarna/krediterna, med de kommande generationernas värde? Hur planerar vi för att öka tryggheten och njutningen? Går det att göra båda samtidigt? Det är här det politiska blir krisartat, för politik ska vara framförhållning, men frågan “vems framtid” tycks alltid förbli obesvarad, liksom “vems historia”.
Jag kan inte annat än erkänna mig vara en bildyrkare, då jag har två veteranbilar och tre motorcyklar. Däremot anser jag helt klart att det menlösa bilåkandet bör trappas ned. Endast i glesbygdn blir det berättigat att ta bilen överallt. När jag ska ta mig inåt sthlm ställer jag bilen där kollektivtrafiken börjar. Bilismen bör avvecklas och den kvarvarande olja bör reserveras åt os hobbyentusiaster. Alla bilar nyare än 1980 bör skrotas och man borde bygga upp ett ett elnät över e-vägarna för el-buss-trafik. Vi entusiaster klarar oss finfint på småvägarna i våra vackra konstverk. En gång i tiden var faktiskt bilen en del av den revolutionära socialismen (se Ilja ehrenburg; bilarnas liv).
Men att döda en hobby som ändå kommer vara försvunnen om fyra generationer är inte rätt. Då kan man lika gärna skjuta alla hästar och hundar eftersom dom skiter.
Kombinationen cykel+buss/pendeltåg är suverän. Synd att den som regel är otillåten eftersom passagerarna tvunget ska behandlas som konservsardiner.
Sol- och kärnkraft. Finns och fungerar. Solcellerna utvecklas fort. Blir det brist på uran finns det enorma mängder torium.
db: Vad gäller solceller gäller det att räkna nettoenergi. I dagsläget verkar de inte komma långt över +/- 0 om man räknar in all fossil energi som går åt i tillverkning och transport av solceller. Men det vore förstås utmärkt om det kunde förbättras.
Att diskutera för/mot kärnkraft känns lite off-topic här. Frågan är isf om vi ska använda den kärnkraft som finns till att driva bilar, eller om vi snarare ska tänka oss en annan utveckling av staden och dess transportmönster.
För övrigt kan inga av dessa alternativa energikällor driva flygplan. Det borde man fundera lite på, innan man börjar planera en infrastruktur som bygger på att allt fler människor kommer att vilja ta sig till Arlanda…
Jag ogillar personligen bilar starkt, dock inte primärt för deras skadliga verkan på miljö. Jag ser det som uppenbart att all olja kommer ta slut. Halverar vi oljekonsumtionen tar det kanske 100 år. Går vi ner till en fjärdedel tar det 200 år. Om 1000 år kommer all olja som idag ännu inte pumpats upp befinna sig i atmosfären eller i det aktiva kretsloppet. Det är först när det faktist blir olönsamt att använda olja vi kommer sluta använda det, dvs när bristen tvingat upp priset.
Det som verkligen får mig att ogilla bilar är att vårt samhälle tvingas i samma riktning som den vi ser i USA. Jag har i mitt liv provat att vara både pendel-slav som kastat bort 2 timmar dagligen för att ta mig till och från jobbet, och även levt på 20 minuters gångavstånd från min arbetsplats.
Inga av de fördelar, inget av det dagliga som blir lättare tack vare bilen väger upp den oerhörda höjning i livskvalité det innebär att helt enkelt kunna ta sig till och från arbetet på kort tid. Vardagsmotion, bättre hälsa, bättre familjeliv, mera fritid ställt mot friheten att enklare kunna ta sig långa sträckor.
Valet för mig är inte svårt, framförallt inte med tanke på att vi faktiskt har kollektivtrafik och “friheten” mera handlar om att slippa sitta på bussen bredvid någon man inte känner.
Det propageras mycket om den frihet det innebär att ha en bil, men inget om det faktum att man blir beroende av en bil samt att även dom som inte vill leva i ett sådant samhälle tvingas in i beroendet.
