Entries from August 2009 ↓

Socialstyrelsens decibelgränser är godtyckliga

Förra inläggets lista över bra musikkritik bortom recensionsformatet kan kompletteras med vad Martin Aagard skrev i Aftonbladet om den där My Bloody Valentine-spelningen. En föredömligt materialistisk text om de övertonsupplevelser som enbart är möjliga på mycket höga ljudvolymer (och som tycks ha polariserat publiken mellan de som blev gruvligt besvikna över att inte höra sjungna melodier, respektive de som fördes mot en nästintill religiös extas). Texten är samtidigt välgrundat politisk i sitt ifrågasätta Socialstyrelsens godtyckliga regler för tillåtna ljudnivåer, som enligt Martin Aagard har dödat det fysiska i gitarrocken och gjort indiepop till finkultur.

2005 införde Socialstyrelsen hårdare regler för ljudvolym på svenska scener. Ljudet fick inte längre överskrida 100 db i genomsnitt och aldrig vid något tillfälle 115 db. Hemliga kontrollanter mätte nivåerna, men numera tvingas många arrangörer registrera volymen på en datafil. Böterna kan uppgå till 50  000 kronor. En siffra som kan krossa en liten musikarrangör för gott.

Ni som är bättre på akustik inbjuds att vidareutveckla skillnaden mellan 100 decibel sub-bas och 100 decibel diskant, samt frågan om mätinstrumentens roll i regleringen av ljud. Så långt handlar det ju om fysiska fakta som ganska enkelt kan beläggas. Knepigare är frågan om tinnitus.
Martin Aagard påpekar att ingen vet vad tinnitus beror på. Ljud på hög volym och hög frekvens kan vara en bidragande faktor, men är inte tillräcklig i sig. Stress är en minst lika viktig faktor.

Musikkritik bortom recensionsformatet: tre vägar framåt

Har funderat en del på musikkritik, eller vad man nu vill kalla det skriftliga värderandet av musik. Recensionen som standardformat känns kört i botten, nästan alltid helt intetsägande, i båda sina versioner. Skivrecensionerna hänger upp sitt nyhetsvärde på ett allt mer abstrakt “releasedatum” och bygger på att man rycker loss artistens produkt både från de sammanhang den kommer ur och de gemenskaper den möjliggör. Konsertrecensionerna är inte mycket bättre, så länge kritikern behåller blicken fäst på scenen och reducerar publiken till grader av kvantitativt bifall. Festivalkritik brukar inte innebära så mycket mer än seriekopplade konsertrecensioner, illustrerade av bilder på de festivalbesökare som har lustigast frisyrer.

Visst måste det gå att tänka sig en annan musikkritik? En musikkritik som värderar händelser, i bredaste bemärkelse, oavsett om händelserna spänner över sekunder eller år. En musikkritik som diskuterar hur allt ifrån mjukvara till arkitektur griper in i musiken, och som vågar röra sig mot politiska och ekonomiska frågor. En musikkritik som recenserar de former av samvaro som musiken förmår att mobilisera, i stället för att bara sätta poäng på insatsen från en artist. Kanske går det att tänka sig.

Några kanske finner frågan irrelevant, eftersom den mest gäller “gammelmedia“. Men i en vidare bemärkelse handlar det om vilka konventioner vi har för att prata om musik med varandra. Hur vi beskriver en festival som bra eller dålig, hur vi formulerar en rekommendation när vi skickar över en länk.

Tre aktuella exempel som på olika sätt pekar ut riktningar för musikkritiken bortom recensionsformatet:

  • Rakel Chukri skriver om Reclaim Rosengård i dagens Sydsvenskan. Hon är på plats där någonting händer och noterar i vilka former som människor umgås, och funderar på varför det är en så mansdominerad tillställning. Hon relaterar händelsen till dess förspel (en presskonferens) och efterspel (nätdiskussioner). Musiken är ett av de element som utgör händelsen men inte det enda. Politiken är ofrånkomlig om händelsen ska beskrivas, men vad som recenseras är inte de ideologiska avsikterna utan det reella resultatet. Den här texten borde stå modell för hur musikkritiker skriver om festivaler!

  • Po Tidholm öste hat över Tomas Ledin i DN tidigare i somras. Många tog anstöt av att även publikens sammansättning och samvaroformer recenserades. De ansåg att recensionen inte var “saklig”. Okej, kalla det då något annat än en konsertrecension. Oavsett vilket var det en politiskt angelägen text som inom sina ramar lyckades situera ett scenframträdande i en samtida ekonomi. Och om kritikern känner hat, då har hatet en given plats i kritiken.

