Sydsvenskan listar saker som är “sååå juli 2009″ och tar med det postdigitala:
Postdigitalt
Det har redan börjat suckas åt museum som hojtar om att de minsann ska digitalisera sina samlingar. Get real, stönar kritikerna. Och det är precis det, det verkliga, som nu kommer på bred front. Den digitala kulturens överflöd med sina oöverskådliga arkiv har fött ett nytt begrepp: det postdigitala. Platsen, saken, prylen, konserten, upplevelsen är snart lika heta som internet var för sisådär femton år sedan.
Begreppet är hyfsat nytt på svenska. Planterades av Monki i slutet av januari detta år, plockades upp av mig till ett anförande på Malmö högskola i februari. Uttryckte viss tvekan kring ännu ett p-ord, men uppmuntrades efteråt av Anders Mildner som visst fann det användbart.
Monki droppade en mer formell definition på sitt föredrag i Moskva:
The post-digital means that everything is not becoming digital and virtual – that is: the same as before, but digital and virtual – but that digital communication technologies actually intensify physical connections of humans, machines and objects.
Under vårmånaderna verkar annars inte så många som tog ordet i bruk. Kristoffer Nolgren utgjorde ett undantag då han i mars bloggade under rubriken “Postdigitalism“:
Min syn på digitalisering är att det är ett helt irrelevant perspektiv. Vi lever i en postdigital värld, där information flödar in och ut ur det digitala, helt utan att vi reflekterar över det. Vi ser en hemsida, skriver ner länken på en lapp vilket gör den analog, för att sedan skriva om den på våra bloggar, vilket återigen gör informationen digital.
Efter mitt inpass om postdigital kultur i Almedalen, den 2 juli, går det att spåra en viss spridning via massmediala kanaler. Lotta Hördin skrev på Helsingborgs Dagblads ledarsida dagen efter:
Och nu är vi redan i den postdigitala världen, konstaterade Rasmus Fleischer. Och, sa han, urvalet blir det allra viktigaste. Det kan man hålla med om. Behovet av att få hjälp med att sortera och värdera har väl aldrig varit så stort som nu. I det sammanhanget får man hoppas att ett begrepp som trovärdighet står sig.
Mötesplatser som denna i Visby kommer också att bestå, enligt Fleischer. Kanske bli ännu viktigare. Så trevligt.
Ordet “postdigital” användes i samma veva av Eric Schüldt i en personlig sommarkrönika samt av Tobias Nielsén i en formulering varför kulturpolitik borde vara högintressant (trots att den inte är det i praktiken). Samt av Lina Lund angående detta med utskrifter.
Kan då helt osökt passa på att meddela att min bok, som nyligen nämndes här, kommer att heta just Det postdigitala manifestet. Det ska ges ut av Ink bokförlag som en av de första böckerna i deras nya serie Ink manifest. Boken tar sin utgångspunkt i musiken och i den problematik som Monique Wadsted så slagkraftigt uttryckte med sin metafor om sparvarna, för att sedan på olika röra sig bort från det snävt digitala, i riktning mot frågan om hur musik äger rum, vilket förhoppningsvis kan öppna för en annan slags politik (som inte ens har så värst mycket med upphovsrätt att göra, utan helt enkelt förutsätter att både kopiering och radering som självklara operationer i det digitala).
6 kommentarer ↓
Hej!
Jag använder en variant av ordet i en artikelserie som kommer snart där jag skriver om den Postdigitala Bokmarknaden. Den är till vissa delar redan här.
Sökning på postdigital på wikipedia.se: Menade du Portugal?
Har surfat runt en del på sökordet “postdigital”, det är onekligen en hel del intressant man dyker på. Framförallt inom marknadsföring ser man en del yrvaket som ger hopp. Några citat:
Now marketers would not interrupt a phone call, but they try hard to interrupt social media – Figure that one out?
Den var kul.
Folk kommunicerar inte för att dela med sig, de delar med sig för att ha något att kommunicera om.
Där var någon som förstått.
