Förra inläggets lista över bra musikkritik bortom recensionsformatet kan kompletteras med vad Martin Aagard skrev i Aftonbladet om den där My Bloody Valentine-spelningen. En föredömligt materialistisk text om de övertonsupplevelser som enbart är möjliga på mycket höga ljudvolymer (och som tycks ha polariserat publiken mellan de som blev gruvligt besvikna över att inte höra sjungna melodier, respektive de som fördes mot en nästintill religiös extas). Texten är samtidigt välgrundat politisk i sitt ifrågasätta Socialstyrelsens godtyckliga regler för tillåtna ljudnivåer, som enligt Martin Aagard har dödat det fysiska i gitarrocken och gjort indiepop till finkultur.
2005 införde Socialstyrelsen hårdare regler för ljudvolym på svenska scener. Ljudet fick inte längre överskrida 100 db i genomsnitt och aldrig vid något tillfälle 115 db. Hemliga kontrollanter mätte nivåerna, men numera tvingas många arrangörer registrera volymen på en datafil. Böterna kan uppgå till 50 000 kronor. En siffra som kan krossa en liten musikarrangör för gott.
Ni som är bättre på akustik inbjuds att vidareutveckla skillnaden mellan 100 decibel sub-bas och 100 decibel diskant, samt frågan om mätinstrumentens roll i regleringen av ljud. Så långt handlar det ju om fysiska fakta som ganska enkelt kan beläggas. Knepigare är frågan om tinnitus.
Martin Aagard påpekar att ingen vet vad tinnitus beror på. Ljud på hög volym och hög frekvens kan vara en bidragande faktor, men är inte tillräcklig i sig. Stress är en minst lika viktig faktor.
24 kommentarer ↓
Att man inte säkert vet vad tinnitus beror på och om det är ett permanent eller övergående tillstånd är väl en sak, men man kan för den skull inte bortse från att höga ljudvolymer kan orsaka andra problem, och att det är därför som normerna finns. Permanenta hörselnedsättningar som beror på att ljudtrycket förmår bryta av känselhåren i hörselcellerna – vilket ger ett glapp i det frekvensspektrum man kan uppfatta – vet man ganska bra hur de uppstår. http://www.karolinska.se/sv/Verksamheternas/Sjukdomar-tillstand–besvar/Oron-nasa-munhala–hals/Oron/Horsel/Bullerskador/
hm, jag tror definitivt inte på mer liberala statliga decibelregleringar eftersom folk oftast är för dumma för sitt eget bästa och ljudkontaminationen av det offentliga rummet redan är tillräcklig. men visst är rönen om tinnitus otillräckliga och jag irriterade mig på att läkaren jag besökte inte hade några råd att ge angående hur höga ljudnivåer jag egentligen kunde utsätta mig för. okunskap skapar ju rädsla.
tinnitus är intressant som fenomen eftersom det hör till de tillstånd som i vårt samhälle ibland verkar betraktas som ekvivalent med ett värdelöst fortsatt liv, trots att det inte ens räknas som sjukdom av läkare förutom i de extrema fallen och trots att hjärnan kan lära sig sortera bort de flesta irriterande permanenta ljudintryck. Så fort media levererar någon skräckpropaganda om tinnitus så blir besöksstatistiken till hörselcentralerna mycket högre när folk upptäcker att de har små susande ljud i huvudet, något som de aldrig skulle ha tänkt på som farligt/obehagligt om det inte vore för att media sjukdomsklassat tillståndet. allt som klassas som sjukdomar eller fysiska fabriksfel verkar betraktas som katastrofer idag. enligt en stor engelsk undersökning på ett universitet på femtiotalet visade det sig att 92% av studenterna i en undersökning hade tinnitus utan att ha tänkt på det tidigare, så de flesta har en grundtinnitus.
i och med att det inte finns någon bot mot tillståndet i nuläget hade det kanske varit bättre om tinnitus avdramatiserats medialt och mer setts som ett normalt störande perceptionellt inslag; det är ju faktiskt nästan aldrig helt tyst oavsett var man går, kanske är inte tystnad en rättighet. när ett ljud kommer utifrån bekymras man sällan av det så mycket som när det kommer inifrån, det tror jag är en samhällelig konstruktion även om det såklart kan vara väldigt ångestframkallande. Jag hade nog blivit mindre rädd för mina tinnitusupplevelser om det inte varit ett så medialt skräckmytifierat tillstånd.