Just nu ser vi runtom i världen hur hela befolkningar luras att tro att man måste leva med en bil för att vara lycklig. Jag hoppas invånarna i Indien, Kina och andra länder på frammarsch inser att USA inte är något att apa efter i den här frågan. Och sveriges befolkning borde verkligen tänka efter.
– Lars
På tal om att tänka nytt. Varför inte försöka få fler människor att jobba på distans. Videokonferenser, VPN-anslutningar och hemdator reformer istället för vägar och tunnlar, helt enkelt.
Jag själv har till exempel ett arbete där jag bara sitter framför en dator. Varför skall det krävas att jag åker bil/buss 10 mil varje dag för att sitta framför en dator, när jag lika gärna kunde sitta hemma. Jag kunde lika gärna sitta hemma och jobba 4 dagar av 5 i veckan.
Skulle staten stötta sådana reformer med någon enstaka miljard så skulle köerna minska långt mycket mer än någon förbifart.
Lars: Mycket riktigt – vi som inte gillar bilar tvingas in i ett bilberoende samhälle. Så mycket för den “friheten”.
Nisse: Distansjobb är självklart bra i många sammanhang. Men jag tror inte att det är en universallösning. Skrev om det i ett tidigare inlägg: “Alternativet till flygresor är inte videokonferenser“.
Bra skrivet, Copyriot!
rasmus: Går det inte att göra bättre dialektik än att peka på att rumtidspolitiken är religiös och agitera för bilhat?
Jaja.. vi vet att Framstegskivrnane omniKapitalismen är en kollektiv psykos och en smutsig rest av sekulariseringens misslyckade övergång från 1800-senprotestantism.
Men hur skall vi ta steget från att se att det finns en risk för att avgrunden mellan hur vårt gemensamma liv är organiserat (kring flygplan, laxsushi, bilägande, plastdyrkan osv) och till ett politiskt alternativ?
Jag förstår ärligt inte hur vi skall förändra samhället från ett energislukande orgastiskt monster till ett kulturellt rikt samhälle med renare exergi-system…
Du säger att vi inte skall föreställa oss en Avgrund… men jag lever redan omgiven av avgrundsdjupa klyftor. Vart jag än vänder mig ser jag de skabbiga byggställningar vårt samhälles grund står på.
Jag tror verkligen inte att vi kan välja mellan att sänka vår energikonsumtion, minska befolkningen eller miljökatastrofer. Att sen mannen i väst tror på att nästa iPhone-app skall magiskt rädda hans skinn är väl givet och olyckligt. Det är svårt att argumetera mot folks religiösa tro.
åh, ett inlägg om ett av mina favvoämnen. mitt stora problem med (stads)bilismen e inte annat än att den e I VÄGEN! den e i vägen mer än någon annan företeelse i hela jävla stan! “bostadsbrist” vore ett okänt begrepp om man hade byggt bostäder åt människor istället för vägar åt alla dessa bilar! förutom att biltrafiken tar lika mycket (mer?) plats i anspråk än bostäderna i hela stan så gör den det halvt omöjligt (och ett projekt med livet som insats) att ta sig till jobbet eller vart man nu ska på ett vettigt sätt (för min del cykel, ca 1.5 mil). många platser mitt i stan är så nedlusade av BILAR att man blir tvungen att sakta ner (med tillhörande tillmälen och obscena gester) mitt på en raksträcka!!! ironiskt nog går det ofta snabbare från punkt a till b med cykeln, plus att man spar minst 2k/mån och aldrig behöver fundera på att gå ut och springa
daniel: Bra, låt oss spåna vidare på det spåret!
nastybyte: Jag håller med om att det är ett orthört problem att bilar är i vägen. Inte minst parkeringsplatser upptar så oerhört mycket plats där bättre saker skulle kunna äga rum!