Jag fick ju ett fint inlägg av dig i juli om min postdigitala Valkare-remix om musikens åldrar också
Jag kommenterade lite om ämnet postdigitalt på HAX blogg, men han har nog inte riktigt rätt läsekrets för denna sorts diskussioner, så jag upprepar mig lite här istället. Jag gissar att Rasmus kan finna detta intressant, andra tycker säkert det blir långrandigt.
“Post”, alltså efter. Efter vaddå? Jo efter det som kom före, såklart. I detta fall den digitala revolutionen. Att den börjat, det vet vi. Men hur är det med hurvida den pågår än? Jag skulle nog vilja påstå att den ännu pågår, även om vi kommit en bra bit.
Det är alltid svårt att uttala sig om skiften när man står mitt uppe i dem, i synnerhet när de grundar sig på disruptiv teknologi. Låt oss kika i bakspegeln. Vid det förra stora skiftet som hade sin grund i teknologi, så kallades samhället modernistiskt, alltså när den industriella revolutionen stod på sin absoluta topp, sisådär 1920-30-tal ungefär. Det går inte riktigt att sätta exakta datum när man ser i stort, men inom vissa smala områden går det givetvis. Här kan det ju också vara intressant att som kuriosa också nämna att det var under modernismens tid som datorn som idé föddes och 1936 formulerades turingmaskinen som är själva definitionen av en dator. It is a computer, it computes.
Efter andra världskriget, när folk började komma på fötter igen så kan man nog säga att själva den industriella revolutionen var över, samhället var nu verkligen industriellt. Då kom postmodernismen eller postindustrialismen om man så vill, beroende på vad man koncentrerar sig på. Lite grann var det som en motreaktion på modernismen. Här finns ju också lite kuriosa, det var nu som transistorn såg dagens ljus och därmed själva fröet till den digitala revolutionen. Under modernismen ansåg inte modernistiska arkitekter att de följde någon stil, det var teknisk funktion som var ledstjärnan. När detta “gick över” så blev andra saker viktiga, design för ögats skull, egonomi blev viktigare. Funkis böts mot mys, trivsel och livstil, osv.. Jag hävdar att människan blev mer mer utgångspunkt än maskinen. Rätt naturligt egentligen. Från att ha syrts av tekniken och dess möjligheter av tekniker med efterföljande marknadsföring, så fick människan sin plats igen när tekniken var klar med sin revolution. Nånting ditåt..
Disruptiv teknologi. Det distrubtivt nya är aldrig bättre på vad det gamla var bra på, det nya är bra på någonting nytt. Om det inte var så, då skulle vi inte tala om något disruptivt nytt, bara vidareutveckling av det gamla. Detta är viktigt, absolut centralt. De som etablerat sig i det gamla, skapat sig sin plats och kunnande, sina varumärken osv., de ser det nya som underlägset och de gör det _då_ med rätta! (då som i dåtid, inte i backspegeln) Det kan tyckas konstigt för många, men det är helt logiskt. Det nya är sämre än det gamla sett ur synvinkeln av vad det gamla var bra på, i synnerhet när det nya verkligen är väldigt nytt och givetvis, mycket mindre utvecklat än vad det kommer att bli i framtiden. Därför kommer inte den redan etablerade att smutsa sitt namn genom att satsa på det nya, i synnerhet inte eftersom den gamles kunder verkligen inte efterfrågar det nya som är sämre. När de tidiga miniräknarna kom, så var det inget Facits kunder efterfrågade – de hade ju inte ens pappersremsa.. Eller spola fram till idag och frasen: Folk behöver inte tidningar, de behöver journalism..
Men samtidigt är inte de etablerade idioter, de kan skåda i framtiden lika mycket som futuristerna, ofta bättre. På 60-talet tillverkade Facit stordatorer som ansågs som världens bästa! Bara för att några år därefter lägga ned hela den avdelningen och istället satsa på sina elektromekaniska räkneapparater.. Plonk. 10 tusen blev av med jobbet. Men så här ser det ut. Hasselblad var extremt tidiga med digital teknik och experiment med digitala kameror, den avdelningen såldes i början på 2000-talet och de lade allt krut på en ny analog kamera. De var farligt nära en konkurs och har ännu inte repat sig. Exakt samma sak med det anrika märket Leica. För att inte tala om världskoncernen Polaroid, de blev bankrutt 2001, men de var också väldigt tidiga med att undersöka digital teknik. Christian Sandström på Chalmers har gjort ett strålande jobb med att gå igenom en lång rad företag som drabbats av disruptiv teknologi och kan peka på röd tråd hos dem alla, därmed också kunnat peka på varför vissa andra klarade omställningen bra.
