Entries from September 2009 ↓

Ännu mer om pappersböcker och digitala variationer

Under onsdagskvällen toppade jag Newsmill med en artikel som först hade rubriken “Därför bör min bok läsas på papper och inte på nätet” (vilket fortfarande står skrivet i sidans adress) men som Newsmill snabbt omrubricerade till “Därför bör man betala för min nya bok”. Nåväl, sådana spekulativa rubriksättningar får man räkna med. Själva texten tar avstamp i sådant som redan postats här och från resonemangen i Det postdigitala manifestet om skillnaden och kretsloppet mellan digitalt och analogt. Passar även på att replikera till Andreas Ekströms text i gårdagens Sydsvenskan som också tog sin utgångspunkt i kommentarer här på Copyriot.

I torsdagens Aftonbladet ska Det postdigitala manifestet recenseras av Martin Aagård, som redan talat om boken i radio. Som upptakt gör han några trötta piruetter på Aftonbladets kulturblogg. Han hörde alltså av sig till mitt förlag och bad om att få en pdf-version av boken att lägga ut på Aftonbladets webbsida. Veterligen har Aftonbladet aldrig gjort något liknande, utan av allt att döma var det en fråga som ställdes just i syfte att få ett nej till svar. Och ett nej fick han, av samma skäl som förklaras i Newsmill-texten: Det postdigitala manifestet släpps i pappersformat och med uppmaningen “kopimi” som alltså bland annat har hörsammats genom flera digitaliseringar. Däremot släpper vi inte en officiell pdf-version som utger sig för att vara en exakt motsvarighet till pappersboken. Inte ens när Aftonbladet frågar.

Martin Aagård tar förlagets nej till intäkt för att påstå att jag “inte vill distribuera boken som gratis pdf” – trots att jag har torrentklienten öppen, redo att distribuera pdf:en så fort en förfrågan anländer via Openbittorrent. Fast strikt talat är det då inte boken som distribueras, bara en av många möjliga digitaliseringar av den. Martin Aagård förstår mycket väl resonemanget om att varje formatbyte innebär en förändring, men han förvränger det genom att påstå att jag skulle vara rädd för att “brister” uppstår via kopiering. Så kan han komma fram till sin slutpoäng: att han som musiker tycker att det är jobbigt att det cirkulerar feltaggade mp3:or.
Martin Aagård vill kort sagt framställa det hela som att jag egentligen känner likadant som honom. Att jag vill spridas men samtidigt skydda verkets integritet. Men i själva verket vill jag undvika från att ge “verket” en medieoberoende integritet. Det är just därför som jag inte släpper någon officiell pdf-version. I stället föredrar jag att se en mängd olikartade digitaliseringar av samma pappersbok. Gärna med marginalanteckningar och tillägg eller rena förvrängningar. Så länge det finns ett någorlunda öppet internet och en intresserad läsekrets kommer ändå de dåliga förvrängningarna att sållas bort medan de bra består.

Idag hände någonting fantastiskt. Isabelle Ståhl – som för övrigt recenserar Det postdigitala manifestet i nya numret av Axess – gav den ett nytt omslag. “Komplett med allt jag gillar, samt några personer och fenomen som förekommer i boken”, som hon själv skriver. Det är så vackert!

Tänk om en variant med sådan framsida också börjar cirkulera på internet, vad fint det skulle vara! Versionen skulle kunna kallas för andra polska upplagan för vilken manifestförfattare drömmer inte om att skriva förord till en sådan?

Slutligen kan meddelas att ni som har förhandsbeställt manifestet bör få det hemskickat under torsdagen eller möjligen fredagen. Andra inköpsmöjligheter är på väg att tillkomma.

Bokförlag är inte lika onödiga som skivbolag

Missade Bokmässans antagligen kloka panelsamtal om författare och förlag, det med bland andra Unni och Isobel. Lite återberättas av Anna Troberg och Lina Kalmteg.

Slapp också Förläggareföreningens samtal om “bokbranschen och den digitala världen” men därifrån kom en lång och vass rapport från Kalle Magnusson (som även bjuder på en länklista).

Är då bokförlag onödiga? Nej. Så tror bara de som väljer att bortse från skillnaden mellan olika konstarter och olika medieformer. Bokförlag och skivbolag må ha enats i kampen för dumhet, men relationen författare-redaktör/förlag är inte densamma som relationen musiker-producent/skivbolag. Framför allt finns det ingen stabil definition av vad en “producent” är i dagens musiktekniska situation.
Musiker kan i många fall klara sig bra utan skivbolag, vilket också beror på att urval av musik kan göras relativt snabbt (att lyssna igenom några låtar tar inte alls så lång tid som att läsa igenom en bok), vilket även betyder att urvalet i högre grad kan distribueras på kollektiv.
Om vi däremot vill att böcker i någon mening ska vara stabiliserande stopp, till skillnad från bloggarnas flöde, behöver författarna har någon form av redaktör. Någon som går igenom texten och föreslår förändringar fram till den slutpunkt då man gemensamt kan komma överens om att det är dags för tryckning. Ännu ett skäl till detta är att författandet trots allt är en ensam syssla på annat sätt än vad musikutövandet är.
Således är det rimligt att tänka att bokförlag framöver kan ha en större roll att spela inom urvalet av litteratur, än vad skivbolag har inom urvalet av musik. (Just detta tycks Isobel, som just gjort slut med Bonniers, ha framhållit i det ovan nämnda panelsamtalet.)

