Teknokrati är en smått svepande term för det styrelseskick där makten ges till de “kompetenta”. Särskilt definieras då ofta kompetens som de i snävare mening tekniska expertis som finns hos ingenjörer, men även ekonomer eller för den delen ekologer. Motsatsen till teknokrati anses väl vara demokrati, i någon av ordets alla bemärkelser.
Andreas Ekström har rätt i vad han skrev i en krönika:
Sverige har kommit att präglas mycket av teknokrater. De finns hos Socialdemokraterna, som aldrig har visat människan samma förtroende som myndigheten. De finns hos Moderaterna, som inte tror på det som inte går att räkna. De finns hos Piratpartiet, som avvisar oliktänkande på den sakliga grunden att den som inte håller med – inte har förstått.
Observera att det inte hävdas att Piratpartiet förespråkar teknokrati som samhällsskick, bara att det förekommer sådana attityder bland vissa företrädare. Detta med att att “ha förstått” är särskilt karakteristiskt. Själv twittrade jag i början av sommaren:
Snälla piratpartister, sluta skriva bloggposterna “XX har förstått” när kändisen XX tillkännagivit en röst på Piratpartiet…
Är tämligen säker på att jag särskilt syftade på en viss högt uppsatt partiföreträdare, som publicerade inlägg efter inlägg enligt nämnda formel. En sökning efter intitle:”har förstått” på bloggen leder dock inte längre till några resultat. Kanske ändrades rubrikerna efter att liknande kritik framkommit tidigare.
Andreas Ekström passar på att dissa den vulgärestetik som hänför partiledaren och även där är det bara att hålla med. Hela grejen med skepp i storm är gräslig, ingenting annat.
Med detta sagt, känns Andreas Ekströms kritik av teknokratin – som förefaller uppriktig, och grundad i någonting större än en motvilja mot Piratpartiet – fortfarande halvgjord. Först och främst saknas en tanke om vad alternativet till teknokrati är. Demokrati förstås, men hur? Prövostenen måste bli andra politiska områden där teknokratin idag råder.
Ett sådant är penningpolitiken, vilket Copyriot bloggade om när finanskrisen brakade loss. Riksbanken är en myndighet som fattar politiska beslut av oerhörd tyngd, men samtidigt finns det en lag om att den ska styras självständigt av experter. Är inte det teknokrati, vad är det då?
En principiell kritik mot riksbankernas organisering, inbakad i ett minst sagt underligt sammanhang av esoterika, nådde via filmen Zeitgeist (2007) en ganska stor världsvid publik. Intressant med den filmen är att dess motvision också är teknokratisk – idéer från den självutnämnda teknokratiska rörelsen ges stort utrymme. Mer om detta står att läsa i ett intressant inlägg på Interacting Arts-bloggen.
Frågor om energi och miljö går heller inte att komma ifrån vid en kritik av teknokratin. Djävulens advokat måste invända: Kan man hålla en folkomröstning i frågan om hur akuta klimatförändringarna är? Om vi tror att det finns vetenskapliga rön, måste vi gå med på att de kan ha politisk relevans. Har vi genom det medgivandet redan då rört oss mot en viss grad av teknokrati, eller finns det en väg ut ur den logik som bara tycks postulera en massa som står mot “experterna”? För att lösa detta dilemma kan vi lämpligen börja med att läsa Bruno Latour.
Åter till Andreas Ekströms tes: “Internet är på väg att skapa en ny generation teknokrater.” Frågan som väcks är om praktisk kunskap kring internet kan ses som ett krav för att delta i politisk reglering av internet, eller om en sådan inställning är teknokratisk och odemokratisk. Att besvara den blir svårt utan att dra paralleller till skriftkulturens historia, utan att därmed säga att dagens situation skulle vara identisk med en tidigare.
Ett intressant inlägg hos Anaïs refererar den franske teoretikern Serge Soudoplatoff. Precis som Friedrich Kittler menar han att den digitala informationshanteringen inte bör jämföras med boktryckarkonsten utan är större än så:
Även Soudoplatoff anser sig behöva gå betydligt längre tillbaka i mänsklighetens historia för att finna den senaste brytpunkten av jämförbar betydelse: mänsklighetens alfabetisering och införandet av skriftspråket, för mer än 3000 år sedan.