  • Ny musik för hållbar utveckling ordnar inte bara evenemang på Lava utan bloggar även om musik. Bloggandet är på intet vis unikt, bara ovanligt föredömligt. Skribenterna rör sig ledigt mellan att beskriva scenframträdanden och kassettsläpp, varvat med fylliga bakgrunder till hur olika scener vuxit fram i olika städer, och de helt egna upplevelserna av att stå i kö och att betrakta andra i en publik. Alltsammans gemomsyras av en passionerad kärlek till livaktiga lokala scener i olika städer och i olika skalor, vilket i vilket fall som helst måste vara viktigare än vad någon enskild artist kan prestera.

Frågan om musikkritik tas även upp kort i Det postdigitala manifestet, som alltså kan förhandsbeställas.

Förresten så pågår även en debatt om musikkritik i Expressen. Kanske återkommer till den, får se.

Juliansk sondering av nätpolitikens terräng

Utifrån principen att seminarium fungerar som ekolod, inte som megafoner kommer här ett par små bidrag till Juliagruppens sondering av terrängen. För att upprepa den högst preliminära principen för seminarieanalys:

En viss mängd analog information sänds ut, därefter reflekteras den på olika sätt och i olika (digitala och analoga) medier. Vilka tonlägen når fram? Hur snabbt studsar de? Vad når inte fram? Vad återkommer i förvrängd form? Vilka externa kroppar är kapabla att reflektera vad?
Kunskap uppstår i differensen mellan den information som sänds ut och den information som reflekteras.

Ordet “integritet” sändes inte ut av ekolodet, men resonerade i viss mån ändå. Ingen av panelisterna eller samtalsledarna lutade sig tillbaka på idén om individens rätt till en privat sfär. Samtalets formaliserade del handlade snarare om någonting annat, om vad Nicklas Lundblad benämnde nättopologi. Flera panelister uttryckte farhågor om en internetreglering som försöker stöpa om det horisontella nätet till vertikala “stuprör” där underhållningsindustrin kan trycka ner sitt “innehåll”. Om något ord återkom som positivt värderat var det öppenhet.

Först efter att publiken släpptes in, började ordet “integritet” att sätta prägel på samtalet. Waldemar Ingdahl (som antagligen innehar svenskt rekord i antal seminariebesök per år och nästan alltid är först ut bland publikkommentarerna) ställde en fråga om öppenhet kontra integritet. Spänningen mellan begreppen är förvisso intressant, men varje försök att hitta en balans är dödfött för de spelar inte i samma liga (“integritet” är hittepå).

Nu har Waldemar Ingdahl skrivit en ganska ingående rapport från seminariet där han hakar upp sig på ordet “integritet”, på ett sätt som känns svårt att känna igen sig i. Han skriver:

Integritetsmärkningar tog upp, problemet är var som menas med integritet. Vi måste omformulera våra frågor till att gälla vår informationsidentitet snarare än integritet.

Jovisst, men var det inte i hög grad Ingdahl själv som förde in diskussionen på “integritet”? En sak är åtminstone säker – de märkningar av internetabonnemang som föreslogs var inte “integritetsmärkningar”. Märkningen som föreslogs skulle garantera att man får tillgång till hela internet, utan censur och utan att den som kan betala ges förtur till trafiken. En garanti för öppenhet och nätneutralitet.

När en sak sägs och en annan reflekteras, säger det något om den terräng som man färdas i. Kunskap har uppstått, vilket är större än att information har förmedlats. Nästa steg kan då bli att antingen undersöka en annan terräng, eller sända ut en modifierad signal för att se vad som då förändras.

En annan intressant reflektion, precis mot slutet av seminariet, kom från en person i publiken som presenterade sig som Jörgen Modin. Han talade om att “vi” (staten) borde inrätta “elektroniska invasionsstyrkor” för att ingripa i “förtryckta länder”. Onekligen en udda sak att säga, efter ett seminarium som i mycket handlade om hur EU (“vi”) knappast är i position att missionera öppet internet i världen, när Iran kopierar EU:s datalagringsdirektiv. Nätpolitiken kan laga Irans internet, men fungerar uselt som ursäkt för cyberimperialistiska uppifråninsatser.