Fast visst går det att tänka sig att förlagsfunktionen sprids ut, som Anna Troberg förutspår:

Jag pratade till exempel om att förlagens kompetens skulle bryta sig loss från förlagen och börja arbeta enligt någon sorts frilansmodell, inte att man skulle bilda nya statiska kluster som liknar dagens förlag. Jag menade att man skulle kunna välja helt rätt medarbetare för varje del av varje separat projekt och därmed få en helt annan kreativ dynamik än när man jobbar med de paketlösningar som de traditionella förlagen erbjuder. Kort sagt, använd ungefär samma kompetens, men använd den medvetet och dynamiskt.

Å andra sidan: Vad är Anna Trobergs omfamnande av maximalt flexibla projektmodeller annat än den samtida arbetsmarknadens förhärskande ideologi (en ideologi som skulle kunna stämplas som nyliberal eller postfordistisk)? Utan att låsa fast oss i trötta politiska kategorier, bör vi nog ägna en tanke på flexibiliseringsmyntets baksida. Angela McRobbie skriver i nya numret av Fronesis:

För gammal för att vara inne? För osäker för att klara av att marknadsföra dig? För olycklig för att festa? Sådana bekymmer kommer bara de redan kända tillåta sig att ha.
/…/
De barnlösa unga kvinnorna kommer alltså att lägga beslag på så många av de nya kulturjobben som de kan /…/ Detta omformar och framhäver klasskillnaderna mellan unga kvinnor. Och när flytande gränser träder i stället för fasta strukturer framstår de projektjobb som snappats upp vid bardisken som utslag av “tur”. På dessa nöjesbetonade platser som karakteriseras av någon viss “scen” eller “atmosfär” döljer själva uppluckringen av gränsen mellan arbete och fritid de materiella hinder som ställer sig i vägen för upptäckten av “talanger”.

Uppdatering: Tobias Nielsén skriver mycket intressant om bokens framtid.

Martyr- och musketörsromantik hos upphovsrättsorganisationer

Ta ett djupt andetag. Läs sedan dessa två hyllningsdikter, tillägnade Carina Rydberg och Dick Harrison. Dramatikern Birgit Hageby, vice ordförande i Sveriges Dramatikerförbund och avbildad ovan, har skaldat dem. De är de officiella motiveringarna till priset “Upphovsrättens hjältar” som delas ut av upphovsrättskollektivet Alis. Ceremonin på Bokmässan leddes av Journalistförbundets ordförande. Vem som deklamerade dikterna är inte känt.

Vad som är så oerhört fascinerande är hur upphovsrättsfundamentalisterna har anammat en dramaturgi som är exakt identisk med den hos (om uttrycket tillåts) bottenskrapet av pirater.
Den patetiska (i ordets rätta bemärkelse) sjöslagsretoriken från Hollywood. Sättet att metaforiskt beskrivna politiska och sociala konflikter som de var dueller med värja. Tonfallet som kunde vara kopierat direkt från en tonårings första inlägg på Piratpartiets forum som ingen annan orkade svara på.
Smaka bara på vad Birgit Hageby skaldar om Dick Harrison:

Hans gedigna kunskaper och intellektuella kapacitet hjälpte
honom att genast känna igen dem, som återkommande
skuggor ur historien.
Trots avsaknad av svarta ögonlappar och ekande träben,
var det som om han kunde se papegojan på deras axel,
som entonigt upprepade ett inlärt ord utan mening.
Ordet var FRIHET som urholkats till att betyda något helt annat.
Denna falska frihet har han bekämpat sedan dess, och
mot hans vassa värjstick har skurkarna haft svårt att försvara
sig med sina slöa, trubbiga huggare.