@Nisse: Ja, väldigt mycket av kontorsjobben är idag platsoberoende. Sådana jobb består av att processa information och kan göras från andra platser. Men se saken ett steg längre, blåställs-jobben tar idag över väldigt mycket av detta informationsprocessande genom alla datoriserade grunkor de bär omkring på, gör därmed fler av koontorspersonalen öveflödiga. Detta ruckar förhållandet mellan kontor och blåställ, men blåställs-jobben är inte platsoberoende.
Funkar denna översättning av “white collar” respektive “blue collar“?
Något som däremot kan komma att påverka energianvändningen globalt är när asiaterna närmar sig vår levnadsstandard. Många tror att det skulle öka energianvändningen, men jag tror att det leder till raka motsatsen, av flera anledningar. Först och främst skulle det öka deras kostnadsläge, därmed blir det inte lönsamt att tillverka saker på andra sidan jorden och därmed minskar det närmast fantastiska skeppandet av varor runt vår glob. Levnadsstandard i klass med vår leder också till negativ befolkningsutveckling. Vi svenskar hade inte varit särkilt många idag utan de 30 senaste årens invandring. Asiaterna befinner sig idag där vi befann oss när vår industri var som mäktigast och allt eftersom de kommer ikapp oss och det går fort, så kommer deras nedskitande att minska rätt dramatiskt. Dels genom rena krav som ställs men också för att vi plockar hem tillverkning och i hemplockandet ligger energivinsten i transporter.
Jag måste erkänna att jag är en bilkramare. Jag älskar min bil och blir rätt provocerad av bilhatare, men det du skriver har relevans. Vi satsar otroligt mycket pengar på vägar mellan förorter utan att reflektera över varför vi måste ha dessa förorter så glest. Jag försöker själv utnyttja kollektivtrafiken så mycket som möjligt och tycker trängselskatt är en riktigt bra idé. Vägarna är övertrafikerade, ska du köra på dem får du betala.
Men när det gäller bilhat det är inte bilhat á la miljöpartiet som behövs, utan snarare mer kollektivtrafikkramare. Vi ser ständigt riktigt puckade förslag om att förbjuda dubbdäck i stockholms stad, höjda parkeringsavgifter och annats som liknar en hetsjakt på bilister. Man ger sig på symtomen utan att reflektera över problemet, och gärna med miljön som argument. Lösningen är att bygga bort bilberoendet och försöka bekämpa billobbyn, men att “trolla” en religiös fanatiker har aldrig fungerat bra.
rasmus: Det går att koka vatten med speglar om solceller inte är tillräckligt effektiva. Flygplan är en liten del av energikonsumtionen och skulle kunna köras på olja väldigt länge utan att göra slut på den. Hela Tyskland gick dock på syntetisk olja (från kol) redan under andra världskriget.
Det är inget argument mot förtätade städer! Älskar skyskrapor.
Tack för påpekandet, Rasmus! Vi har nu uppdaterat med info om Lindstedt även i webbupplagan.
Skrota flyget. man kan ta tåget istället. Eller segelbåt.
alla bussar borde drivas på metangas
Jag tycker Rasmus använder begreppet teknikdeterminsm väl svepande. Kan man inte helt enkelt titta på olika fält var för sig och försöka utröna de trender som går att skönja inom respektive område? Vad beträffar bilar så har de ju genom åren blivit mer bränslesnåla, effektiva och gett renare utsläpp. Varför skulle det vara reliigiöst att tro att den trenden skulle fortsätta in på elbilens område? De elbilar som tagits fram hittils har ju successivt blivit bättre (med den snart masstillverkade Tesla Roadster som det tydligaste exemplet), och jag ser ingen logisk anledning att tro att det skulle avta.
