Om upphovsrätt som kulturpolitik i P1

Kulturpolitiken lider av beröringsskräck gentemot frågor om upphovrätt. Varför är det så? För ett par veckor sedan nämnde jag frågan i förbifarten under ett panelsamtal i Almedalen och den plockades upp av P1-journalisten Kim Nordberg som gjorde ett inslag i P1:s Kulturnytt, vilket sänds idag.

Mitt svar på frågan är att politikerna har dåligt självförtroende. Politiker som har kulturpolitik som sitt specialområde har vant sig vid en allt snävare avgränsning av området, vilket nog hänger samman med en allmänt defensiv attityd. Om man uppfattar sin uppgift som att värna området gentemot andra politiska prioriteringar återstår inte mycket utrymme för bredare visioner.
Ett allra första steg borde vara att erkänna att upphovsrätten redan är kulturpolitik. Så här säger jag i radioinslaget:

Mycket av upphovsrätten är i sin praktiska tillämpning redan kulturpolitik. Fast det är liksom en kulturpolitik under falsk flagg, som utger sig för att vara en objektiv administration av rättigheter. Ta till exempel privatkopieringsersättningen. Det läggs en avgift på varenda MP3-spelare, brännbar cd och så vidare som säljs, det är en summa pengar som ökar år för år och som börjar bli ganska betydelsefulla för delar av musiksektorn. De pengarna fördelas enligt väldigt kantiga procentsatser, där 40 % går till Stim, 30 % till Sami, 30 % till Ifpi… Fördelningen av alla de här pengarna är ju en uppenbar kulturpolitik. Jag tycker det är ett solklart exempel på varför man måste erkänna att upphovsrätten faktiskt handlar om kulturpolitik och våga diskutera den på sådant sätt, kanske till och med våga tala om sådant som kvalitet.

Procentsatserna, såväl för privatkopieringsersätting som för airtime på radio, är alldeles godtyckliga. De förhandlas aldrig om utan alla inblandade låtsas att de är huggna i sten. Men eftersom det är politiska beslut som möjliggör hela systemet som både kan och bör politiker peta i dessa procentsatser, så länge systemet finns kvar. Ett lika djärvt som enkelt förslag vore att ändra fördelningen så att 50 % går till Stim, 50 % till Sami och 0 % till Ifpi. Vem som helst inser att det skulle ge mer pengar till levande kulturskapare, på bekostnad av skivbolagen. Ganska mycket pengar dessutom. Vilken politiker kan säga att det inte vore en kulturpolitisk välgärning?

Nästa steg vore att titta närmare på den interna fördelningen inom organisationerna, som i dagsläget är extremt ojämn. Större delen av exempelvis Stims pengar går till en liten klick väldigt framgångsrika låtskrivare, medan de allra flesta får inga eller symboliska summor. Även detta skulle kunna förändras om man vågade erkänna att fördelningsnycklarna är kulturpolitik. Erik Josefsson har en idé om vad han kallar “regressiv airtime-ersättning“. Istället för att en låtskrivare ska få en fast summa för varje minuts radiospelning, utbetalas kanske “10000 kronor för första minuten i radio och 1 krona för tiotusende minuten”.
Kom igen, det skadar inte att åtminstone utreda! Möjligtvis skadas sämjan inom Stim och mellan Stim och Ifpi. Men det skulle bara vara bra. Kulturområdet behöver mer konflikt, inte mindre, mellan de pseudofackliga och de industriella aktörerna. Om kulturpolitiska förslag kan utlösa sådan konflikt bör det ses som ett bevis på att man lyckats med ambitionen att bredda kulturpolitiken.

Även Andreas Ekström intervjuas i radioinslaget. Han vill också att kulturpolitiken ska ta sig an upphovsrätten, närmare bestämt frågan om ekonomisk kontra ideell rätt. Hur förblir lite oklart, men även Andreas Ekström antyder att olika typer av rättighetshavare faktiskt inte behöver ha gemensamma intressen.