Radbrytningarna är av allt att döma menade som poetiskt stilgrepp, som i hyllningsdikten till Carina Rydberg:

Beryktad som fräsande puma med knivskarpa klor,
rivandes hål på uppblåsta argument och självgoda attityder
i kampen för sina åsikter.
I upphovsrättsfrågan har hon tagit bestämd ställning,
offrat både vänner och den arbetsro hon så väl behövt

Könsstereotyperna (mannen är pirat, kvinnan är puma) är en sak. Vad som är sorgligt på riktigt är hur martyrskapet hyllas av de organisationer som står bakom priset. Carina Rydberg har uppenbarligen inte mått särskilt bra i år, det inser genast alla vi som sprungit på henne under sommaren, då hon visade sina “knivskarpa klor” som mest. Hon har kort sagt framstått som tärd, vilket är en tråkig sak oavsett vad man tycker om hennes insats i debatten.
Prismotiveringen väljer då att särskilt lyfta fram hur hjältemodigt det varit av Carina Rydberg att hon “offrat både vänner och den arbetsro som hon så väl behövt”. Det är smått osmakligt.

Tjugo sidor text på en vägg i Göteborg

Tim Etchells är mest känd som regissör i Sheffields postdramatiska teaterkompani Forced Entertainment, men har allt mer börjat jobba med konst utanför scenen. Göteborgs konsthall visar just nu hans verk City Changes som rätt och slätt består i tjugo A4-sidor med olikfärgad text, utskriven med bläckstråleskrivare.

There was once a city in which nothing ever changed.

Varje inramad A4-sida beskriver en stad, en livsvärld, en samhällsformation. Varje sida är en bearbetning och en negation av den föregående. Samma teman upprepas men vänds på huvudet varje gång.

There was once a city in which things changed constantly.

Förändringarna av texten blir färglada genom den välkända funktionen “spåra ändringar” i Microsoft Word. Att varje sida är upplagd som en absolut motsats till den föregående betyder även att många ordföljder upprepas. Första sidan består således av svart text, sista sidan har en massa olika färger. Påminner även om Etherpad.

There was once a city in which change was impossible.

Som betraktare sugs man in i att jämföra sidornas färgläggning med varandra och därigenom upptäcka textens olika lager.

There was once a city in which change was impossible to avoid.

Varannan stad som beskrivs präglas av stillestånd, varannan av rörelse. En motsats som står i centrum för det där som brukar kallas moderniteten. Här berättas dock ingen linjär historia om hur “allt som är fast förflyktigas”, bara en lång rad av historier med ambivalenta inslag av utopi och dystopi och oerhört vassa politiska ironier.

There was once a vibrant, energetic city where a ceaseless spirit of change ran through the streets, flowing this way and that in eddies and ripples, affecting everything and everyone.

Genomgående visar det sig att negationen av det dåliga blir någonting ännu sämre. Någon dialektisk process mot ökad fulländning kan inte spåras genom kedjan av teser och antiteser. Snarare tilltar bara förvirringen. Ändå kan anas, när förvirringen blir tillräckligt stor, ett överslag mot något som nästan liknar realism.

There was once a stagnant city where not even the faintest breeze ran through streets that were almost deserted.

Själv antecknar jag frenetiskt i mitt block. En annan besökare fingrar i någon form av mobil eller handdator. Tycker hon liknar Karin Ajaxon (Juliagruppen), men hon har den stora skärmen på sin keps så djupt neddragen att ansiktet skyms. Vi småträngs kring tavlorna ett tag. Först senare samma dag, på ett kaffehus en bit bort, visar det sig att det verkligen var Lillmacho. Hon hade varit så upptagen med att skriva av text att hon alls inte kollat över kepsen.

There was once a city that changed constantly for the simple reason that its population were a bunch of pranksters who lived “life” in the most playful and confusing ways they could find.

Här är sista meningen från var och en av de tjugo sidorna, som ett exempel på mitt avskrivande.

There was once a city that never changed at all for the simple reason that all its issues had been properly addressed.

Katalogtexten känns minst sagt platt. Samma sak med det fåtal beskrivningar ur recensioner som jag hittar. Trötta upprapningar av konstklyschor. Dåligt träffande utsagor om att City Changes skulle handla om “staden” och/eller “språket”, när det egentligen är mycket större. Vore intressant att se om litteraturkritiker skulle vara bättre än konstkritiker på att ta sig an det. För visst är det litteratur, om än inte i bokform.

In the city’s legendary nightclubs people danced alone and to their own tunes.

Sådan här textbaserad konst är nästan alltid urtrist, men tro mig, detta är fullständigt jävla genialiskt. Alla göteborgare måste rusa upp till Götaplatsen, in på konsthallen (gratis inträde) och ägna en halvtimma åt att försjunka i Tim Etchells tjugo texttavlor.

Om bokmässefesterna

Får man göra en kaxig sammanfattning av festerna kring bokmässan? Då vill jag uttrycka det så här: Galago-festen (torsdag, Bellmansgatan) var trevlig. Glänta-festen (fredag, Världskulturmuseet) var usel. Den postdigitala festen (lördag, Röda Sten) var alldeles fantastisk. Låt mig förtydliga.

