Sony lanserade sin Walkman sommaren 1979, vilket sommaren 2009 bör innebära jubileum med tillhörande eftertanke. Aldrig någonsin i historien har musik varit någonting så individuellt som under de senaste trettio årens hörlurskultur, vilken trappades upp till ännu en ny nivå under de senaste tio årens iPod-kultur. (Första MP3-spelarna var förvisso MPMan och Rio år 1998, hårt motarbetade av RIAA, men på några år lyckades Apple erövra en hegemonisk position med sin iPod.)
Mycket kan sägas om de hörlursbubblor vi går omkring i, men att bara sucka över isolering leder ingen vart. Snarare borde det vara läge för att grundligt tänka igenom hur de individuella och kollektiva musikupplevelserna relaterar till varandra, utan att utgå från ett antingen-eller. Kan vi kanske rentav säga, med ord lånade från Roland Barthes (Musica Practica, 1970), att det rör sig om “helt skilda konster, envar med sin egen historia, sin egen sociologi, sin egen estetik, sin egen erotik”? Kanske inte. Men för vår tids musikbruk ter sig Barthes distinktion mellan “den musik man lyssnar på och den musik man spelar” som mindre relevant än distinktionen mellan individuellt och kollektivt upplevd musik (som för övrigt kan återföras till figurerna Apollon och Dionysos i Nietzsches Tragedins födelse).
12 kommentarer ↓
Hello
Givetvis leder det ingenvart att “sucka över isolering”. Men låt mig ändå påstå att den som har musik i öronen tenderar att vara isolerad från människorna i sin omgivning, och att detta leder till mindre icke-verbala utbyten människor emellan. För mig personligen är de med musik i öronen i allmänhet betydligt tråkigare medmänniskor än de som inte har det.
I kontrast skulle jag vilja ställa bärbara musikspelare (ffa mobiltelefoner) med högtalare. Istället för att isolera sin mobila musikupplevelse från omvärlden, delar (ett ord vi alla tycker om) man med sig av den.
Inte bara bjuds det på musik, man får också ofta en diskussion om vilken låt som är bäst, sämst, bred (alla säger gemensamt “DEN är bra”) och smal (en säger “va, har ni inte hört den?”).
Ett tredje fall är de excentriska personer som står och dansar till musik som då bara de själva kan höra. Själv uppskattar jag sådana yttringar djupt; inte minst för hur de står med en fot i det kollektiva och en i det individuella.
I alla tänkbara frågor är det givetvis mer produktivt att analysera än att “sucka”, men eftertanke utesluter inte värdeuppfattningar.
/DanceK
DanceK: Jag tycker du lyckades utmärkt med att analysera i stället för att bara sucka!
Håller visserligen inte helt med om att isolering skulle vara enbart av ondo. Vidare så är min utgångspunkt att musik är våld (bokstavligt talat, inte metaforiskt). Då blir det i någon mån en etisk fråga om man ska tvinga högtalarmusik på sina medmänniskor. Egentligen tror jag inte att någon skulle ifrågasätta den saken, åtminstone inte om man går till extrema ljudvolymer och -frekvenser. Etiken handlar alltså inte om att alla måste ge sitt medtycke till att utsättas för musik, vilket ju också vore en fullständigt antimusikalisk inställning.
Själv är jag för övrigt periodare med hörlurarna men hamnar från och till i ditt tredje fack av excentriker. :)
Jag vill bara sätta en liten fotnot vid historieskrivningen. Du menar väl mer specifikt “bärbart hörlurande”, ambulerande hörlurande, yes? För själva hörlursrevolutionen kom långt tidigare, på sextiotalet, med stereons och reel to reel-bandspelarens intrång, i home entertainment-erans begynnelse.
Du har så rätt, Gunnar. Ord som “bärbar” och “trådlös” är för övrigt otyg som jag helst skulle vilja klara mig utan. Hur som helst tror jag att alla fattar vad jag syftar på, nämligen det ambulerande hörlurslyssnandets utveckling till massfenomen.
Men även om det inte leder någon vart att bara sucka över isolering så kvarstår väl fortfarande faktum att folk blir mer isolerade med dessa? Jag tänker till exempel på detta när jag åker tåg. Nästan ingen pratar med varandra och alla sitter bara och lyssnar på sina hörlurar och fingrar på sina mobiltelefoner. Jag tror knappast att det var så när mina föräldrar var små eller ännu tidigare. Då pratade man nog med grannen.
Ibland målas det upp så jättemycket att internet knyter samman folk och får dem att kommunicera med varandra. Många skulle nog i det här fallet säga att folk som sitter med hörlurar, mobiler och datorer på tåg i själva verket kommunicerar med andra. Men jag undrar om inte det är skönmålande. Jag tror att det i många fall bara är att man bara plockar fram mobilen och börjar fingra på den för att slippa prata med den bredvid. Låsa in sig i sin lilla bubbla.