En korrigering ska bara göras: “mänsklighetens alfabetisering” var det knappast tal om, inte ens grekernas alfabetisering i fallet med Greklands skriftkultur. Andelen av befolkningen som lärde sig läsa och skriva var extremt låg. Först under 1800-talet skedde Centraleuropas alfabetisering. Sverige var tidigare, tack vare en ytterst brutal lutheranism. Människor tvingades lära sig läsa och skriva. Idag har man ingen chans att delta i politiken om man inte kan det. Teknokrati?
19 kommentarer ↓
[...] läser Rasmus Fleischers vidarevandring efter mina utkast om teknokratfenomenet med ivrig förtjusning. Gör det du också! Här finns [...]
Som vanligt; Intrssant, välskrivet och högst relevant (som i just nu)… En tjomme spenderar allför mycket (eller precis lagom mycket?) tid läsandes här.
Kan du ta gift på att läs- och skrivkunnigheten var låg i Sverige även före Kristendomens intåg? Kristendomen införde ju ett nytt alfabet. Det är därför inte otroligt att runskriften bekämpades.
i mina ögon är problemet inte att teknokraterna tar plats i debatt utan att de tar plats utan debatt. idag åberopar politiker experter och rapporter inom oändligt många områden men det är ytterst sällan som “källan själv” kommer till tals.
om man gör anspråk på en expertroll så måste man träda fram ur kulisserna och visa upp sig. det handlar om ansvar för de konsekvenserna som följer.
en konsekvens av teknokratin är sifferexercisen som följer, MMG – market mimicing government, t ex beskattning av koldioxidutsläpp. man sätter ett pris på hur mycket det kostar att förstöra ren luft men frågan är: är detta ett moraliskt korrekt förfarande? oberoende till vilket pris vi sätter värdet av ren luft så kvarstår faktumet att utan luft så dör planeten.
“Frågor om energi och miljö går heller inte att komma ifrån vid en kritik av teknokratin. Djävulens advokat måste invända: Kan man hålla en folkomröstning i frågan om hur akuta klimatförändringarna är? Om vi tror att det finns vetenskapliga rön, måste vi gå med på att de kan ha politisk relevans. Har vi genom det medgivandet redan då rört oss mot en viss grad av teknokrati, eller finns det en väg ut ur den logik som bara tycks postulera en massa som står mot “experterna”?”
Ja, vetenskapliga rön är förstås mer korrekta än lösa påståenden tagna ur luften – men huruvida vi bör bry oss om de vetenskapliga rönen eller ej, det är en beslutsfråga, som kan och bör fattas demokratiskt (“bör” är alltså nyckelordet i sammanhanget). Om nu världen ser ut så här: bör vi göra något åt det?
Intressant inlägg, som alltid. En liten anmärkning bara (som kanske är relevant i något annat sammanhang): Vad jag minns från några föreläsningar om socialhistoria för några år sedan så lärde kyrkan bara ut läsning. Man skulle kunna förstå Bibeln, Luthers katekes och psalmboken, typ. Däremot tyckte den inte att den breda allmänheten behövde kunna skriva. Bara mottagare, inte sändare.
Kan det vara ordet “humanism” du far efter?
[...] Och här kommer en annan diskussion in i bilden som jag tycker är både befogad och intressant, återigen startar vi hos Andreas Ekström som skriver att samhället blir allt mer Teknokratiskt. Med det menar Andreas att retoriken i internetfrågor bygger på uteslutning av de som inte förstår sig på det tekniska och hur den nya ekonomin kommer att se ut. Copyriot håller med och fyller på med exempel här. [...]
Teknokrater och piratpartister.. Låt oss fundera närmare på det.
En vill införa övervakning, rasera posthemligheten och även skjuta budbäraren genom att rasera budbärarimmuniteten så fort det är tekniskt möjligt. Och den andra framför argument som berör demokrati och grundläggande fri och rättigheter som motargument. Vem av dessa kan då kallas teknokrat?
De har förstått, eller inte. Förstått vaddå, teknikens möjligheter eller konsekvenser av användandet? Skillnaden är fundamental. Ena sidan låter ändamålen helga medlen och den andra sidan försöker bromsa användandet av tekniken och inte tillåta det. Vem är teknokrat? Har förståelse av tekniken ens något att göra med saken? Jo det har det givetvis, men det har också att göra med en insikt av konsekvenserna.