Inget ont om Glänta. De gör en av Sveriges absolut förnämsta kulturtidskrifter. Tidskrift och fest är dock två olika konstformer (eller ska vi kanske snarare säga: meta-konstformer). Ingenting säger att tidskriftsredaktörer skulle vara bättre på att ordna klubbar än vad bildhuggare är på att spela dragspel. Här blev resultatet en fest som kombinerade det sämsta av Stureplan med det sämsta av studentfest.
Förvisso har Glänta en fantastisk förmåga att locka smarta människor till en och samma plats, men det är också allt. Platsen i fråga var alltså den väldiga foajén till Världskulturmuseet, vilken utnyttjades på sämsta möjliga sätt. Draget att placera musikframträdanden och dansgolv ovanför den stora trappan, medan ytan nedanför lämnades öde, var genuint dumt. Att över huvud taget tillåta öde ytor i festliga sammanhang är nästan alltid dumt. Undantag finns givetvis, men som alltid i konstnärliga sammanhang gäller det att ha en utsökt känsla för vilka regler som man bryter mot.
Musiken var först lätt sövande (inte dålig, men inte festlig heller), därefter abrupt utbytt mot blandade hits (inte dåliga, men inte heller med en ljudutrustning som gjorde sig bra i den stora lokalen). Kritiken ska inte riktas mot någon av dem som framträdde, utan mot den övergripande organiseringen av rummet. Kön till baren var en historia för sig. Tjugo minuters väntan för att köpa en liten flaska öl för 45 spänn.
Nej, Glänta hade gjort bättre i att ta hjälp av festfixare. “Festfixare” behöver inte betyda en Micael Bindefeld-typ, lika lite som “musiker” behöver betyda en Per Gessle-typ. Det handlar inte om professionalism utan om en viss typ av (meta)konstnärlig kompetens, där det avgörande är förmågan att se till uppläggets helhet och till samspelet mellan rummet och besökarna. Framför allt borde Glänta inrätta sin fest i en mindre lokal, utan öde ytor.
Festen var riktigt usel, därom var många besökare eniga. Därmed inte sagt att det nödvändigtvis var plågsamt eller tråkigt att vistas där. Bara att vistelsen inte tillförde något större mervärde, utöver den samvaro som redan fanns mellan de anländande klungorna. Eller jo, att Daniel Berg och Carl-Michael Edenborg satt i dörren var en bra sak. Deras sätt att jobba skulle passa ännu bättre till en lämpligare lokal än Världskulturmuseet.

Det här inlägget är ett försök i att bedriva fest-/klubbkritik, utifrån de antydningar om “en postdigital musikkritik” som framläggs i manifestet (§ 39).

Releasefesten för Det postdigitala manifestet hölls alltså på Röda Sten, en mindre lokal som inte lämnade en endaste kvadratmeter öde utan tvärtom fylldes. Fullt betydde omkring 300 personer och som sagt hade cirka 290 böcker delats ut till betalande besökare innan midnatt.
Vad för slags folk kom? Överlåter till andra att beskriva den saken. Strax efter att dörrarna öppnat twittrade någon att “muminvänster och neoliter” befolkade stället. “Känns lite som… Stockholmsnatt”. Blir nyfiken på vad muminvänster betyder. Neoliter syftar, antar jag, på duon SvenssonNorberg som redan var på väg att gå när jag kom (den senare hade lyckats fixa en piratkopia av min autograf, som han sen ville ha autenticera med ytterligare en autograf). Stockholmsnatt? Jo, visst syntes många välbekanta stockholmare, men någon form av göteborgare dominerade ändå.
Festen ordnades inte av bokförlaget Ink på egen hand, utan i samarbete med Klubb Koloni, det vill säga Christian Pallin, vars betydelse för Göteborgs musikliv väl knappast kan överskattas.

DisDishDance fick ställa in på grund av sjukdom men ersattes av underbara trion Liechtenstein. De står i en klass för sig när det kommer till post-twee/post-punk, även om det är svårt att riktigt säga varför – kanske har det att göra med den delikat blaserade attityd som de uppvisade på scen. Band nummer två var Fontän vars suggestiva electrokraut fängslade publiken. Vem var den fantastiska electro-dj som spelade däremellan? (“En tjej från Bulgarien”, enligt någon.) Tror det var hon som spelade den ena av de låtar som Daniel Risberg nämner i förbifarten i ett överlag läsvärt inlägg.
Sista timmarna regerade Kornél Kovács och Axel Boman. De spelade, enligt egen andrahandsutsago, “postdigitalt, postdigitalt, postdigitalt”. Inga minimalexcesser utan svängarna togs ut med en Windowlicker instucken som 1999-orgie i mitten och en galen sista kvart som helt otippat kröntes av balkanbrass som avslutning. Lycka.