Därefter återstod av samtalets formaliserade del bara tjugo minuter, under vilka orden “nätaktivism” och “nätpolitik” fick resonera i salen. Någon ställde frågan om denna måste handla om nätet, eller om den bör vidgas till allmänna frågor (vilka underförstått skulle vara av humanistiskt slag). Själva frågeställningen känns lite olycklig, i sitt rigida åtskiljande av subjekt och objekt.
Vissa röster sade sig vilja se en breddning av nätpolitiken, kanske till den grad att all politik som begagnar sig av nätet skulle ses som nätpolitik – en fullständig urvattning av begreppet. (Vilket politik använder inte nätet?) Andra verkade tänka sig nätpolitik som en kamp för att digitalisera de politiska organen med sikte på öppenhet. Även om nog det kan vara bra, känns det som en tråkig reduktion att se nätpolitik som bara en politisk kamp för “mer nät”.
Nätpolitiken är en praktik som kommer ur nätet – är inte det en rimligare utgångspunkt? Den bejakar det öppna nätet och de gemenskaper som det möjliggör, för att därifrån vidga cirklarna. Därmed hamnar den i frontalkollision med figurer som Berlusconi, Sarkozy och Ahmadinejad, liksom med mäktiga ekonomiska intressen. Men dessa är inga måltavlor som behöver utses på förhand.
Nätet är inget medel för att uppnå ett mål. Nätpolitiken tenderar till att upplösa skillnaden mellan mål och medel, objekt och subjekt. Fast här blir det nog bäst att sätta punkt för vad som börjar likna en definition.

Ett anspråkslöst förslag om IRC-visualisering

PieSpy är en IRC-bot som kartlägger interaktion mellan deltagarna i en chattkanal på IRC. Resultatet blir en visualisering, som bland annat har kunnat betraktas som utskrifter i S23 samt som animation i Telecomix Jellyfish Ensemble. Den senare dokumentaterar hur ordning och kaos samspelar under några dagar i IRC-kanalen #telekompaketet (som nu kan webbchattas på adressen chat.telecomix.org). ChrisK mer om visualiseringen i sin Treatise on Jellyfish Memetics.

The disorganized chaos is only meaningful, as long as affects are in between users.

Största svagheten i PieSpy är dock att det enda som kartläggs är de chattrader där en användare direkt tilltalar en annan användare. Vissa uttrycker sig så oftare än andra. Överlag visualiseras nog det alldagliga småpratet i högre utsträckning, medan de stunder då kollektiv dynamik dyker upp riskerar att förloras. När deltagarna i en kanal börjar planera saker tillsammans, slutar de rikta sig till en annan individ.
En andra svaghet är att visualiseringen bara kartlägger vad som sker inne i en kanal, inte relationen mellan kanaler. Våra IRC-kluster jobbar ofta med att knoppa av projekt till dedikerade underkanaler. Många av oss finns (mer eller mindre passiva) i tio eller tjugo kanaler samtidigt. Överlappningarna är allt!

Här är då förslaget: Ett script som körs i ens IRC-klient och som kartlägger överlappningar mellan kanaler, alltså vilka individer de har gemensamt. Resultatet blir då inte prickar (individer) med streck emellan, utan färgglada cirklar som överlappar varandra, glider in och ut. När aktiviteten i en kanal avtar, bleknar också dess färg. Inga individuella nicknames kan läsas ut ur visualiseringen, bara relationerna mellan olika kanaler och hur de förändras över en längre tid.
Ännu en dimension kan tänkas, om scriptet körs hos flera olika användare som bara delvis hänger på samma kanaler. Ju fler som synkar sin information, desto större och mer detaljerad blir kartan av överlappningar. Vi kan rentav tänka oss sajter där hundratals deltagare delar sin data. Visualiseringarna som då blir resultatet skulle i princip kunna bli till fraktaler, möjliga att zooma in och ut ur, beroende på hur många deltagares data som tas in.

Vore det inte ganska mäktigt att bygga detta? Någon kanske invänder att det låter som ett redskap för övervakning. Visst. Grundläggande hackeretik säger då att vi måste utgå från att någon annan redan har liknande redskap, men håller dem hemliga. Först efter att ha byggt öppna lösningar kan vi på allvar börja diskutera eventuella farhågor, men framför allt njuta av skönheten.

