För oss som innerst inne drömmer om ett återförenat Jugoslavien – enstatslösning! – är hackermötet “Nothing will happen” en extra fin sak.
Programmerare från främst Kroatien, Makedonien och Serbien samlas för att under informella förhållanden presentera sina projekt inom fri mjukvara samt diskutera de vidare teknopolitiska implikationerna. Mötet går av stapeln föra gånger per år på olika platser i det gamla Jugoslavien. Sommarmötet som alltid hålls i Split vid den dalmatiska kusten avslutas idag och har samlat fler deltagare än någonsin, 50-60 personer, vilket enligt arrangörerna närmar sig en maxgräns för att bibehålla den informella atmosfären.
“Nothing will happen” är en dubbeltydig titel. Dels beskriver den träffens upplägg. Varje morgon möts deltagarna på ett kafé och bestämmer sig för om något ska hända eller inte. Oftast händer något, men gott om tid avsätts också till vistelse på stranden. Förbestämda programpunkter läggs bara när utländska gäster bjuds in: Igår pratade Erdgeist om sitt kodande av OpenTracker, som nu dirigerar uppemot hälften av världens internettrafik. Sedan följde min presentation av det senaste årets händelser kring The Pirate Bay, från Spectrial till schizopolitiken, samt hur det katalyserat en lång och het sommar av nätpolitik.
Första gången hade däremot “Nothing will happen” en annan innebörd. Då uppfattades det i ännu högre grad som ett vågspel att samla kroater, serber och andra på samma plats, i Sarajevo. Förhoppningen var helt enkelt att inget våldsamt skulle inträffa, vilket inte heller har skett.
Nej, ingen tror väl seriöst på att återförena Jugoslavien, hur tragiskt dess sönderfall än var. Däremot ligger det visst allvar i den skämtsamma fras som kan höras av både kroater och serber: “Splitting up the European Union? We can do it!” Om någonting kommer få EU att falla i bitar – “balkaniseras” – är sannolikheten hög att det har att göra med spänningar härrörande från dessa trakter.
Samtidigt mailar min serbiska vän Vladan Jeremić över en ny text från anarkisten och historikern Andrej Grubačić: “Don’t Mourn, Balkanize!” Där diskuteras hur “uppfinnandet av balkanitet” är konstitutivt för hela det europeiska projektet. Idén om ett otämjt och hotfullt Balkan har tjänat som Europas “andra sida” och i den postjugoslaviska eran bildat utgångspunkt för experiment i humanitär-imperialistiskt nationsbyggande. Resonemanget är givetvis besläktat med Edward Saids analys om orientalismen, men bland fältets forskare pågår en ingående diskussion om det specifika med “balkanismen”. Andrej Grubačić skriver:
radical balkanologists would do well to follow in the steps of Peter Linenbaugh, Marcus Reideker and other historians from below who have been adventuring for traces of the “many-headed hydra” of rebels and revolutionaries, and hidden stories of popular struggles across the proletarian Atlantic. The beautiful, dazzling history of anti-authoritarian Balkans is replete with struggles of pirates and land pirates, “hajduks, uskoci, klefte”, bogumils and partisans, heretics and agrarian rebels of all kind, all misunderstood by communist and nationalist historians alike. This project, of balkanology from below, could be imagined as a uni-disciplinary (Wallerstein) or un-disciplinary (Escobar) program, with members coming from many different fields, “un-disciplining the disciplines”, and establishing a single field of study.
Vad som möjligen saknas i det forskningsfält som Andrej Grubačić efterlyser är geografin som “hårdare” vetenskap – för Balkan är inte bara en kulturell konstruktion, utan även en geologisk. Vare sig vi talar om Bosnien eller om Afghanistan kan vi inte tänka bort landskapets räffling. Hela den nationalstatliga modellen förutsätter en kartografi där alla veck slätats ut. Religiös, språklig och politisk fragmentarisering går inte att abstrahera bort från landskapets bergighet.
Balkan betyder just “berg” på turkiska.


2 kommentarer ↓
Jag vill påpeka från Piratbyråns östraste utpost att de till geologin utslätade Bukarestianerna, i allra högsta grad anser sig höra till Balkan. Den hundramilsvida plattheten till trots.
Det kan vara så att det balkanska bergen bara flyttat till femte dimensionen, några centimer ovanför Bukarest, eller helt enkelt ner i gatorna som har fler hål än släthet.
Även jordbävningarna kan ha ett finger med i spelet. Det kanske till och med är så att Karpaterna bara är spejare mot resten av EU, och denna sommars kraftiga jordrörelser antyder att de är på väg tillbaka till huvudtroppen för att avrapportera “kusten klar”.
[...] ← Ingenting händer på Balkan [...]
Kommentera