Ingen har förespråkat att ljudvolym helt borde avregleras. Frågan handlar inte om för eller mot reglering, eller om högre eller lägre decibelgränser. Den handlar om att ljud inte bara har volym utan även frekvens – något som Socialstyrelsen inte verkar intressera sig för.
Observera: Det är en sak att diskutera ett godtycke i myndighetsutövningen. Det är en annan sak att kräva att allt godtycke avskaffas. Endast tråkiga politiknördar utgår från att den andra saken följer av den ena.
“Ni som är bättre på akustik inbjuds att vidareutveckla skillnaden mellan 100 decibel sub-bas och 100 decibel diskant, samt frågan om mätinstrumentens roll i regleringen av ljud”
– skulle jag också gärna läsa om!
Måste däremot säga att jag har haft betydligt bättre ljudupplevelser på (rock)konserter efter 2005 än före. På en spelning med metalbandet Soilwork på KB i Malmö blev jag smått chockerad av att varenda detalj i musiken (inklusive den begåvade vokalistens diverse growltekniker) hördes kristallklart. Bara aningen mindre än min förvåning var glädjen över detta, som jag hade väntat länge på!
jag tycker att det är upp till var och en att ansvara för sina eventuella hörselskador, det är ju inte så svårt att riva i en bit servett, fukta och stoppa i öronen t ex om man inte har tillgång till “riktiga” öronpluggar.
omni, en blöt servett dämpar några få decibel medan apotekets bästa öronproppar dämpar runt 37 db, vilket inte ens det är nog för att förhindra hörselskador om ljudnivåerna överstiger vissa decibelgränser under tillräckligt lång period (det finns åtminstone en del vetenskapliga belägg för det). för att ta en något svag analogi: om någon bygger en bergochdalbana så att den innebär rent faktiska fysiska risker för de som åker den anser jag inte att den som inte har skyddsutrustning när den åker ska “skylla sig själv” om den dör.
Vad jag kunde se av en snabb titt på socialstyrelsens sida är ljudtrycksgränserna i dba, dvs A-vägd decibellskala. Den skalan tar hänsyn till örats olika känslighet för olika frekvenser. Jag kan inte avgöra hurvida den känsligheten (som kanske snarast kan översättas i “upplevt ljudtryck”) överensstämmer med skaderisken vid olika frekvenser, men helt godtyckliga är ju i alla fall inte gränserna (m.a.p. frekvenser).
Personligen har jag mer problem med ljudtryck på sk nattklubbar (vilket jag mest löser marknadsmässigt genom att inte gå dit) än konserter. På konsert har jag öronproppar. Det låter ju tyvär rätt tråkig genom öronproppar och ofta verkar man spela mycket högre än utrustingen mäktar med, med ett ljudmässigt trist resultat.
Mina åsikter om ljudkvalite är ju knappast något som bör regleras i lag, men det är en (för mig) positiv sidoeffekt av reglerna för ljudtryck.
Man kan stilla undra hur socialstyrelsen skulle ställa sig till de “ljudlösa” piezolektriska tjuvlarmen som har så hög volym att tjuven blir hastigt illamående och faktiskt riskerar dö om han inte tar sig därifrån..
Det finns, förenklat, två sorters tinnitus. Muskelspänningsrelaterad (pga stress, depression) och hörselrelaterad (höga ljudvolymer). Den förstnämnda kan behandlas (genom att finna vägar att få musklerna att slappna av) på olika sätt med ofta hyfsat resultat (en del blir helt bra). Den sistnämnda är permanent (och ger ofta markant ljudöverkänslighet) och beror på trasiga hörselceller som skickar en konstant ljudsignal till hörselcenttra. Konserttinnitus är bara behandlingsbar i så motto att man kan lära sig hantera ljudet (vilket många gör). Denna skillnad är tycker jag är grymt relevant och borde tagits upp i den otroligt slarvigt researchade artikeln av Agaard.
Agaard skriver:
“Justice nicka bakom en mur av förstärkare på Emmabodafestivalen när publiken pratar mobiltelefon ett par meter längre bort så förstår man vad som hände.
Det var 100 decibel.”
Låter fullständigt osannolikt och luktar efterhandskonstruktion. Oerhört få människor kan prata i mobil med 100 decibel i närheten.
“Spelar jag trummor i ditt vardagsrum passerar jag lätt den gränsen men du kommer inte ens tycka att det låter störande.”
