Comments on: Crack

By: daniel

daniel — Wed, 22 Jul 2009 17:36:25 +0000

Nu har jag dock aldrig tagit Amfetamin för att jobba bättre.

För att jobba flitigt finns det en enda bra drog.. och det är vår själsfrände groggen. Amfetaminet kan på sin höjd verka för att vinna mikrokamper i kronoklasmens krig. Liksom THC-ruset sänker affirmerande ro så kan tjacket ge små glimtar av knivskarpt fokus. De verkar för en alternativ tidslighet bortom den post-lutherska kapitalismens förenklade ontologi.

Jag tror inte man skall dra på för stora växlar när man tänker kring drogkausalitetens ekosystem. För min del förekommer drogerna i ett mycket yngre sällskap än Arbetslinjen tog sig klara konturer. Visst föds man in i en kultur som påverkar ens uppväxt. Men alla testade väl sina första rus långt innan de planerade en karriär?

jag menar att drogen finns och verkar på helt andra plan än den genomtänkta kapitalismens kanon. Det är bara när vi försöker förklara drogen i samhället som vi måste förstå den i förhållande till samhällets vän arbetet och dessa summeringar.

Droger är bara substanser som giver begränsad makt över sinnet. Inget annat.

By: Vertigomannen

Vertigomannen — Tue, 21 Jul 2009 15:06:49 +0000

En förflugen tanke om droger och kreditsystemet: med hjälp av amfetamin kan människan konsumera det dopamin hon skulle haft imorgon. Och med heroinet konsumera den frid hon skulle fått i graven. Och med thc njuta av den vila hon skulle fått i natt. Även människokroppen består till stora delar av ändliga resurser, trots att den inte är rund: men också en hel del förnyelsebara förstås, dopamin t ex. Amfetaministen kan ju alltid hoppas att den extra produktiviteten kommer att få fart på hennes ekonomi och förbättra hennes livsbetingelser så att dopaminbristen inte svider lika mycket. En sorts drogkeynesianism?

By: Hilton Friedman

Hilton Friedman — Mon, 20 Jul 2009 08:15:38 +0000

@Ingemar! Tack för tipset. Har letat efter något sådant.

By: Ingemar

Ingemar — Sun, 19 Jul 2009 17:52:20 +0000

@Hilton Friedman: Hmm… kopplingen mellan svensk lutherism och tjack är vetenskapligt erkänd. Se “The Swedish Drug Control System: An in-depth review and analysis”, Tim Boekhout van Solinge.

By: yomal

yomal — Sun, 19 Jul 2009 04:42:09 +0000

Intressant. Jag har kompisar i Malmö som inte kan ta ‘kola’ längre utan att ‘koka’ det. Då crack inte finns i affären i Sverige innebär det ett dyrare missbruk.
Psykadelika kräver vackert väder.

By: Petter

Petter — Sat, 18 Jul 2009 15:20:22 +0000

Kontrollsamhället?!
:)

By: Vertigomannen

Vertigomannen — Fri, 17 Jul 2009 21:55:26 +0000

Hela den här diskussionen är spännande! Ett litet inskott: passerade just Rif-bergen, det är förbluffande att se fälten av cannabis breda ut sig helt öppet. Såg en polis stoppa bilar för rutinkontroller: bakom hans rygg en jättelik odling, heh. Om tillväxten stannar upp och arbetslösheten breder ut sig: kommer vi se en minskning av amfetaminismen och en ökning av cannabis och opiater? Och vilket slags samhälle skulle egentligen krävas för att psykedelika skulle få spridning!?

By: Ingemar

Ingemar — Thu, 16 Jul 2009 14:40:49 +0000

När jag var in NYC fem dagar efter 11:e september 2001 så var alla hemlösa punkare överlyckliga för att heroinpriserna nästan halverats över en natt…

By: Henke!

Henke! — Thu, 16 Jul 2009 08:19:05 +0000

Som kliniskt verksam sjuksköterska inom missbruksvården skulle jag vilja lägga till en kvasi-psykologisk observation.
Den typiska missbrukaren av centralstimulantia på “rock-bottom”, som i sitt virrvarr av ADHD, kanyler, impulsivitet och extroverta beteende, är i all väsentlig mening en person där kopplingarna mellan varje enskild händelse och affekt saknas. Allt bara händer.. och följderna blir intensiva reaktioner, flyktvägarna spretar, faller sönder i ljusets hastighet och störtar samman. Den subjektiva problematiken och smärtan av centralstimulantia ligger i just när hastigheten bromsar in eller kraschar. Det ligger alltså nära att fundera kring det psykotiska och schizofrena..
I jämförelse med heroinisten där alla affekter och händelser i all väsentlig mening har en signifikant, dvs heroinet. Allt kopplas ihop till drogen, som blir varats absoluta centrum. Där amfetaministen inte ser kopplingen mellan sin ångest och aggression och tjacket, ser heroinisten inget annat än just kopplingen till drogen, eller rättare sagt avsaknandet av drogen. Heroinisten “mål” är mycket riktigt ett introvert vegetativt tillstånd, smärtan och problemen med heroinet uppkommer ju först när kroppens rörelser kommer igång igen, när opiaten släpper bromsen. Tanken dras här till neurotikern i fosterställning, eller varför inte den suicidala driften efter total homeostas.
Den gemensamma nämnaren mellan dessa “rock-bottom” missbrukare står dock att finna i en annan hastighet. Injeceringen av substans, den molekylära fettlösligheten, det intensiva tillslaget, den snabba färden över blod-hjärnbarriären. Här är heroinet och cracket lika i sin fettöslighet och hastighet, oavsett intagningsätt. Skillnaden verkar mer ligga mellan det neurotiska och psykotiska (-begäret?).
Tack för ett fint inlägg.

By: Daniel Berg

Daniel Berg — Thu, 16 Jul 2009 07:06:56 +0000

Jag har hunnit översätta lite mer än hälften av Sadie Plants ‘Writing on Drugs’, ge mig semester så ska det nog gå och jobba… eh. Vertigomannen skryter alltid om att han översatte Laclau & Mouffes ‘Hegemonin’ samtidigt som han doktorerade, det kommer jag få äta i alla hål om jag inte tar mig samman snart och gör det samma med Sadie Plant!

Vi ska väl inte glömma att USA:s heroinproblem var gigantiska innan cracket erövrade de övergivna stadskärnorna efter fordismens fall, oljekriserna och monetarismens seger mot de arbetslösa i inflationspolitiken. Morfinismen är mycket stor i USA, också i arbetarklassled, under slutet av 1800-talet när den mytiska äventyrarandan och framförsikten regerade ensamt i den nya världen. Det var inte förrän irländska och italienska arbetare, de allra fattigaste, tog till sig morfinet och heroinet som ‘drogproblemet’ blir en lagfråga i USA. Samma saga som när cracket blir startpunkten för ‘Kriget mot narkotikan’. Tror nationalmyten om företagsamheten i USA lätt går att reifiera i sådana här sammanhang. Heroinet (dope) och cracket (coke) samexisterar hyggligt bra ännu på andra sidan pölen har jag förstått, men, jävligt skön post Rasmus! Önskar jag förstod ett ord av Heideggerianska…