Men även den här festen på Röda Sten hade mörka sidor: vakterna, som lyckades förstöra feststämningen för en hel rad av gäster genom helt omotiverade uppvisningar av maktfullkomlighet. Extremt bedrövande att det ska behöva vara så. Om det alls går att utvinna någonting konstruktivt ur saken, är det en tanke om att musikjournalistiken borde räkna vaktbeteenden till den helhetsupplevelse som recenseras när det skrivs om klubbar. Lika lite som man bara kan skriva om de ljud som hörs, kan man utesluta vaktpuckons agerande. En klubb med dåliga vakter blir en dålig klubb. Tyvärr blev även Röda Sten delvis en dålig klubb, på grund av dessa vakters beteende. Möjligtvis kan en musikjournalistik som uppmärksammar sådant bidra till att sätta press på ställen att skaffa sig vettiga vakter. (Tror att jag lyckades droppa den tanken under påföljande dags seminarium i Aftonbladets monter på bokmässan, anordnat av magasinet Novell, om popjournalistikens framtid på nätet.)

Hur som helst: tack alla som kom. En fantastisk natt! Slänger väl upp en hittad bild, trots att det knappast kan bli en rättvis representation av en postdigital fest…

Till alla som inte fanns med kring Bokmässan och som nu rimligtvis stör sig på tjatet: Bokmässan är en sådan där pseudofestival som i sin helhet är föga upphetsande, men som erbjuder en plats (eller snarare en ursäkt) för en massa subfestivaler. En formidabel sådan frammanades av diverse tapirer, julianer och telekomiker. Blir helt rörd av att läsa Lisa, Gustaf, Isabelle, Isobel och Elin. Avslutar med att upprepa några ord ur svärmen: “Att minnas, det är lite som samlarbilder. Man byter sina minnen mot andra där man har luckor.”

Inte många timmar hann gå innan manifestet dök upp i en scannad pdf-variant

Klockan 20.00 lördag kväll postades förra inlägget, “Varför det ännu inte finns någon länkad pdf“. Där förklarades varför varken jag eller förlaget valt att släppa en “officiell” pdf-version av Det postdigitala manifestet, vilket inte står i motsättning till att all kopiering av boken uppmuntras, tvärtom. Ytterst livliga diskussioner följde, men jag deltog inte i dessa eftersom jag var upptagen inte minst med den fantastiska releasefesten (där 290 böcker delades ut till de betalande besökare som kom till Röda Sten innan midnatt).

Strax efter klockan 12.00 på söndagen dök det upp en torrentfil pekande till en inscannad version av Det postdigitala manifestet, uppladdad till The Pirate Bay av en anonym användare. Hurra!
Var och en av bokens sidor har scannats in och förpackats som en pdf-fil. Inga anteckningar eller andra uppsåtliga tillägg syns till i denna pdf. Däremot har flatbäddsscannern tillfogat en karakteristisk effekt vid sidans vikning:


Färgerna ter sig mycket blekare än i pappersversionen, där den oranga färgen verkligen är kraftfull. Scannern har alls inte registrerat att några sidor i slutet, länklistan, har pappret färgat i en blekorange färg. Relieftrycket som gör omslagets titeltext kännbar för fingrarna försvinner vid konverteringen till tvådimensionell datarepresentation. Och så vidare. Fast ändå kan inte värdet av boken som materiell artefakt reduceras till summan av den information som går förlorad via digitalisering. Varför inte? Läs manifestet…
Pappersboken har sitt eget värde, vilket de som väljer att beställa boken instinktivt känner. (Hoppas jag. Folk ska åtminstone inte köpa den av moraliska skäl eller i syfte att ge mig ekonomiskt stöd.) Även pdf-filen har sitt eget värde, som inte står i motsättning till pappersbokens värde. Till de främsta värdena av pdf-filer hör sökbarhet. Just den pdf-fil som hittills kommit i cirkulation har dock låg sökbarhet, eftersom den bara består av en serie bildfiler utan sökbar text.

Klockan 14.30 på söndagen postades dock en textversion av Det postdigitala manifestet på PasteBay. Antagligen är det en automatisk bearbetning av nyss nämnda pdf, vilket medfört smärre brister såsom att radbrytningar helt avslutas i den avslutande länklistan eller att den lilla kopimi-pyramiden förvandlats till “^^”. Men det är ju fortfarande helt strålande. Kanske är det bara en tidsfråga innan någon sätter ihop text med bild till en ny, sökbar pdf.
Någon har även gjort manifestet till en wiki, genom att helt enkelt lägga in textversionen som en enda lång wiki-sida, som sedan indexerats efter paragraf, fast bara halvvägs (till paragraf 23). Om denna wiki ska ha något syfte utöver att tjäna som en ren referenssida vore det kanske en bättre idé att lägga in varje paragraf som separat sida. Då skulle det bli mer inbjudande att börja bygga korslänkar, vilket kan leda till att resten tar sig själv. Kan själv tänka mig en massa sidor för där särskilda begrepp och frågeställningar skulle kunna vidareutvecklas för alla som eventuellt är intresserade.