En kort sammanfattning av debatten skulle kunna lyda; Gunnar Lindstedt gillar inte bilar. (…och då gör inte Rasmus det heller.Hehe)
När Gunnar Lindstedt för åtta år sedan gav ut sin (på många sätt briljanta) bok om boo.com var det internet och datorerna som hamnade i skottlinjen (sammfattat i en sorts epilog på de sista sidorna). Jag blir tvungen att dra några citat ur hans bok för att illustrera:
“när Ines Uusman påpekade att Internet var en modefluga och att folk knappast kommer att sitta klistrade framför datorskärmen flera timmar per dag blev hon nästan utskrattad av alla teknikentusiaster. Men det hon sade var helt riktigt. Datormediet är kraftigt överreklamerat av de olika krafter som kan tjäna pengar på tekniken”
Retoriken känns igen.Teknikföretagen klistrar fast folk framför datorerna och lurar ut dem på nätet med sin mörka taktik!! Eländiga teknokrater! Bilarnas lobbyorganisationer verkar det inte var bättre ställt med. Knuffar in oskyldiga medborgare i avgasspyende fordon.Illa illa.
Lite fler Lindstedt-citat (lite för underhållningens skull):
“Sorgligt att se är exempelvis datorernas intåg bland ungdomar och på skolor”
“i förhållande till en fotbollsmatch är datorspel otroligt enahanda”
“skolan borde ersätta dataundervisning med mer gymnastik”
“är det verkligen bra med ett verktyg (internet) som frestar till osanningar och fusk?”
“datorer är bra som uppslagsverk, men varför dränka riktig kunskap?”
“Verkligheten är alldeles för bra för att uppfinnas på nytt” (apropå hur folk har en tendens att luras in i virtuella låtsasvärldar och bli beroende av teknik. Gunnar ser framför sig hur konsumenterna i framtiden istället kommer att kräva en teknik som löser verkliga problem)
På samma sätt som profithungriga företag fått oss att tro att datorer och Internet är något bra har lobbyorganisationerna tutat i oss att vi behöver bilar. Vi är alla lurade. Eller är det Gunnar som är lurad? Eller Rasmus? Jag skulle vilja säga att framtiden får utvisa men då blottar jag mig möjligen som religiöst, deterministiskt troende på att Framtiden Utvisar Saker. Och det vore ju lite pinsamt. I synnerhet på den här bloggen.
Gunnar Lindstedt har inte rätt om allt och hur mycket jag än rekommenderar boken Olja betyder det inte att jag skriver under på alla hans tolkningar.
Men det förändrar inte det faktum att tron på “miljöbilar” bygger på rena önskedrömmar. Man kan inte bara titta på bilar i allmänhet, konstatera att tekniska framsteg har skett och extrapolera en kurva upp i himlen. Det är, minst sagt, ovetenskapligt. Frågan kvarstår: vilka bränslen ska driva privatbilismen i en värld som stadigt rör sig mot det postfossila?
Som Lindstedt-follower (inte underdånigt utan i en mer twittersk betydelse) har jag ju den där oljeboken. Har inte vågat läsa….konspirationsallergisk som jag är.. men det kanske dags att öppna den ändå.
Rasmus skriver:
“Man kan inte bara titta på bilar i allmänhet, konstatera att tekniska framsteg har skett och extrapolera en kurva upp i himlen. Det är, minst sagt, ovetenskapligt”
Det är minst lika ovetenskapligt att extrapolera en kurva rakt ner i avgrunden eller exakt spikrakt utplanande. I det relevanta fallet dvs elbilen, som jag ser som det enda hållbara alternativet, har man kunnat se gradvisa framsteg och förbättringar. Bränslet som ska driva denna dröm är elektricitet.
Det är drömmens styrka och utbredning som avgör om elbilen blir succe eller fiasko. Om det krävs att vi fördelar vår elanvänding mer strategiskt så tror jag det kommer att ske. Bilen representarar,vilket du vidrör, alldeles för mycket utöver transport ( exempelvis frihet, utforskande, oavhängighet,glädje, skoj, äventyr,underhållning, resande, familjesamvaro, trevnad, komfort med mera) för att den någonsin kommer att överges helt och hållet. Det är vad jag tror att man finner om man tittar på vad önskedrömmarna är rotade i. När man hittat rätt sorts mätinstrument för att mäta dessa drömmars styrka, utbredning och ursprung, då kan man på allvar börja prata vetenskaplighet och sannolika prediktioner.