Om seminarier: Formalisering som väg till det informella

Frågan är hur mycket formaliteter som krävs för att nå fram till det informella målet. Svaret skiljer sig åt beroende på hur väletablerade rutiner som finns och hur stor-, mellan- eller småskalig gruppen är. Här på “Nothing will happen” hålls den formella kommunikationen på ett minimum och deltagarna kan öppet erkänna att det är samtalen över kaffekoppar som är det främsta målet. Fast det förutsätter att det finns en viss grad av inkörda rutiner i en lagom liten grupp som hålls samman genom delade erfarenheter, i det här fallet av hacking.

Juliagruppens seminarium i onsdags hade helt andra förutsättningar. Större skala (ett hundratal i salen), större bredd (folk kom verkligen från vitt skilda håll), knappt några rutiner alls eftersom det var debuten för en ny gruppering. Bara dessa faktorer kombinerat innebär att behovet av formaliserad kommunikation ökar – även om målet ändå, ur ett visst perspektiv, är all den informella samvaro som sker i mellanrum och på småtimmar.
Chris, Elin, Gustav, Isabelle, Isobel, Karin, Lisa och Marcin uttrycker samma sak på lite olika sätt. Ingen av dem förminskar vikten av de politiska frågor som Juliagruppen för upp, men alla verkar också överens om att sammankomstens största värde låg i någonting helt annat än den information som förmedlades från panel till publik. Själva materialiseringen av internetbaserad gemenskap skapar explosioner av närvaro, som riktar tillbaka energier i nätet och intensifierar kretsloppet. Oerhört postdigitalt!

Enklaste sättet att införa formaliserad kommunikation på en sammankomst är att välja ut en talare eller en panel, som fysiskt skiljs av från publiken och som ges ett särskilt ansvar att säga kloka saker. Själva orden som sägs är inte nödvändigtvis det viktigaste. Orden kan i princip lika gärna kommuniceras via en digital kanal. Värdet av formaliserad kommunikation ligger ofta främst i hur det öppnar för en informell. De ger någonting att prata om. Att projicera tillfredsställelse eller besvikelse på, vilket i sin tur blir till anledningar upprepning och variation.

Vad som inte sägs är ofta lika lärorikt som det som faktiskt sägs. Flera gjorde exempelvis observationen på Juliagruppens seminarium, att två fenomen var (nästan) helt frånvarande: fildelning och The Pirate Bay. Inte för att någon medvetet undvek dem, eller för att frågan om ett fritt internet inte skulle vara oupplösligt förenad med frågor om länkning och horisontell kopiering. Kanske bara för att diskussionen rörde sig på en annan abstraktionsnivå, för upphovsrättslobbyn fördes däremot på tal. Allt detta blir särskilt intressant, med tanke på att den diskussion som i onsdags tog till ett nytt steg på många sätt brakade loss just i samband med rättegången mot The Pirate Bay. Då fördes människor samman av kärlek till internet men inte nödvändigtvis kring en gemensam identitet.

Antecknade i seminariets paus:
Seminarier är inte bara (likt megafonen) ett massmedium för att sända ut ett budskap, utan kan kan hellre tänkas som en radar eller ett ekolod. En viss mängd analog information sänds ut , därefter reflekteras den på olika sätt och i olika (digitala och analoga) medier. Vilka tonlägen når fram? Hur snabbt studsar de? Vad når inte fram? Vad återkommer i förvrängd form? Vilka externa kroppar är kapabla att reflektera vad?
Kunskap uppstår i differensen mellan den information som sänds ut och den information som reflekteras. För att jämförelsen ska kunna göras måste det utsända begränsas i tid och rum. Däremot spelar det inte så överdrivet stor roll huruvida den utsända informationen är “ny” eller inte.

Allt detta mest sagt som allmänna reflexioner över seminarieformen. Återreflekterandet av just Juliagruppens seminarium är långt ifrån klar, men dit återkommer vi. Delvis. För det allra mesta – det informella – sker på frekvenser som knappast ryms i några bloggrapporter.

Exakt samtidigt som detta inlägg skrivs klart, avslutas Nothing Will Happen. Arrangören Marcel sammanfattar:

I think that we once again succeeded in privileging the non-conference parts of the conference.

Uppdatering: Lite bilder från Juliagruppens seminarium finns nu uppe.




Ingenting händer på Balkan

För oss som innerst inne drömmer om ett återförenat Jugoslavien – enstatslösning! – är hackermötet “Nothing will happen” en extra fin sak.

