Entries from July 2009 ↓

Efter Edenborgs?

Kafé Edenborg stänger för gott den 24 augusti, efter att ihärdigt ha motarbetats av Stockholms tillståndsmyndigheter. Lite tragiskt men desto mer spännande (lite som med offrandet av ett visst varumärke). Flöden av människor, kaffe och laptops tvingas nu söka sig nya vägar. Förhoppningsvis kommer flödena slingra sig i meandrar, kanske dämmas upp i en och annan artrik våtmark, bara inte assimileras i de rätlinjigare vattendrag som skjutsar övergödningen rakt ut i havet.

Hösten blir en gyllene tid för de hugade som drömt om experimentella kaféverksamheter i Stockholm. Någon blåkopia kan förstås inte komma på tal, däremot att kopiera och vidareutveckla valda delar av det underliga assemblage som under några år på nollnolltalet utgjorde Kafé Edenborg. Vem eller vilka gör det? Hur? Och inte minst: var? Kommer flödena att slingra sig mot Hornstull, Norrmalm eller rentav utanför tullarna?

Allt vi vet är att Gamla Stan, efter att tillståndsmyndigheterna nu fått som de vill, hädanefter skulle kunna sjunka ner i fjärden med sina horder av turister, utan att vi stockholmare ens skulle märka av saken.

Postfossilt och postdigitalt

Det postfossila och det postdigitala; två perspektiv som pekar mot liknande slutsatser. Ett nyväckt intresse för plats, en nygammal materialism som resolut avfärdar teorierna om ekonomisk “dematerialisering”.
Däremot ska inte de bägge begreppen förleda oss till att definiera en viss relation mellan fossiliserad solenergi och digital information, vare sig som analogi eller dikotomi. Fast det ändå, i någon bemärkelse, går att se en motsats: medan det råder tilltagande brist på fossil energi, präglas det digitala av ett tilltagande överflöd.

Prefixet “post-” antyder ingen gemensam tidslighet. Tvärtom. Det postdigitala äger rum gång på gång på gång, när digital information realiseras. En MP3-fil förvandlas till vibrationer i luften. En IRC-kanal kristalliserar sig som en folksamling.
Det postfossila är däremot historiskt. Föraningar kan spåras till 1970-talets oljekris men på allvar inleds den obevekliga rörelsen mot en postfossil epok i samband med oljekrönet (peak oil), som tycks ha inträffat ungefär 2005. Händelsevis var det vid exakt samma tid som internets digitala överflöd nådde en punkt som slog över i ett mer aktivt intresse för det postdigitala. Ett par indikatorer, kanske lite uttjatade: Second Life-hype ersattes av Facebook-hype, exemplarförsäljning stagnerade medan kollektiva musikupplevelser blomstrade.

Våra transportsystem är tyvärr inte lika lätta att ändra på, men när fossilpriserna stiger är det helt ofrånkomligt att resmönster förändras. Detta kommer att ge återverkningar på hur den postdigitala återuppvärderingen av det platsspecifika kan realiseras. Om man så vill kan man tänka detta dialektiskt i termer av bas och överbyggnad, bara man inte missar återverkan i omvänd riktning. Alf Hornborg har efterlyst en större integrering av kulturella aspekter i frågan om den postfossila framtidens levnadsvanor. Här kan det postdigitala perspektivet lämna ett viktigt bidrag, särskilt om det tar sin utgångspunkt just i förbrukandet av energier, vilket är en ofrånkomlig del av allt det som vi kallar “kultur”.

Framtidens postfossila kultur bör inte tänkas som ett långsamt utslocknande eller som askes. Förbränningen tar bara andra former, när det som förbränns inte i samma utsträckning sätt kan pumpas upp ur jorden och lagras på fat och i bränsletankar. Kort sagt måste förbränningen bli mer direkt. Som solen. Vilken kultur resulterar detta i, på längre sikt?