Någonting kan ändå sägas om de många (hittills 35) kommentarerna till föregående inlägg. Drivande i diskussionerna är en serie av ganska aggressiv utfall från ett troll som endast kallar sig “name”. (Om personen hade använt ett namn eller ett vettigt nick hade jag möjligen inte använt trollstämpeln. Nu anser jag den däremot vara fullt befogad.)
Trollet menar, i tur och ordning, att det är “respektlöst”, “dubbelmoral”, “ynkligt”, “leacher-beteende” [sic] samt “lågt” av mig. Vad? Jo, alltså att inte själv distribuera en officiell pdf-variant av Det postdigitala manifestet. Trollets argument för detta, i den mån argument alls förekommer, är skrivet i en vi-form (som för övrigt är det bäst beprvade exemplet för utomstående provokatör att så split genom anonyma utfall):

Vi har alla stöttat Rasmus Fleischer i hans krav på öppen tillgång till filmer och musik. Nu spottar han oss i ansiktet genom att vägra oss tillgång till hans egna material. Vi är många som är besvikna på honom

“Vi”, haha! Övriga deltagare i diskussionen är snabba med att korrigera trollets bisarra påstående. Boken utges ju uttryckligen under imperativet “kopimi“, som även framgår på försättsbladet, där andra böcker brukar statuera “copyright”:


Vad de trångtänkta missar är att kopiering är så mycket större än bara fildelning. Kopiering sker i varje skrivande av en bok, i varje tryckande av en bok, i varje läsande av en bok. Kopiering sker varje gång om någon läsare återberättar en tanke som läsandet väckte, varje gång som någon hör något och omsätter det i en handling. Kopiering sker på dansgolv såväl som i kopieringsmaskiner. Digital kopiering är i princip identisk men omgärdas alltid av analoga kopieringar som aldrig är helt identiska. Kopimi handlar om att bejaka all form av kopiering, särskilt kopieringens glapp där förändringar sker.

Som jämförelse kan vi ta det pappersfanzine som distribuerades kring The Spectrial. Veterligen har det ännu inte digitaliserats, men det fortsätter ställa en spännande fråga eftersom fanzinet i fråga dels har två framsidor, dels saknar titel. Varje försök att distribuera en digitaliserad pdf-version skulle kräva dels att den ena framsidan sätts först, dels att fanzinet ges någon form av (fil)namn. Där blir det tydligt att digitala filer är någonting annat än de materiella objekt som de representerar.
Som Monki skriver, är digitaliseringen inte ett “jobb” som “ska göras”. Vad som hamnar på The Pirate Bay kan aldrig vara boken “Det postdigitala manifestet”, utan någonting annat, även om det innefattar texten ur boken. Varken jag eller förlaget påtar oss företräde till att definiera vad detta andra är. Vi har koncentrerat oss på att framställa en bok, vilket i bästa fall är en start på en stor mängd kopieringar av olika slag (vilket vi understrukit med ett “kopimi”). Jag är involverad i vissa av dessa kopieringar men inte andra.

Någon frågar: “Har Rasmus en pdf?” Visst har jag (och även ett fåtal andra) en pdf, som är både snygg och sökbar, direkt från förlaget. Denna pdf omfattar visserligen bara bokens inlaga, alltså inte dess omslag, vilket finns som en annan pdf. Skillnaden är betydande mellan att distribuera dessa pdf:er separat och att bygga ihop dem till en enda (vilket förstås går med speciell mjukvara, även om jag aldrig orkat bry mig om att införskaffa sådan).
Trollet vill få detta till att “Rasmus Fleischer kräver att någon annan lägger upp hans bok på TPB!” Kräver? Hur skulle någon kunna kräva någonting sådant? Kopiering är urval. Ingen digitaliserade Spectrial-fanzinet (det valdes bort) men genast re-digitaliserades Det postdigitala manifestet (det tycks klara urvalet, åtminstone om torrentsvärmen förblir vid liv).
Att scanna en bok tar tid. Precis som musik tar tid (manifestet, §45). Precis som det tidigare idag tog tid för mig att för hand skriva av delar av Tim Etchells textkonstverk på Göteborgs konsthall, trots att samma information hade kunnat inhämtas med en kamera. Men allt spännande händer i kopieringens glapp och därför är det viktigt att bejaka glappen, inte förneka dem. Det är, som ChrisK påpekar, förödande att tänka format endast i termer av kostnadseffektivitet eller hastighet. Kopimi är inte detsamma som ett försök att minimera all friktion. Kopimi är lusten att kopiera och kopieras och till allt som sker i kopieringen. Vilka slags kopieringar av Det postdigitala manifestet som är möjliga, det kan inte dess författare veta.

