Erik Josefsson påpekar i en kommentar här att ordet “konsumtion” är missvisande, oavsett om man talar om energi eller om kultur. Helt rätt!
Tankarna går genast till en not i Alan Stoekl’s bok Bataille’s Peak, där en relevant distinktion förs fram:
It can be argued that he [Georges Bataille] did not make the distinction, in “The notion of expenditure“, /…/ between consumption (consommation) and what I would translate as burn-off (consumation).
Pardon my french, men på ren svenska finns ju ett passande ord: “förbränning”.
Såväl bilåkande som dans utgör former av förbränning: kemisk energi omvandlas till värme- och rörelseenergi (syre in, koldioxid ut). Vad som förbränns skiljer sig lite: Bilen bränner petroleum, dansaren bränner kolhydrater och annan mat. Ändå handlar det i bägge fallen om solljus, fixerat genom fotosyntes och därefter lagrat under längre eller kortare tid.
Såväl bilfärden som dansen är reflekterande solstrålar. The world is a disco ball, and we’re little mirrors, one and all. En fråga om fördröjning.
Termodynamikens andra lag och så vidare.
Kanske dags att hitta ett begrepp för kultur i omvandling som motsvarar ordet exergi. Det finns ju redan det här problemet med “kvalité” och “urval”.
Så fortsätter Erik Josefssons korta kommentar, som han (och andra) gärna får spinna vidare på.
4 kommentarer ↓
Förbränningg är ett helt okej ord, men jag tycker det saknar den oändlighetsaspekt som kultur har. När jag lyssnar på en låt, har jag inte förbränt den, eftersom den finns kvar.
Vad sägs om det något mer konventionella men rätt tydliga “uppleva kultur”?
Kristoffer Nolgren: Men är kultur verkligen mera oändlig än ex. olja?
För att bevara Beethovens symfonier eller Platons gästabud krävs det att enorma insitutioner och energiflöden håller dem vid liv så att de kan behålla sitt skimmer av eviga kulturyttringar. Det behövs konserthus, musiker, universitet, böcker etc, som ju alla hänger samman i en nästintill massiv förbränningsapparat.
Kulturen utvecklas jämte och med de förutsättningar som omger den. Så givetvis har den blivit extremt energikrävande de senaste 200 åren.
Nu fanns det ju förvisso en kultur som bevarades utan någon särskild förbränning. Muntlig berättartradition t.ex… Men visst kan man hävda att även då förbrändes kulturen i takt med människans förbränning, levnad och död.
Oändlighetsaspekten är kanske en lite väl romantisk tanke, men det är lätt att tolka ordet förbränning som något negativt.. Kanske för att vi som släkte och kultur lider av dödsskräck? När kommer vi att inse att beständighet är en illusion skapad av vårt korta tidsperspektiv? Så ja, förbränning i olika hastigheter är ett naturligt tillstånd. Men hur lär man sig leva med det? ;)
Brukar? Låter lite ålderdomligt men det handlar trots allt om bruksföremål.
Kommentera