Programmerare från främst Kroatien, Makedonien och Serbien samlas för att under informella förhållanden presentera sina projekt inom fri mjukvara samt diskutera de vidare teknopolitiska implikationerna. Mötet går av stapeln föra gånger per år på olika platser i det gamla Jugoslavien. Sommarmötet som alltid hålls i Split vid den dalmatiska kusten avslutas idag och har samlat fler deltagare än någonsin, 50-60 personer, vilket enligt arrangörerna närmar sig en maxgräns för att bibehålla den informella atmosfären.
“Nothing will happen” är en dubbeltydig titel. Dels beskriver den träffens upplägg. Varje morgon möts deltagarna på ett kafé och bestämmer sig för om något ska hända eller inte. Oftast händer något, men gott om tid avsätts också till vistelse på stranden. Förbestämda programpunkter läggs bara när utländska gäster bjuds in: Igår pratade Erdgeist om sitt kodande av OpenTracker, som nu dirigerar uppemot hälften av världens internettrafik. Sedan följde min presentation av det senaste årets händelser kring The Pirate Bay, från Spectrial till schizopolitiken, samt hur det katalyserat en lång och het sommar av nätpolitik.
Första gången hade däremot “Nothing will happen” en annan innebörd. Då uppfattades det i ännu högre grad som ett vågspel att samla kroater, serber och andra på samma plats, i Sarajevo. Förhoppningen var helt enkelt att inget våldsamt skulle inträffa, vilket inte heller har skett.
Nej, ingen tror väl seriöst på att återförena Jugoslavien, hur tragiskt dess sönderfall än var. Däremot ligger det visst allvar i den skämtsamma fras som kan höras av både kroater och serber: “Splitting up the European Union? We can do it!” Om någonting kommer få EU att falla i bitar – “balkaniseras” – är sannolikheten hög att det har att göra med spänningar härrörande från dessa trakter.

Samtidigt mailar min serbiska vän Vladan Jeremić över en ny text från anarkisten och historikern Andrej Grubačić: “Don’t Mourn, Balkanize!” Där diskuteras hur “uppfinnandet av balkanitet” är konstitutivt för hela det europeiska projektet. Idén om ett otämjt och hotfullt Balkan har tjänat som Europas “andra sida” och i den postjugoslaviska eran bildat utgångspunkt för experiment i humanitär-imperialistiskt nationsbyggande. Resonemanget är givetvis besläktat med Edward Saids analys om orientalismen, men bland fältets forskare pågår en ingående diskussion om det specifika med “balkanismen”. Andrej Grubačić skriver:

radical balkanologists would do well to follow in the steps of Peter Linenbaugh, Marcus Reideker and other historians from below who have been adventuring for traces of the “many-headed hydra” of rebels and revolutionaries, and hidden stories of popular struggles across the proletarian Atlantic. The beautiful, dazzling history of anti-authoritarian Balkans is replete with struggles of pirates and land pirates, “hajduks, uskoci, klefte”, bogumils and partisans, heretics and agrarian rebels of all kind, all misunderstood by communist and nationalist historians alike. This project, of balkanology from below, could be imagined as a uni-disciplinary (Wallerstein) or un-disciplinary (Escobar) program, with members coming from many different fields, “un-disciplining the disciplines”, and establishing a single field of study.

Vad som möjligen saknas i det forskningsfält som Andrej Grubačić efterlyser är geografin som “hårdare” vetenskap – för Balkan är inte bara en kulturell konstruktion, utan även en geologisk. Vare sig vi talar om Bosnien eller om Afghanistan kan vi inte tänka bort landskapets räffling. Hela den nationalstatliga modellen förutsätter en kartografi där alla veck slätats ut. Religiös, språklig och politisk fragmentarisering går inte att abstrahera bort från landskapets bergighet.

Balkan betyder just “berg” på turkiska.

Postdigitala bibliotek

Mitt inlägg i biblioteksdebatten, vilket utlovades igår, publicerades idag på Sydsvenskans kultursida. “Den postdigitala vägen” satte de som rubrik, vilket nästan helt osökt kan leda tankarna till att min bok Det postdigitala manifestet nu går att förhandsbeställa, så kommer den hemskickad om några veckor. Släppet sker med en rejäl fest på Röda Sten i Göteborg i anslutning till Bokmässan, lördagen den 26 september. Mer info om band och dj:s kommer inom kort.

Manifestet handlar dock inte alls om bibliotek, utan tar sin utgångspunkt i musik. Artikeln i Sydsvenskan bygger utgår lika mycket från vad som tidigare bloggats här om boken i det postdigitala – och på ett försök att omtolka stadsbibliotekariens egna idéer om biblioteksestetik. Två konkreta förslag levereras.