Slutligen: Trollet lockades fram helt medvetet. Just det var syftet med föregående inlägg. Den här gången fanns förutsättningar för ett produktivt trolleri, tycker jag. Det fick en rad andra att vässa sina formuleringar och motiverade sammanställningen av det här inlägget. Många andra gånger gäller regeln att troll inte ska matas, men inte heller den regeln är universell.

Varför det ännu inte finns någon länkad pdf

Flera har frågat om jag kommer att distribuera Det postdigitala manifestet som pdf. Några har gått mer rakt på sak och ställt krav: “TPB-länk, tack!”
Svaret på första frågan (vilket redan har givits men kan upprepas) är kort sagt “nej”. Fast det är klart, om någon distribuerar en pdf via bittorrent så kommer ju jag att ansluta mig till svärmen och därmed delta i distrubutionen. Jag kommer även glatt att länka, samt att åter påpeka att det på bokens försättsblad är tryckt “kopimi”, inte “copyright”.

Men det förutsätter, som sagt, att någon annan sätter igång sin scanner och skapar en pdf-version. Om det sker imorgon eller om ett halvår är ingenting som jag lägger mig i, men jag hoppas allra helst att det börjar spridas flera olika piratversioner av Det postdigitala manifestet. Gärna en cam-version (bokens sidor fotograferade med vanlig digitalkamera). Jättegärna scannade versioner med okända människors marginalanteckningar. Varför inte versioner anpassade för läsplattor, jämte en version av boken i rent textformat? Allt detta vore spännande att se.
Däremot kommer varken jag eller bokförlaget Inkatt släppa en “officiell” pdf. Lika lite som vi kommer att släppa en officiell filmatisering eller en officiell inläsning. Det postdigitala manifestet är en litterär produkt framställd med sikte på papper. Den är oerhört snygg och innehåll dessutom vissa resonemang om varför skillnaden mellan pappersböcker och digitala medier bör bejakas.
Kopimi kan betyda många saker men det betyder inte, menar jag, att man utlovar “digitaliserade versioner” av allt materiellt. För sådant är “formatnihilism” en bättre term. Däremot betyder kopimi att man bejakar all kopiering och odlar en nyfikenhet för allt det som sker i kopieringens glapp. En pdf eller en mp3 är något annat än en bok, även om de baserar sig på en bok.

Kort sagt: Det postdigitala manifestet kan beställas från bokförlaget Ink (eller köpas på bokmässans sista dag, t.ex. i Glänta/Vertigo/Site-montern). Det postdigitala manifestet kan även digitaliseras, kopieras och modifieras på ett otal olika sätt. Kopimi! Nu rör vi oss ner mot den postdigitala festen

Fronesis nya nummer om kulturpolitik är här (och Johan Söderberg leker Håkan Roswall)

Tidskriften Fronesis nya nummer om kulturpolitik, som slutligen kom från tryck härom dagen, är oerhört läsvärt. Öppnas med en översatt artikel där den gode Fredrik Stalder diskuterar kultur som produkt respektive process, varpå Otto von Busch tar vid med ett teoretiserande och visualiserande av hur man kan tänka sig lokalt förankrade kulturutbyten. Likt brukligt bjuder Fronesis även på en översatt klassiker att ta ställning till, i detta fall resonemangen om scenkonstens permanenta kris av ekonomen William J. Baumol. Här finns angelägen kritik av ideologiska föreställningar om ett kunskapssamhälle, samt en mycket skarp liten observation av idéhistorikern My Klockar Linder gällande hur tidigare svensk forskning om kulturpolitik har missuppfattat ett tal av Per Albin Hansson. Med mera. Ja, förresten så medverkar jag även själv med en artikel om regleringen av musiklivets amatörer, men till den kan vi återkomma när jag är hemma i Stockholm med möjlighet att lägga upp den som pdf.

Fronesis bjuder även på ett kortare utdrag ur A hacker manifesto av McKenzie Wark, diskuterandes hur “hackers” (mycket brett definierat) i neomarxistiska termer kan förstås som en klass. Texten är försedd med en intressant inledning skriven av Johan Söderberg, som bland annat diskuterar beröringspunkterna mellan Warks hackerklass och Richard Floridas “kreativa klass” (där den senare teorin uttryckligen tar avstånd från varje tanke på klasskonflikt). Läsvärt med många referenser till Richard Barbrook.