(Det här inlägget började skrivas på en färja över den döende Östersjön, med utgångspunkt i ännu en artikel ur senaste numret av International Journal of Comparative Sociology (Paul Ciccantell & David A. Smith: “Rethinking Global Commodity Chains”).
Dess vetenskapliga perspektiv är än en gång världssystemteori. Postmarxism, i den mening att de startar på en medveten distans från Marx, i makronivåns globala flöden av råvaror, snarare än i råvornas bearbetning. Mycket kan sägas om detta, men när resultatet av att inta det globala perspektivet är ett uppvärderande av det platsspecifika, finns det någonting att vidareutveckla.
Spännande är också att tänka världssystemteoretikerna som en av två linjer som löper från Fernand Braudel. Den andra skulle då främst företrädas av Manuel Delanda. Om den ena sysslar med att reboota Marx, rebootar den andra Deleuze. Ingenting säger att de bägge projekten är helt kompatibla med varandra. Men bägge använder Braudel i sina större försök att åter göra naturvetenskap och samhällsvetenskap kompatibla.
)

Ingen dansar i Almedalen

Om nu musik alltid är odemokratiskt och exkluderande (vilket inte utesluter att musik är inkluderande – ett mynt, två sidor), så blir det politiska bruket av musik alltid mer än en blott underhållning. Hur ser musikbruket ut i Almedalen? Det korta besöket gav inte möjlighet till någon ingående studie, men några små intryck ska kastas ut.

Partierna anses väl stå i centrum för spektaklet. De har en dag var till förfogande i själva parken. Innan partiledaren går upp på scen verkar det brukligt att ha någon form av förband. Kristdemokraterna valde exempelvis ett coverband som spelade klassisk popmusik typ Creedence Clearwater Revival. Vilka tongångar som valdes av övriga allianspartier får andra gärna fylla i.
De rödgröna, som de kallas, hade i vart fall ett gemensamt: singer-songwriters. Skillnaden mot coverband är betydlig. Här handlar det inte om lättsamt skval, utan om autentiska känslor. Gärna svårmodiga sådana. Socialdemokraterna lät sig företrädas musikaliskt av Marit Bergman. Ingen kan påstå att hennes pianoballader är särskilt upplyftande. Även vänsterpartiet valde, enligt uppgift, en kvinnlig singer-songwriter av det mer svårmodiga slaget. Miljöpartiet anlitade Lars Demian, som skiljer sig lite: en teatral estradör med ironisk glimt.
Skillnaden är i alla tre fallen stor mellan de rödgrönas vissångare och kristdemokraternas anonyma coverband. Säger kanske detta något om de rödgrönas allmänna tilltal, jämfört med alliansens?

Gemensamt för allt det politiska bruket av musik som observerades i Almedalen, är att den är 1) vit; 2) vokal; 3) expressiv. Musiken som inte brukas i Almedalen kan då idealtypiskt sammanfattas som svart, instrumental, repetitiv dansmusik.
Ingen dansar i Almedalen. Medan man dansar kan man nämligen inte nätverka. Dans är slöseri med tid. Däremot sjungs det i Almedalen, både karaoke och allsång. (Och viss dans sägs ha ackompanjerat karaoken. Men det var marginellt.)

Efterfesterna då? Vi fick höra att några ungdomar som kallar sig Captus, och som väl närmast försöker vara ett mansseparatistiskt ungdomsförbund till Timbro, hade efterfest varje natt. Med outsinliga mängder gratis rosé. Vi smög upp för trappan och hamnade i ett lajvrollspel i borgerlig salongsmiljö, där en liten handfull lajvare spelade rollen av borgerlig intelligentia, levandes det goda borgerliga livet. Vi flydde. Bara för att återkomma en stund senare, när horder av andra lavjare, borgerliga såväl som andra, rörde sig dit på nytt.
Nu skulle ju detta inlägg handla om musiken, men den kan snabbt sammanfattas: Captus spelade Rix FM i bakgrunden. I stället bjuder vi på en typisk replikväxling, omkring 03.30 torsdag morgon. En av spelledarna i salongen, en ung man klädd i prydlig skjorta, frågar en nyanländ gäst:

– Vem är du?
– Jag är Eva.
– Var kommer du från?
– Seco.
– Men du är ju OND!
– Nej, inte Seko med K utan Seco med C.
– OK.

Det var de sista ord jag hörde från det lajvet. Planka.nu stannade däremot kvar till halv sju på morgonen. Jag sa ju att de är mästerlajvare!

För övrigt är det faktiskt underligt, med tanke på den extremt höga journalistiska närvaron och uppfinningsrikedomen i fråga om vinklingar, att ingen ännu tycks ha gjort en sammanställning över samtliga partiers musikval.