Jack: Jag håller fullständigt med om att “det är minst lika ovetenskapligt att extrapolera en kurva rakt ner i avgrunden eller exakt spikrakt utplanande.” Däri ligger utmaningen i att tänka oljekrönet. Det är oerhört svårt för oss som är kulturellt betingade att tänka i de två formlerna evigt framsteg eller plötslig undergång. John Michael Greer skriver mycket om det i The long descent. Sen kan man tycka att han är överdrivet deterministisk eller metafysisk, men han understryker gång på gång att oljekrönet inte handlar om plötslig kollaps utan om en utdragen process.
Elbilar, OK. Kärnkraft, OK. Likväl: “Elektricitet är inget alternativ – oljebristen kommer att göra all energi betydligt dyrare.” Enligt Gunnar Lindstedt alltså. Går det att vifta bort? Vi måste trots allt inse hur extremt oljeberoende vi är, allihopa.
Nästa fråga blir hur viktigt vi tycker det är att klamra oss fast vid privatbilism som dominerande transportmedel. Här handlar det om politik. Visioner i konflikt.
Ang. förtätning: jag flyttade från Visby till Uppsala och fann snart att allt var mörkt. I Uppsala bor jag på andra våningen i ett område med femvåningshus, och om det inte vore för att det är en liten park utanför min sida av huset skulle jag knappt få något solljus alls. I Visby, där jag bodde i ett villaområde, hade jag såklart inte samma problem.
En kompis var på ett seminarium om stadsplanering där Göran Greider skall ha sagt att vi bygger för lite skyskrapor. Höghusområden är såklart tätbebodda och därmed kollektivtrafikvänliga, men hur löser vi problemet med bristen på naturligt ljus? För förtätade städer innebär praktiskt taget att förvandla stadsborna till källarråttor. Var hittar man balansen?
Ett första steg kan såklart vara att gräva ner sådant som inte har fönster, som biografer, butiker, etc i jorden. Mer plats på ytan då!
Job: Vi får väl förtäta lagom … Och visst, mycket kan grävas ner. Kollektivtrafiken inte minst (jag bor i Stockholm och åker tunnelbana dagligen).
Jack: Visst, bilarna blir “bättre”. I energihänseende betyder det att de får bättre verkningsgrad. En vanlig gammal sketen bensinmotor (ottomotor) har en verkningsgrad på runt 30%. Det betyder att det kanske går att göra någon form av motor som är lite drygt tre gånger bättre, men sen är det tvärstopp. Delar av de förbättringarna är redan gjorda, delar återstår (jag hittar inga siffror på verkningsgrad för en modern bil). Men hur stora framsteg vi gör så kommer verkningsgraden aldrig att nå över 100%.
El är inte en energikälla. Ett tåg eller en bil som går på el går i själva verket på kärnkraft eller vattenkraft (eller i en väldigt liten bra endel sol, vind eller vågkraft, eller i en ganska liten dålig andel, kol). Trots det skulle jag personligen gärna vilja ha en elbil. Trots att kollektivtrafiken är överlägsen till vardags finns det nämligen ibland fördelar med att ha bil, och kärnkraft, elnät och batterier är nog det minst dåliga sättet att driva en bil.
Det finns inga bilar som är bra för miljön, bara mer eller mindre dåliga. Och de som var så lite dåliga som möjligt igår bör anses vara det sämsta man kan acceptera idag (vilket inte betyder att man ska skrota alla gamla bilar direkt, en stor del av miljöpåverkan ligger i produktionen av en ny bil).
“Elektricitet är inget alternativ – oljebristen kommer att göra all energi betydligt dyrare.”
Energin blir bara dyrare tills det byggts tillräckligt många nya kraftverk för att möta efterfrågan. Och elen har ett försprång eftersom det med dagens bensin- och elpriser är ungefär en fyra gånger så dyrt att köra en km på bensin än med el.