Jag skrev en lång kommentar på ämnet postdigital och jag tror att en del av de tankarna också är applicerbara här. I det postdigitala samhället spår jag att andra värden och behov får större plats än tekniken och dess möjligheter, att de andra värdena i högre grad kommer att styra utvecklingen av tekniken, när väl revolutionen är klar. Vi människor har andra behov än teknik. Många saker ser dagens ljus bara för att det går, inte för att folk efterfrågade det, så ser det ut under tekniska revolutioner när tekniken drar iväg med oss på en resa vi inte riktigt vet var den slutar.
Om vi struntar i Goodwin ett tag och tittar i backspegeln. Vilka var teknokraterna under den förra tekniska revolutionen? Datorn var inte uppfunnen då, men näst intill. Vilket land ledde den industriella revolutionen med god marginal? Vilka var det som lät ändamålen helga medlen och nyttjade tekniken till max utan en tanke på andra värden? Vilka var teknokraterna? När den revolutionen var över och samhället hade prefixet “post”, då tror jag mycket bestämt att samhället “förstod” betydligt bättre än tidigare, därför började andra värden än bara teknisk funktion ha en överordnad roll.
Kan det istället vara så, att piratpartiet kan ses som en tidig yttring av det kommande postdigitala samhället? Jag tror att det är så framtida historiker kommer att se på det “fenomenet”.
Teknokrati är nog det finaste jag vet… den som vet bäst får bestämma! om allting hade varit så enkelt…. bara att fråga en expert så får man råd ooch svar på allt.
Tänk om det fanns en expert på tjejer.
Jag får nog lov att erkänna teknokratiska böjelser; om alternativet är “politiska byråkrater som inget vet” och faktiskt sakkunniga är jag benägen att välja de sakkunniga. Problemet att de inte är folkvalda eller ansvariga, känns överkomligt.
Det här med piratpartiet då… Jag tycker det känns väl befogat att säga att någon “har fattat” frågan när hon kliver ovanför de logiska absurditeter som Pontén, Wadsted med flera trycker in i debatten.
Det är lätt att visa de felaktiga premisser som ligger bakom att “artister har rätt till lön för sitt arbete” eller varför fildelning inte behöver innebära “utebliven försäljning”, eller det tokiga i att åtala TPB-gänget. Det är inte en fråga om ett politiskt ställningstagande; det är enkel logik.
Det politiska ställningstagandet gäller, om nuvarande etablissemang inom mediaindustrin är värt skyddslagar som inskränker andra rättigheter. Här är det inte lämpligt att tala om att ha “fattat” (även om de flesta torde komma till samma slutsats IMHO).
Mycket av politisk makt bygger på att man delegerar makt till en politisk eller ekonomisk elit. Det gäller riksdagen, riksbanken, myndighetssverige. Inom ekonomin hittar vi aktiebolag som delegerar makt till styrelsen som delegerar vidare till VD som delegerar vidare….
Är nog ett nödvändigt inslag i komplexa samhällen.
Den intressanta frågan är hur regelverket som makten och ansvaret delegeras via ska se ut. Finns många obesvarade frågor här. Vilka problem vill man lösa?
Hur effektivt är systemet? Vilka målkonflikter finns?
Hur ser avvägningen mellan mål och medel ut?
När det gäller finanssystemet gäller det t.ex att utforma ett system som minimerar risken för systemkrascher.
Slutsaten är nog att teknokrati är ett nödvändigt inslag i komplexa samhällen.
Jag är litegrann inne på detta spår i min kommande avhandling. Man kan notera att Theodore Roszak tidigt definierade den traditionella innebörden av termen “teknokrati” såsom en regim av experter, som blir allomfattande i samhällen (genom att expertisen är direkt grundläggande för hela system) men som också möter motstånd, i form av ‘the counterculture’.
Men med nutida fildelning och internetfrågor kan man problematisera detta och se att dessa system blir de normgivande, de teknokratiska i sig själv (trots deras de facto genealogi inom ‘the counterculture’).
Andrew Feenberg är en intressant teoretiker här: Han pekar på hur teknokratin i sig själv inte är monolitisk, utan påverkas internt av slitningar och konflikter. Genom olika former av ‘technical micropolitics’ skiftar olika grupperingar vad gäller övertag och tonvikt inom teknokratin.