Trummor låter högt. Och jo, för de flesta skulle det låta det störande om någon trummar i ens vardagsrum. Att vara i närheten av trummor utan öronproppar är ganska påfrestande.
Agaard spekulerar vidare:
“Gränsen på 100 db är en rent moralisk gräns som saknar grund i forskning och praktisk erfarenhet. Den har förstört en av de mest fysiska, brutala och överdrivna konstformer som finns: gitarrocken.”
Njae. Lägre volymer släpper fram mer detaljer och skapar för de allra flesta en klart bättre ljudupplevelse. Att generera ett någorlunda krispigt ljud (via pa) på gitarr (även distade varianer) är svårt och blir nästan hopplöst på högre volymer.
“De övertoner och klanger Shields slungar ur sina instrument går helt enkelt inte att återskapa på lägre volym.”
Elegant stoytelling! Det låter väldigt rebellisk, konstnärligt och utmanande men är i stort ganska osant. Snygg, krämig overdrive, distorsion och övertoner skapas lätt genom digitala förstärkare där volymen inte är en faktor överhuvudtaget. Så alla som gillar grötiga ljudmattor kan vara forsatt lugna.
Artikeln är ett hafsverk rakt av men det mest tråkigaste är ändå att den trivialiserar hörselrelaterad (och därmed permanent) tinnitus. Irriterande minst sagt.
Själv tycker att det är lätt bisarrt att det ofta står förtryckt på konsertbiljetter att man bör ha hörselskydd när man går på konserterna. Skydden förändrar dessutom upplevelsen, är det medtaget i beräkningen när musiken komponeras?
Varför är det så viktigt att spela så högt att folk måste ha skydd? Är extrema ljudvolymer nåt slags fånigt utslag av rebelliskhet, eller spelar man bara högt för att man inte har kompetensen att spela bra på ofarliga nivåer?
Vilka andra konstformer eller samhällsföreteelser i övrigt förväntas man ta del av med egen medtagen skyddsutrustning?
Jag tycker det är lite anmärkningsvärt att flera kommentarer sparkar bakut mot höga volymer, utan att alls nämna frekvensaspekten. Inlägget handlar ju just om den saken – att frekvens gör skillnad. Inte om att “höga ljud är bra” eller något sånt (då har ni verkligen inte läst!)
Angående godtyckligheten i gränsdragningarna (och frekvensaspekten). Tja, eftersom folk hörselkänslighet är så indivuell så går det antagligen inte att dra några exakta gränser. Detsamma gäller väl för huruvida man är känsligt för disktant eller bastoner. Högre frekvenser “skär i öronen” och känns nog värre för de flesta, i synnerhet om man redan har någon form av överkänslighet från början, vilket många ju har. Högre frekvense borde rent fysiskt ha högre mekanisk åverkan på hörselcellerna och därmed högre risk för permanenta hörselskador, men det är fri spekulation från min sida (somliga menar att basljud är värre för trumhinnan). Men jag tycker inte det är särskil intressant. Eftersom hörselsystemen varierar från individ till individ så tror jag inte man kommer någon vart med frekvensdiskussionen. Det kändes inte riktigt relevant, och det var troligen därför ingen riktigt bemött det.
Sen vet undrar jag bara vart snacket om att ingen vet vad tinnitus beror på kommer ifrån. Hög volym på en konsert under någon sekund kan absolut räcka för att skapa permanent tinnitus och hörselskador. Det känns bara obehagligt att agaard och andra ska kunna gå omkring å svamla fritt, när det faktiskt finns rön på området. Sen att vi är långt ifrån någon lösning på hur allt fungerar i innerörat är ju sant. Men på dig och agaard låter det som att det helt saknas kunskap. Och det är fel. Det finns kunskap å det kan vara bra för folk att känna till det.
Frekvensaspeklten är ju faktiskt bemött i och med att Markus konstaterar att gränsen avser DBA, dvs kompenserat l för frekvens. Hur ”rätt” kompensationen är behöver i och för sig forskas på, men A-kurvan är nog så bra vi kan åstadkomma idag.
Är inte påläst vad gäller tinitus.. det är mycket möjligt att stress är en bidragande faktor. Vad är enklast att kontrollera bland en STOR grupp människor.. deras stressnivå eller ljudstyrkan..? precis..
Tycker det är tydligt att Martin inte har full kontroll på det här med ljud, det är det få som har. Vad han är ute efter är ju dock att komma med ett inlägg i en debatt, tyvärr känns det som att han tar i lite för mkt och det mesta faller när han kommer med påståenden som inte stämmer.