Lite om postdigital kultur från gårdagens seminarium

Marcink på Cybernormer sammanfattar mitt öppningsinlägg på gårdagens seminarium. Det var en i stort sett improviserad harang utifrån öppningsfrågan som handlade om framtiden för “digital kultur”, i relation till upphovsrätten. Jag sa i korthet följande:

Om tio år kommer diskussionen om digital kultur vara förlegad, ungefär som om vi skulle prata om Cyberspace idag. Det vi sett de senaste åren är inte att vi flyttat från en materiell värld till en virtuell värld som det brukade låta på niottiotalet, utan tvärtom att digitaliseringen av kulturella verk leder till ett överflöd, där vi istället uppvärderar plats och fysiska samlingar och att urval blir något mycket viktigt. Både genom mjukvara, remix och olika kuratorsfunktioner – och att just kopplingen till platsen blir mycket viktigare. Så jag skulle vilja tala om en postdigital kultur där det digitala är integrerat och en självklar del av kulturella kretslopp. Man tar då inte betalt per exemplar, utan man tar betalt på en massa olika sätt i de kretslopp som hela tiden går fram och tillbaka mellan digitalt och analogt. Fildelningen ser jag som en självklarhet i sammanhanget – att skicka filer är lika självklart som att kunna skicka några rader text i ett epostmeddelande. Upphovsrätten å sin sida är inget som försvinner, den är för djupt rotad i internationella konventioner. Däremot kommer vi antagligen få se många negativa följder av den konflikt som finns, särskilt när upphovsrättslagstiftningen sammansmälter med det som kommer i terrorlagstiftningens kölvatten, Datalagringen och så vidare.

Flera påpekade i efterhand att jag sa många intressanta saker, rentav för många, på för kort tid. Rent PR-mässigt är det tveklöst bättre att hålla sig till ett begränsat budskap som hamras in. Å andra sidan är PR-tänkandet enkelriktat och förutsätter att budskap har hamrats fast på förhand, vilket i förlängningen är ett recept för stagnation. För egen del vill jag gärna förbehålla rätten att i debatter växla pragmatiskt mellan de bägge förhållningssätten.
Ett begrepp lyckades jag åtminstone skapa ett intresse för: postdigital. Det förekommer även i titeln på den bok som jag är i färd att färdigställa och som ska utkomma i höst. Men just nu ska jag inte säga mer om den saken. Återkommer.

Ett offrat varumärke?

Hans Pandeya, vd för företaget som om fyra veckor köper domännamnet The Pirate Bay, är helt obegriplig när han försöker förklara sina planer. Allt han upprepar är att han har en ny teknik, som ska göra slut på alla motsättningar som har symboliserats av fenomenet The Pirate Bay. Han skulle låta som en företrädare för en religiös sekt, om han inte vore en så genuint okarismatisk talare. Nu låter han mest konstig. Kläcker ur sig saker som “det vi har köpt, är en användarkultur” och “användarupplevelsen ska inte förändras”. Samtidigt påstår han, när han pressas, att hans företag tänker ha slutit avtal med alla stora film- och skivbolag innan de fyra veckorna har gått.

Till saken hör förvisso att denne Hans Pandeya inte personligen har köpt The Pirate Bay, så som det nu ofta framställs. Han är anställd som vd av det företag som har köpt domännamnet. Till Almedalen kom han på eget bevåg. Företaget leds ytterst av en styrelse, vars planer inte nödvändigtvis är identiska. Hur som helst vore det urdumt att sätta förhoppningar på dem. Precis som det alltid är dumt att lita på att en aktör, vilken det än vara må, ska rädda internet.

Personligen jobbar jag nu med utgångspunkten att “The Pirate Bay” är ett förbrukat varumärke. Övriga komponenter i assemblaget lever vidare, förhoppningsvis kompletterade av en fond för internetprojekt som försäljningssumman ska hamna i. Nu ges plats för nya symboler. Kanske även för en större mångfald av aktörer som upprätthåller det fria utbytet av filer. Vad kommer allt detta att innebära? Ingen ska påstå att de vet svaret.

Att kasta bakom sig bagage. Handlingen har återkommit flera gånger i den historia som utspelat sig kring Piratbyrån. Rent symboliskt vore det småsnyggt om subjektsupplösningen av The Pirate Bay hade skett på Valborg.

Om nu varumärket “The Pirate Bay” är offrat – är det då ett uttryck för hållningen att “ingenting är heligt”. Nej! Vad är då heligt? Det heliga ligger åtminstone inte i en bild, i ett domännamn eller ens i en formulerad princip. Framför allt går det inte att köpa, eller överlåta på andra att utföra. Tvånget att åter konfronteras med den insikten är, om inte annat, extremt uppfriskande.