Bilen som symbol för frihet dyker ofta upp i den här typen av diskussioner. Jag har aldrig förstått den symboliken, kanske var den giltig innan massbilismen blev ett faktum. Personligen känner jag mig aldrig så ofri som när jag sitter i en bil. Till och med flyg känns bättre.
Varje morgon när jag cyklar förbi bilköerna på väg till jobbet är atmosfären full av avgaser, frustration, ångest och hänsynslöshet. Jag antar att frihetssymboliken är en viktig del av teologin kring massbilismen och teknikoptimismen eftersom den så ofta åberopas så desperat.
Tackar för boktipset! The long descent låter nästan mer intresant än oljeboken. Får kanske ta mig en titt.
Går det att vifta bort dyrare el? Nej det går inte att vifta bort. Hur mycket vi är beredda att betala för att behålla bilen, som transportmedel, upplevelse, och tja en massa annat vet nog ingen exakt. Men jag gissar som sagt att många är beredda att offra en del för att få ha sin bil, även i en tam elvariant. En vision är kanske kollektiv transport för jobb å studier och så tar man elbilen ur garaget för nöjesåkning på helgerna…
Jag håller med Rasmus Kaj i princip om allt. Sen är ju det där ordet miljöbilar lite knepigt. Visst förstår man att det handlar om bilar som är lite mindre dåliga för miljön. Men ordet kan så lätt tolkas som att de är något riktigt bra för miljön. Som om systemet skulle sälja alkoholistvänlig sprit för att det bara innehåller fem procent alkohol eller något åt det hållet.
Tillverkningen av bilar (som RK nämner kort) är väldigt energikrävande. Just nu har ju varje bilmärke sitt helt egna vertikala produktionsled (vilket i sig borde kosta en kosta onödig energi). Om jag förstått saken rätt så finns ingen konkurrens, och därmed inget reelt incitament för forskning utveckling, mellan bildelstillverkare. Här har bilindustrin kanske en del att lära av datorindustrin vilket Michael Arrington briljant argumenterar för i den här mycket läsvarda artikeln:
http://www.techcrunch.com/2008/11/29/a-modest-proposal-for-the-auto-industry-stop-building-cars/
Nu har inte Arrington miljöperspektivet för ögonen men han har nog rätt i att cementerade vertikala produktionsled inte medger någon flexibilitet. Så för att att miljöperspektivet; även om vi börjar kräva elbilstillverkning på bred front så är tillverklingsstrukturen så rigid att en anpassning från bilproducenterna blir väldigt svårt att göra. Men om tillverksnings-strukturen, med recessionens hjälp, kanske bryts upp en aning kanske det finns anledning att vara hoppfull.
@Jack: Intresssanta citat och kommentarer! Du råkar inte ha någon egen blog man kan kika på?
@Job: Det finns sätt att komma runt det: http://www.google.com/search?q=heliostat+park
Teknikoptimism är rätt trevlig, men den “religiösa” tillväxt-tron kanske framförallt gäller tidsramarna? Jag kan köpa tanken att det med tiden går att lösa mycket med teknik, men innan dess riskerar vi kanske en energimässig likviditetsbrist (möjligen tillfällig, men potentiellt mycket besvärlig). Diskuterade detta med både tillväxttroende och skeptiker på: http://erik.urgott.se/2009/06/utmaning-avprogrammera-tillvaxtskeptisk.html
(Utmaning: Avprogrammera tillväxtskeptisk civilingenjör)
Trodde inte att du var en klimatalarmist. Nu blir jag lite besviken.
Problemet ligger inte i för mycket apokalyptik, utan i för lite. Bygg för i helvete inte en väg som blir färdig först 2020 när världen troligtvis redan då ej längre finns. Köp sprit och knark för pengarna; man ska ha skoj medan man kan!
[...] samma tema: Tomas Eriksson, Gunnar Lindstedt, Rasmus Fleischer. Posted by Jakop Dalunde Filed in Centerpartiet, Infrastruktur, Miljö, de Gröna Tags: [...]
Kommentera