Men Sandström stannar vid revolutionen, bandet spelas inte fram till postrevolutionen, vilket nog är en svårare uppgift. Exemplen från kameraindustrin skulle innebära fjärrskådande i det fallet. Men inom andra områden kan det nog finnas ledtrådar. Hos HAX tog jag några exempel, samtidigt som jag efterlyste bättre sådana.
Alla som är kring 40 eller äldre kommer ihåg digitalklockorna under perioden 1975-1985 ungefär. Minns ni dem? Minns hur de bara blev värre och värre. Från början visade de tiden, det var allt. Men så blev det stoppur, spelade små trudelutter, fick miniräknare osv.. Man blev fullkomligt idiotförklarad om man ville ha en enkel klocka med vanliga visare på den tiden. – Skall du ha ett stenåldersurverk som du måste dra upp två gånger per dygn och drar sig flera minuter, är du.. – Det sa jag inte, jag sa att jag vill en med visare, urverket får gärna vara modernt. Hos försäljare kunde man dra paraleller till den där sketchen med Lena Nyman “I sportaffären”. Men se er omkring idag, det gick över. Någonstans nåddes kvoten av hur mycket konserverad gröt folk tålde, idag har de flesta klockor visare och man betraktas inte som en idiot oavsett vad man väljer. Ingen kallar heller en klocka med visare för “retro” bara för att den har visare, vi köper dem inte av nostalgiska skäl.
När digitalklockan kom så ver det tekniker som drev fram den genom den nya teknikens möjligheter, och marknadsavdelningarna gjorde sitt bästa. Idag är vi tillbaks till människan vad gäller armbandsur, reklamen och flockmentaliteten släppte sitt grepp och folk köper vad de behöver klockor utifrån sitt behov, inte tillverkarens säljbehov av ny teknik. Vilka “hyper” har vi idag som inte formats av människors behov, utan snarare av marknadsföring och ny teknik som skall tryckas ut på marknaden? Sånt är svårt att svara på eftersom det kräver en inte alltid så bekväm självrannsakan. Hos HAX tog jag några andra exempel också.
Vad kommer att hända med white-collar när blue-collar arbetare också är postdigitala? Kommer vi att fortsätta transporera oss i bilköer och ändlös kollektivtrafik till kontor för.. informationsprocessande? Med den meningen torde alla inse att revolutionen långt ifrån är över, utan att för den skull ha svar på frågan. Om resande i mycket högre grad bara handlar om nöje i förhållande till arbete, hur förändras då fortskaffningsmedlen? Ser du hur jag tänker? Min bil hade nog varit en helt annan om den bara handlade om fritid. Funkis böts ut mot trivsel och livstil vid förra övergången till “post”. Kommer vi verkligen att vara “ständigt uppkopplade” på det vis vi tänker oss idag? Sett som social kommunikation är det mänskligt, men all kommunikation är varken social eller önskvärd, se bara hur en del företagare måste lämna mobilen för att känna att de har semester.
Hos HAX hade också AntonS en tänkvärd kommentar om ismers vängande mellan överdrifter. Finns det något som varit på tapeten under hela den postindustriella tiden, så har det varit globalisering som amerikanisering. En svängning i det känns nästan välkommen och kanske rätt logisk när man betänker hur de väldiga massorna av asiater får det allt bättre. När de närmar sig oss i levnadsstandard ökar även deras kostnadsläge, så även ur den aspekten kan vi förvänta oss en svängning, högre std. brukar ju också vara en mycket effektiv medicin mot befolkningsökning, i synnerhet när kvinnor är inblandade. Tänkvärt..
Fast nu ska det kosta att få tingsrättsdomar kopierade elektroniskt… http://gd.se/nyheter/gavle/1.1240551
Kommentera