Jag ställer mig lite tveksam till om det är så nyttigt att sitta bredvid någon flera timmar och packa ihop oss som sillar med folk som vi inte pratar med eller kommunicerar på något sätt. Kan tänka mig att det blir samhälleiga effekter av sånt på lång sikt. Inte säker på att det blir det, men det skulle kunna bli det.
Mattias: Jag är den förste att stå upp för att fysisk närvaro har ett värden som aldrig någonsin kan ersättas av digitala kommunikationer. Men jag är samtidigt skeptisk till den ständiga kommunikationens ideal och står fast vid att isolering kan vara fullt befogad.
Själv älskar jag att läsa (papper) och skriva (för hand) på tåg och i tunnelbanevagnar, det har för mig kvaliteter som sällan uppnås i ensamhet eller vid ett vanligt bord.
Jag kan av det skälet rentav välja en tågresa som tar längre tid framför en snabbare resa. Men då föredrar jag att vara inne med texten i min egen värld, och hoppas att den snacksugna medresenär som börjar konversera också kan förstå mina subtila signaler om det. Din idé om att man alltid borde snacka med alla omkring sig tycker jag låter ganska fasansfull då den skulle tvinga mig att sköta allt läsande och skrivande på kammaren…
Jag måste erkänna att jag är en isolationist när det kommer till musikyttring.
Jag är medveten om att min egen musiksmak är rätt så udda, och därför väljer jag att inte utsätta mina oupplysta medmänniskor för något de inte skulle uppskatta.
Jag skulle önska att alla ungdomar med musiktelefoner visade mig samma respekt, åtminstone i situationer där jag inte kan avlägsna mig enkelt (på bussen).
@ Rasmus
Musik är våld säger du. Det är tydligen också odemokratiskt. Samtidigt är det en styggelse att förneka sina barn det.
Hur ska du ha det egentligen? ;)
@ Rasmus och Jörgen
Givetvis kan musik på bussen/tåget vara störande. Men än så länge ger inte mobiltelefonerna från sig musik som är väsentligt högre än ett vanligt samtal.
Även att prata i mobiltelefonen anses av många som mycket irriterande; såvitt jag kan se finns det ingen större skillnad här.
Personligen anser jag att om man rör sig i det offentliga rummet får man så ut med ett och annat irritationsmoment. Jag håller helt med om att det kan irritera när någon bakom pratar i mobilen (att ena halvan av ett samtal kan störa så mycket mer än båda halvorna är något jag inte kan förklara). Men åter igen, är man bland folk får man finna sig i att det låter lite.
Är det någon här som faktiskt tycker att man skall förbjuda mobiltelefoner på bussar etc, gatumusik (vi fick nyligen nån sorts lag mot det här i Göteborg) och andra störningsmoment? För mig för det tankarna till nån sorts öststatsdystrofi där alla går och stirrar ner i marken i allmän rädsla för att utmärka sig.
Sedan är ljud långt ifrån det enda sättet på vilket folk våldför sig på varandra i det delade rummet. Lukter är ett bra exempel. Så gatans ljud må vara stundvis störande, men inte bara är det oundvikligt, det är också underbart. IMHO.
DanceK: Musik är våld, musik är odemokratisk och att förneka sina barn musik är en styggelse.
En utmärkt sammanfattning som jag kan skriva under på (även om det givetvis finns mer än så att säga om musik, har just skrivit klart en bok på 100000 tecken om saken). Paradoxalt? Kanske är då musik någonting paradoxalt.
Så till frågan om “det offentliga rummet” – här skulle jag gärna se en större distinktion mellan olika slags offentligheter och olika slags rum. Offentligheten i en given situation ligger oftast någonstans mellan 0 och 100 %. Visst får folk “finna sig i att det låter lite”, det hör till livsvillkoren i en stad (de som inte accepterar det kan flytta), men det är fortfarande en etisk fråga hur lite eller mycket det är OK att låta i ett givet läge.
Observera: etik, inte moral. Om man är moralisk våldsmotståndare blir påståendet att “musik är våld” kanske en orimlighet, men etik handlar inte om allmängiltiga regler, utan om det rätta handlandet vilket är någonting mer komplicerat.
Lukter är en annan intressant fråga, som precis som ljud överskrider grunderna för det borgerliga egendomsbegreppet. Nyligen fattade väl f.ö. någon domstol ett avgörande i frågan om hur mycket lantbruk får lukta.
Apropå själva walkman-jubileet, ingen har missat BBCs vinkel på det hela hoppas jag (ipod-uppväxt barn provar walkman):
http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/magazine/8117619.stm
“Musik är våld”? Jag som trodde att musik var sammanhang. Som stekt potatis, ungefär.
En liten tanke angående att lyssna på musik i mobil etc med högtalare:
är inte detta fenomen ett tydligt exempel på i hur hög grad musilyssnande (ofta) är ett en social, snarare än estetisk, verksamhet? Ljudkvalitén är ju ganska usel, så den rent musikaliska delen av upplevelsen måste ju vara liten (till exempel jämfört med att lyssna i hörlurar, eller hemma i ordentliga högtalare).
Kommentera