Sedan kommer jag in på ett spår som går åt det här hållet:
Nätanvändarna förlitar sig på att enskilda individer är aktiva och opportunistiskta. Detta regenereras i utformningen av systemet, vilket gör att det reflexiva förlitandet på hur tekniken är avsedd att användas liksom går varvet runt – då de enskilda användningarna inte bara hopar ihop sig till att bokstavligen _bli_ systemet i sig, men att reflektera över dessa användningar är att acceptera detta faktum, och att tolka det som en norm. “Vi” som fildelar vet att “vi” har tekniken med oss och att det vettiga är att inte beskära “vår” frihet utifrån.
Dessutom kanske detta inte ens uppfattas som politiskt av fildelarna själva: Feenberg konstaterar att teknokrati frambringar konsensus genom att individer tilldelas roller och uppgifter genom tekniska enheter och system. Men därmed döljer också teknokratin sin egen “valuative bias” bakom en fasad av teknisk rationalitet (Feenberg 1999: 103).
Om reflexiviteten tas ett steg längre, dock, ser vi en tredje grad av reflexivitet där användare inte bara är medvetna om de aggregerade enskilda användningarna, och att dessa genererar en form av makt, en form av (semi-institutionell) tyngd – utan de blir medvetna också om den latenta normativitet som denna massa, denna tyngd genererar. Användarna blir medvetna om hur de blir potentiellt förblindade av sin egen effektivitet och framgång; de blir medvetna om den latenta teknokratin i sin egen planhalva så att säga.
Förhoppningsvis är detta en central beståndsdel i den potentiella gräsrotsmoral inom fildelningen och nätpolitiken som är nödvändig för alla former av självreglering.
Intressant fråga. En intressant vinkling på det här är “du kan bli lärd av att läsa böcker (internet), men för att bli vis/klok måste du uppleva. (Sagt av en kvinna som lär ha “IQ-rekordet”, eller hade en lång tid.)
Jag gillar den tanken.
Till det kan man också lägga att idén att vetenskapliga argument alltid är mer rätt än de som inte vilar på samma grund är fel. Den är inte bara fel för att vetenskapen ännu inte har hunnit dit så att säga. Ett mycket mer grundläggande problem är problemet med att söka kunskap i ett komplext rum.
Det går nämligen att bevisa rent logiskt att du inte kommer framåt mer än till en viss gräns om du inte tar jättekliv ibland och tittar någon annanstans.
Det är som ett paradigmskifte, men så att säga mycket mer.
Enklaste sättet att se det här är att tänka sig att man går uppför en kulle och vill komma så högt som möjligt. Är det då rätt strategi att bara gå uppför?
Det enda som logiskt kan ersätta det här är erfarenheten.
Detta är ett logiskt argument för avskaffande av teknokratins makt. Alldeles oavsett hur den stukar människor. Ett argument som inte minst moderater borde betänka. Det är ganska meningslöst att hävda att man vet vägen framåt för att man kan räkna om man inte har beaktat det här argumentet.
Hur man ska tillämpa det är däremot en politisk fråga, naturligtvis. En religiös/humanistisk/politisk fråga.
Det elände som jag ser skapas av teknokratin, uppblåsta högfärdig (fel)behandling av människor, påminner åtminstone mig (kanske så som Åsa Lindeborg menade häromdagen) om nazism och fascism.
Många människor far förfärligt illa av det här och är ytterst rättslösa i Sverige idag inför det här. (Det har fått mig att se på fildelningsfrågor mm med en smula skepsis. Ser ni inte vad som händer? har varit min tanke. Så jag har valt att hålla tyst.)
Om vi närmar oss yttrandefrihet och internet ur det här perspektivet handlar det om liv och död. Och då finner jag det intressant nog igen.
Mer om teknokrati kan man även läsa på min blogg:
http://xantor.webblogg.se/tempusfugit/2007/october/o-stora-teknat.html
[...] sedan Andreas Ekström direkt bemöts med påståendet att han inte förstår från piratpartiets två ledande chefsideologer [...]
Kanske kan man se motrörelsen i neologismen epistemokrati?
http://en.wikipedia.org/wiki/Epistemocracy
[...] var Rasmus Fleischer, förstås. Det är lite Roger Federer över honom, jag höjer på ögonbrynen om han någon gång [...]
[...] Om teknokrati [...]
Kommentera