Hans Pandeya, däremot, är uppenbarligen ett dåligt skämt. (Detta alltså sagt efter hans insats på dagens seminarium.)

Till de upprörda

Upprördheten är på många sätt underbar. Att äntligen få se initiativ som thepiratecay.org diskuterande framtiden efter The Pirate Bay – en typ av framåtblickande som under flera år tycktes vara blockerade genom The Pirate Bays själva storhet. Tråkigare är att de flesta som upprörs fortfarande utgår från att andra alltid ska göra jobbet. På en annan sida kan man rösta om framtiden för The Pirate Bay. Alternativen är två: bibehålla eller förstöra. Inte ett ord om att bibehållandet kräver en aktiv insats av levande människor.

Bland de upprörda röster som lämnar ett läsvärt intellektuellt bidrag, utan att jag håller med om slutsatserna, vill jag tipsa om två. “M” skriver en längre kommentar här på Copyriot som är filosofiskt intressant, även om relevansen för det konkreta drivandet av internetprojekt är minst sagt vag. Fredrik Edin skriver om “The Profit Bay” och gör några goda poänger på en mer övergripande nivå, dock utan att ägna en tanke åt frågan om vad som säljs. Läs gärna dessa inlägg, tänk själva, skriv ner era egna tankar. Vilka dessa än blir, ber jag er att försöka relatera till två saker som hittills har saknats bland de upprörda rösterna. För det första, den redan dryftade frågan om vad som kan kopieras och inte i det vi kallar “The Pirate Bay”. För det andra: vilket är alternativet? Att bara säga “allt borde fortsätta som det är” är inget alternativ. Det kräver människor som är aktivt berädda att upprätthålla det och att ta de juridiska påfrestningar som kan följa. Hur vill ni att fildelningspraktiken ska vidareutvecklas?
“M”, Fredrik och andra är välkomna att ge sina synpunkter på detta.

Tusen pekpinnar uttrycker sig tydligt:

TPBs monopolliknande ställning bland bittorrentrackers är mer problematisk än fördelaktig om målet är att sprida och stärka fildelningen – inte bara leka politiker och sitta i morgonsoffor som vissa tycks prioritera. Vissa vill se TPB som vår skinande ledare som för den heroiska kampen för fri information och internetkommunism – och missar poängen att det är betydligt lättare att attackera en enda “skinande ledare” än ett miljonhövdat hav av fildelare. Fonden med försäljningspengarna kommer förhoppningsvis att användas till att utveckla nya, mer decentraliserade former av fildelning.

Mycket mer skulle kunna ordas här, men själv måste jag rusa vidare för att under eftermiddagen sitta av ett seminarium med bland andra “mannen som köpte The Pirate Bay“. Jag vet inte vem han är men kan helt kort säga att jag inte tror att hans visioner har någon större relevans för fildelningens framtid. Människor har förväntningar på The Pirate Bay och om dessa inte uppfylls på thepiratebay.org så är det bara att kopiera och starta upp någon annan stans – vilket framöver, genom den utannonserade outsourcningen av trackerfunktionen, bör bli extremt mycket enklare. Flyttar svärmen, är domännamnets värde inte större än typ napster.com.

Jag kan inte hjälpa det; jag älskar den rådande upprördheten, den nya öppenheten i frågan om fildelningens framtid.

The schizo-politics of The Pirate Bay, Inc.

This is an extended version of yesterday’s post in Swedish. Also posted to Nettime.

“YOU FUCKING CORPORATE SELL OUT RATS!” Users of The Pirate Bay are raging. About a thousand comments were posted at The Pirate Bay’s blog during the first day after the news, probably 90-95 % expressing sadness or anger over the supposed sell-out. Some mainstream commentators in Sweden, on the other hand, greeted this as a step towards the abandonment of digital piracy.

We are used to imagine The Pirate Bay as a legendary entity fighting an epic battle, on behalf of the millions of file-sharers. However, it is not exactly a legendary entity that is being sold. It is something different. So what is about to be sold?