Om gränsdragningen är optimal kan helt säkert diskuteras.. men en sak som är säker är att oavsett hur högt gränsen sätts så kommer det ALLTID att finnas folk som vill ha ännu högre gränser..
“de övertonsupplevelser som enbart är möjliga på mycket höga ljudvolymer”
Vad menas? Skulle det finnas en korrelation mellan övertonerna och volymen? Exempelmusiken i inlägget du länkar studerade jag med stort intresse på mycket låg volym; relationen mellan de “kvittrande fåglarna” och mellan- och basregistret blir givetvis detsamma.
Relationen mellan frekvenserna styr man i mix och volymen styr man med master-volym-kontrollen.
Eftersom frekvensaspekten är inräknad i socialstyrelsens gräns, kan vi glömma Aagards populisttext och diskutera intressanta saker nu?
Har märkt att det oftast är personliga referenser till olika ljud som bestämmer ens olustkänslor eller välbehag.
Den rent kvalitativa aspekten – *hur* ljudet låter – är central i sammanhanget. Om ljudsystemet är tillräckligt bra kan man enligt min mening bibehålla bra tryck i musiken utan att skadliga ljudspikar uppstår. Fråga vilken DJ som helst i Sverige, och de skulle alla kunna peka på avsaknaden av bra ljudsystem på det här landets klubbar.
Vi har många säkert haft fantastiska upplevelser på klubbar utomlands, där ljudet har varit påfallande starkt, men där detalj, skärpa och dynamik fortfarande bibehållits… Ta till exempel Londons dubstep-klubblokaler Plastic People och Mass.
Summa summarum: Är ljudsystemet eller mixen tillräckligt bra behöver man i regel inte överskrida skadliga gränser. Problemet är att klubbägare inte investerar i ljudsystem; vi har inte den kulturen i Sverige. Vad gäller konserter har ljudteknikern i den här meningen en lika stor roll som musikerna. Se där, kanske ytterligare en aspekt som kan tas med i musikjournalistiken!
För att fortsätta på Jonas spår: ska väl sägas också att det inte bara hänger på ljudsystemet, utan hur det är inställt, vem som mixar framförandet, och framför allt om lokalen är bra/preppad.
Samt att jag vet inte hur många dåliga trummisar det finns som bara pajar allt, finns inte ett skit en ljudtekniker kan göra då =)
Jag håller med om att artikel verkar , i min mening, väldigt felvisande.
Och att påstå att “ingen vet vad tinnitus beror på” är ju ett skämt i sig. Det kanske inte går att mappa ut alla bidragande orsaker till varför tinnitus verkar påverkas av andra saker än ljud men det är absolut definitivt skada på örat av buller. ¨
En sak jag tycker är viktig att poängtera är att DYNAMIKEN i ljudet är väldigt relevant, inte så mycket volymen. Volymen är viktigt för att dynamiken blir skadligare ju högre ljud ( uppenbarligen).
Det är när örat utsätts för ljud som går från 0 till 110db på 0.01 sekunder som det blir extra farligt för örat och du kan ta mycket skada på väldigt lite tid.
Nu säger jag uppenbarligen inte att utdragen musiklyssning inte är skadligt, bara poängterar att det är viktigt att vara medveten om detta med dynamiken. Örat funkar som en kompressor flr att skydda sig själv.
och allvarligt.. sedan när är aftonbladet ett källa för intressanta, sakliga och relevanta debattinlägg?
Vad skönt att få skriva av sig om tinnituskulturen.. En bra konsertupplevelse för mig är när man kan ta ut öronpropparna, eftersom de förstör ljudet. Men det händer extremt sällan så jag förstår inte poängen med att försöka tänja på socialstyrelsens regler. Jag går på många olika typer av konserter och det är bara i undantagsfall som musiken kräver den ljudvolym som man har. Oftast får den kompensera för allt det andra; dålig stämning, dåliga högtalare, osv..
[...] Socialstyrelsens decibelgränser är godtyckliga [...]
“Jag går på många olika typer av konserter och det är bara i undantagsfall som musiken kräver den ljudvolym som man har. Oftast får den kompensera för allt det andra; dålig stämning, dåliga högtalare, osv..”
… dålig musik…
[...] Copyriot skriver bra om Socialstyrelsens godtyckliga regler. [...]
Kommentera