Men det är sannerligen komiskt att Johan Söderberg inte kan skriva en text utan att återkomma till samma påstående, som han aldrig ens försökt att belägga, nämligen att The Pirate Bay “har organiserats av entreprenörer och bedrivits i vinstsyfte”. När han påstod det i förra årets bok Allt mitt är ditt refererade han till påståenden från kammaråklagare Håkan Roswall. Stockholms tingsrätt avvisade dessa påståenden – enligt den fällande domen kunde det inte beläggas att någon av de tilltalade skulle ha gjort några personliga vinster från The Pirate Bays annonser.
Johan Söderberg ger sig dock inte. Nu hänvisar han i stället till en SvD-artikel från den 5 juni 2006, publicerad några dagar efter razzian. Allt den artikeln konstaterar är att det kostar pengar att köpa annonser på The Pirate Bay, ganska mycket pengar vid det aktuella tillfället (vilket delvis hade att göra med att intresset för sajten var exceptionellt stort just då). Artikeln är en journalistisk produkt som sannerligen inte ger några belägg för att The Pirate Bay “har organiserats i vinstsyfte”. Att Johan Söderberg ändå anför denna artikel, och endast den, som stöd för sitt påstående, det får sägas vara ganska magstarkt i en text med akademiska ambitioner. Att Fronesis släppte igenom referensen får ses som ett olyckligt misstag i arbetet. (Min egen text fick en grundlig granskning av redaktionen och jag ombads förtydliga ett par referenser. Jag är tacksam för sådant.)
Mysteriet som kvarstår är varför Johan Söderberg inte klarar av att skriva en text utan att leka Håkan Roswall. Han har ju annars en hel del att säga.

Den postdigitala festen

Om nu föregående inläggs spekulationer om göteborgska dansgolv skulle stämma, är det upplagt för kulturkrock på lördag. Det postdigitala manifestet släpps då på Den postdigitala festenRöda Sten som ligger ute vid vattnet nånstans (ta vagn 3 eller 9 till hållplats “Vagnhallen Majorna”, gå under motorleden mot Klippan, följ väg mot Älvsborgsbron).

Festen blir en krock mellan göteborgsk och stockholmsk musikkultur. På scen spelar bandet Fontän och soloprojektet DisDishDance, båda från Göteborg. Till detta kommer en rad dj’s som kulminerar med Sveriges bästa Kornél Kovács. Han kommer från Stockholm och kommer sannolikt inte bjuda på någon fem-i-tre-tryckare. Däremot ryktas det om att festen övergår i närbelägen efterfest ungefär fem över tre.

Försöker själv spela in en ljudbok av ganska oortodoxt slag, och vill i största möjliga mån företa dessa inspelningar under själva releasefesten, med sorl och musik i bakgrunden. Minst 47 inläsare behövs totalt för att läsa in olika korta avsnitt ur boken, med eller utan egna tillägg. Uppsök mig gärna om ni vill vara med.

299 confirmed guests” på Facebook (och vilka gäster sen!) – det är väl ungefär så många som går att pressa in på Röda Sten. Det verkar bli fullt, så nu säljs det förköpsbiljetter på en butik i Majorna. Men ingen panik, bara ni inte kommer alltför sent under kvällen så ska ni nog få plats. Fram till midnatt ingår en bok i inträdesavgiften på 100 kronor. Vi ses!

Boken kom från tryck igår och säljs nu inne på bokmässan. Ink har ingen egen monter utan parasiterar på andra snälla förlag. Det postdigitala manifestet återfinns dels hos Glänta/Vertigo/Site, dels hos Hydra. För er som inte alls är i Göteborg går det utmärkt att beställa från förlaget.

Ni som befinner er i Stockholm den 8 oktober är även välkomna till den andra releasetillställningen som har ännu snyggare flyer:

Göteborgska dansgolv

Göteborgska dansgolv har vissa särdrag jämfört med stockholmska dito.

För det första avslutas sessionerna regelmässigt med tryckare, även på dansgolv som hela kvällen spelat taktfast elektronisk musik. För flertalet stockholmare är tryckare en anakronism, något som inte upplevts på den här sidan Berlinmurens fall, men här i Göteborg tillämpas sluttryckaren som ett handfast hjälpmedel för kroppars fem-i-tre-klustrande. Ännu saknas trovärdig statistik över om detta leder till att göteborgare i högre utsträckning får ligga.
För det andra jobbar man endast undantagsvis discjockey i Göteborg. En glad amatörism frodas bakom skivspelaren, på gott och ont. Folk förväntar sig inte någon virtuositet i mixandet. Folk förväntar sig kavalkader av låtar som känns rätt för stunden och accepterar abrupta stilbrott och viss tystnad mellan spåren. Viss skepsis kan rentav anas gentemot tendenser till dj-professionalisering.
För det tredje tycks artistnamn spela en något mindre roll i Göteborg. Även när klubbar tar in hyfsat namnkunniga dj’s utannonseras inte deras namn, utan det är snarare själva klubbens namn och koncept som attraherar besökare. Även när band spelas finns liknande tendenser till att bandets namn visserligen skrivs ut, men det tycks vara underordnat klubbens namn.

Ovanstående tre noteringar är förvisso inget annat än lösa rykten och skamlöst generaliserade observationer. Kommentarer?