Juliansk sondering av nätpolitikens terräng

Utifrån principen att seminarium fungerar som ekolod, inte som megafoner kommer här ett par små bidrag till Juliagruppens sondering av terrängen. För att upprepa den högst preliminära principen för seminarieanalys:

En viss mängd analog information sänds ut, därefter reflekteras den på olika sätt och i olika (digitala och analoga) medier. Vilka tonlägen når fram? Hur snabbt studsar de? Vad når inte fram? Vad återkommer i förvrängd form? Vilka externa kroppar är kapabla att reflektera vad?
Kunskap uppstår i differensen mellan den information som sänds ut och den information som reflekteras.

Ordet “integritet” sändes inte ut av ekolodet, men resonerade i viss mån ändå. Ingen av panelisterna eller samtalsledarna lutade sig tillbaka på idén om individens rätt till en privat sfär. Samtalets formaliserade del handlade snarare om någonting annat, om vad Nicklas Lundblad benämnde nättopologi. Flera panelister uttryckte farhågor om en internetreglering som försöker stöpa om det horisontella nätet till vertikala “stuprör” där underhållningsindustrin kan trycka ner sitt “innehåll”. Om något ord återkom som positivt värderat var det öppenhet.

Först efter att publiken släpptes in, började ordet “integritet” att sätta prägel på samtalet. Waldemar Ingdahl (som antagligen innehar svenskt rekord i antal seminariebesök per år och nästan alltid är först ut bland publikkommentarerna) ställde en fråga om öppenhet kontra integritet. Spänningen mellan begreppen är förvisso intressant, men varje försök att hitta en balans är dödfött för de spelar inte i samma liga (“integritet” är hittepå).

Nu har Waldemar Ingdahl skrivit en ganska ingående rapport från seminariet där han hakar upp sig på ordet “integritet”, på ett sätt som känns svårt att känna igen sig i. Han skriver:

Integritetsmärkningar tog upp, problemet är var som menas med integritet. Vi måste omformulera våra frågor till att gälla vår informationsidentitet snarare än integritet.

Jovisst, men var det inte i hög grad Ingdahl själv som förde in diskussionen på “integritet”? En sak är åtminstone säker – de märkningar av internetabonnemang som föreslogs var inte “integritetsmärkningar”. Märkningen som föreslogs skulle garantera att man får tillgång till hela internet, utan censur och utan att den som kan betala ges förtur till trafiken. En garanti för öppenhet och nätneutralitet.

När en sak sägs och en annan reflekteras, säger det något om den terräng som man färdas i. Kunskap har uppstått, vilket är större än att information har förmedlats. Nästa steg kan då bli att antingen undersöka en annan terräng, eller sända ut en modifierad signal för att se vad som då förändras.

En annan intressant reflektion, precis mot slutet av seminariet, kom från en person i publiken som presenterade sig som Jörgen Modin. Han talade om att “vi” (staten) borde inrätta “elektroniska invasionsstyrkor” för att ingripa i “förtryckta länder”. Onekligen en udda sak att säga, efter ett seminarium som i mycket handlade om hur EU (“vi”) knappast är i position att missionera öppet internet i världen, när Iran kopierar EU:s datalagringsdirektiv. Nätpolitiken kan laga Irans internet, men fungerar uselt som ursäkt för cyberimperialistiska uppifråninsatser.

Därefter återstod av samtalets formaliserade del bara tjugo minuter, under vilka orden “nätaktivism” och “nätpolitik” fick resonera i salen. Någon ställde frågan om denna måste handla om nätet, eller om den bör vidgas till allmänna frågor (vilka underförstått skulle vara av humanistiskt slag). Själva frågeställningen känns lite olycklig, i sitt rigida åtskiljande av subjekt och objekt.
Vissa röster sade sig vilja se en breddning av nätpolitiken, kanske till den grad att all politik som begagnar sig av nätet skulle ses som nätpolitik – en fullständig urvattning av begreppet. (Vilket politik använder inte nätet?) Andra verkade tänka sig nätpolitik som en kamp för att digitalisera de politiska organen med sikte på öppenhet. Även om nog det kan vara bra, känns det som en tråkig reduktion att se nätpolitik som bara en politisk kamp för “mer nät”.
Nätpolitiken är en praktik som kommer ur nätet – är inte det en rimligare utgångspunkt? Den bejakar det öppna nätet och de gemenskaper som det möjliggör, för att därifrån vidga cirklarna. Därmed hamnar den i frontalkollision med figurer som Berlusconi, Sarkozy och Ahmadinejad, liksom med mäktiga ekonomiska intressen. Men dessa är inga måltavlor som behöver utses på förhand.
Nätet är inget medel för att uppnå ett mål. Nätpolitiken tenderar till att upplösa skillnaden mellan mål och medel, objekt och subjekt. Fast här blir det nog bäst att sätta punkt för vad som börjar likna en definition.