Manifest för Det Svenska Manifestet

Manifestet är från och med hösten 2009 på väg att återupprättas som litterär genre, vad nu det må betyda. Sju författare tjuvstartar i DN med ett “Manifest för ett nytt litterärt decennium” som är ypperligt välskrivet i sitt delikata nästanraljerande, ett nöje att läsa. Tio korta punkter definierar hur författarna vill att “den svenska romanen” ska vara – gott så, men frågan förblir hängande i luften: vad vill de göra med den (skön)litteratur som inte faller inom dessa ramar?
Är de nöjda (punkt 4) så länge Pär Thörn inte kallar sina böcker för romaner? Tydligen var ju Tidsstudiemannen en roman, men inte Din vän datamaskinen och vem fan bryr sig så länge han levererar alldeles strålande litteratur? Vore manifestförfattarna nöjda (punkterna 3 och 6) om bara inte ordet “roman” prydde omslaget på Edelcrantz förbindelser av Malte Persson. Och vem fan bryr sig? Vill de helt enkelt att Svensk Bokhandel ska kategorisera deckare och chick-lit under en annan rubrik än “roman”? OK. Fast i så fall kommer de inte undan motfrågan: Kan verkligen en kort debattartikel på DN Kultur kallas för ett manifest? Urvattnar man då inte Det Svenska Manifestet?

Arton andra författare – som gissningsvis inte står särskilt högt i kurs hos de nyss nämnda sju – har skrivit ett inlägg i Sydsvenskan rörande det som håller på att ske med Malmö stadsbibliotek. Även det läsvärt och klokt, fast det inte går särskilt djupt in på frågan om vad ett bibliotek bör vara – eller om det alls måste finnas en formel för vad bibliotek ska vara. Vore inte det bästa snarare en mångfald av olika bibliotek, utmed nästan hela den långa skalan från arkiv till teater (eller från arkiv till museum) – förutsatt att det funnes politiker som vågade ta ett övergripande bibliotekspolitiskt ansvar för att “upplevelser och information” balanseras mot “eftertanke, läsande och bildning”? På det spåret har jag själv skrivit ett längre inpass som snart ska publiceras. Därefter utkommer snart mitt debutmanifest på bokförlaget Ink.

Juliagruppen

Ni har väl inte missat att Juliagruppen anordnar sin första utåtriktade aktivitet på onsdag. “Det öppna nätet” står som rubrik för ett seminarium som bland annat gästas av Jeremie Zimmerman från franska aktivistgruppen La Quadrature du Net. Tanken är att låta frågor om nätpolitik och infrastruktur mötas. På köpet blir det ett extraordinärt möte av människor som möts i salen på Tekniska muséet (samma sal som på Spectrial och annat) – den saken står redan helt klar (en vink om deltagarsammansättningen ges på Facebook). Info finns även på engelska.

Vi ses där, klockan 13-19 på onsdag. Juliagruppen kommer säkerligen att återkomma med fler liknande aktiviteter.

Bannad från Google

This site may be in violation of Google’s quality guidelines.

Copyriot.se är bannad från Google!

Anledningen är att WordPress-installationen drabbades av skadlig kod som petade in osynliga Viagra-länkar överallt. Dock var det först när felet slutligen åtgärdades – vilket även medförde en ny visuell framtoning – som Google slutade att indexera Copyriot.se. Nu är det bara att snällt vänta i kön. “It may take some time”, upplyser Google.

Önskar att jag kunde känna mig lite underground. Önskar att jag kunde parafrasera Crass och vråla:

Banned from the Google, OK. I never much liked pinging there anyway. Said they only wanted well behaved blogs. Do they think that all my links are just fucking clogs?

…men det är svårt. Inte för att jag skulle sörja så värst om ingen annan än de trogna läsarna hittade hit. Copyriot har många läsare men det har aldrig varit målet (och blotta antydningarna från Googles sida att man skulle kunna vara någon jävla SEO-tönt får mig att koka). Nej, vad som är jobbigast är snarare att inte själv hitta sina egna förflutna tankar genom en googling. Visst har Copyriot en egen sökfunktion, men på slentrian är det ofta en liten bit enklare att söka efter sig själv genom Firefox Google-ruta. Först nu när det inte längre fungerar inser man hur man gjort sig beroende av det. Heidegger hade nog en poäng på den punkten.