“The Pirate Bay” is today, among other things:

  • A domain name
  • A web site
  • An ad selling business
  • A blog
  • The world’s largest bittorrent tracker
  • A clothing store
  • Three persons
  • A swarm
  • A symbol

“The Pirate Bay” must be defined as an assemblage. Any of the listed parts would, on its own, be powerless. Only through its connections, the assemblage becomes so powerful. However, all the parts are not needed all the time. Two are enough to make up the practice of bittorrent file-sharing: a swarm of file-sharers, and a tracker to connect them.
Many file-sharers are using The Pirate Bay’s tracker services without even visiting the website. Other indexing websites, like Mininova, are using The Pirate Bay’s tracker. Technically speaking, The Pirate Bay’s website has always been rather redundant. But the website is a platform for connecting two other parts: The commercial part of the ads, which are needed to finance the large costs for bandwidth and hardware, and the political part of linking to current side-projects and publishing sporadic blog posts.

This assemblage is now being disassembled and reassembled, in one way or another. That means something else than a “sell-out” of all the parts. All the details of the affair are not clear yet, but to clear up the picture, we should first consider each part for itself, and ask three simple questions: 1) Is it ownable?; 2) Is it sellable?; 3) Is it copyable?

The domain name, www.thepiratebay.org, is definitely part of the affair. It is ownable and sellable, but not copyable given the current DNS regime. The web site that the visitor of the domain is directed to could be said to be ownable, in the sense that any new owner can change its contents. But it is also copyable, meaning that the “original” version can pop up again at another domain name. Actually, it is very simple to copy. You can fit all of The Pirate Bay, including the software and every torrent, on a USB stick. The ads have a value only as long as people visit the web site (and do not know how to use Adblock). The blog derives its meaning from the personal activity of the three persons involved, and could be hosted anywhere.
The three persons (Peter Sunde, Fredrik Neij, Gottfrid Svartholm Warg) are especially interesting, as they can definitely not be copied. But can they be owned and sold? Yes, theoretically. In earlier cases of “P2P sell-out”, individuals have signed contracts regulating their future involvements in other projects. This is not the case here. The trio is free to do what they want, including political activism and even exact copies of The Pirate Bay.
The tracker consists of hardware and (open source) software, possible to copy but not to uphold without financing. This part will not be part of the incorporation. Instead of being sold, the tracker service will be transferred to a separate entity, that provides the service freely to any index wanting to use it, and supposedly does not even have the information about files it is tracking. This essentially would mean a small step towards decentralisation of the file-sharing infrastructure. It probably also undermines the whole case the prosecutor made against The Pirate Bay in court. Questions about the financing of and control over this new third party tracker remains to be answered. However, it should not be assumed that control goes to the buyers of “The Pirate Bay”.
The swarm of millions of file-sharing humans and machines can not be owned, nor sold, nor copied. It can, indeed, be fooled. Usually, that’s what cases of “P2P sell-out” aims for, without much success. This time chances are even smaller that the swarm would keep using a service if it began to filter torrents or demand money for downloads. The Pirate Bay’s tradition of strong principles have educated people to be wary even of small restrictions. If such would occur, the swarm is ready to move on. However, nothing at this point (except some vague formulations in a press release from the buying company) indicates that there are any such plans.
The (visual and ideological) symbol “The Pirate Bay”, finally, is fundamentally transformed by the act of selling “The Pirate Bay”. It does not really mean that the symbol can be sold. Rather, any attempt by the owner of the domain name to change what the symbol stands for, would mean that the symbol is dissolving and its associations re-projected at multiple other symbols. This could have quite interesting results. Even if The Pirate Bay and its associated projects have been able to use the power of one singular symbol, there has also been an awareness of the problem with The Pirate Bay’s oligopolic status.

File-sharing was never about leaning behind and letting other people do the work. The act of selling “The Pirate Bay” (which really means selling some of the components in a larger assemblage) could work as a wake-up call. Ideally, the anger of some users will transform into action, so that more open bittorrent indexing website, maybe even trackers, will be set up. That would mean that The Pirate Bay, finally and paradoxically, reaches its goal, which is to be copied. The Pirate Bay never asked to be the sole representatives of file-sharing. When large parts of the world’s internet traffic depends on whether Fredrik is too drunk to fix a server error, a radical diversification is needed to maintaing the power of P2P file-sharing. Dissolving the centered subject, abandoning a trademark to multiply what it stands for. That’s the implicit schizo-politics of The Pirate Bay’s recent move.

Also read Jonas Andersson’s analysis: “The Pirate Bay: Two important speculations“, as well as Janko Röttgers: “5 Things to Know About The Pirate Bay Sale.