Tenderloin, delar av Mission. Här och där i San Franciscos urbana ekologi, på vissa avsnitt av vissa gator, frodas någonting som väl är för flyktigt för att falla under den officiella definitionen av slum. Byggnaderna berörs inte, ej heller gatorna, men trottoarerna har här blivit en biotop som definieras av crack. Människospillror, flaxande och mumlande, tiggande och dealande, ömt fingrande på sina små glaspipor.
Mest slående vid passagen genom denna amerikanska crackslum, är hur den plötsligt får det europeiska heroinpundandet att framstå som någonting greppbart och odramatiskt. Visst är det miserabelt att se grönlänningar jaga drake sittande i sin egen skit strax väster om Köpenhamns huvudbangård, eller Stockholmpundarna famla med sprutor på Adolf Fredriks kyrkogård. Men crackslummen är något fullständigt annat.
Heroinpundaren är introvert, crackpundaren extrovert. Heroinpundaren drar sig i möjligaste mån undan till toaletter och källare, crackpundaren drar i sig sina snabba bloss direkt på gatan. Heroinpundaren saktar ner tiden i riktning mot en nollpunkt av stillastående frid, crackpundaren snabbar upp den till en explosion av upplevd potential. Sist men inte minst, finns det fungerande harm reduction-metoder för heroinmissbruk, som gör det möjligt att leva ett anständigt liv med kontrollerad utskrivning av liknande opiater, men någonting liknande går knappast att föreställa sig med crack.
Visst, bägge varianterna förekommer på bägge sidor av Atlanten. Men gravt förenklat tycks det ändå som att det i Europa och Amerika är olika slags drogberoenden som sätter prägel på respektive storstäders centralkvarter. Vadan denna skillnad mellan den gamla världen och den nya? Svar skulle kunna sökas på tre nivåer, från makro till mikro: en geo-ekonomisk, en politisk och en socio-kulturell nivå.
Geo-ekonomiskt är det simpelt: opiumvallmon växer främst i Asien, kokaplantan i Sydamerika, därav de olika avsättningsområdena för respektive plantas extrempotenta beredning. Förklaringen räcker långt men inte hela vägen, eftersom den helt bortser från efterfrågan, som å andra sidan är det enda som en renodlat socio-kulturell analys tar fasta på. Här är fältet fritt för spekulationer: Kan det rentav vara så att den gamla världens kultur begär heroinets stillande av begären, påminnande om Nietzsches varnande ord om en “europeisk buddhism“, medan den nya världen fortfarande söker en maximerad kraft i kokainet?
Händelsevis var det samma år, 1859, som den första oljan pumpades upp ur jorden och det första kokainet syntetiserades i nämnvärd mängd och med förbättrad metod. Parallellerna mellan olja och kokain skulle kunna dras betydligt längre. Ännu en kronologisk parallell: USA:s crack-epidemi (1984-1990) sammanfaller med en tid av historiskt låga oljepriser. Saudiarabien öppnade sina oljekranar och från Contras öppnade sina kokainkranar. Bägge sakerna kunde Reagan-administrationen ta på sig en stor del av äran för. Där har vi den realpolitiska nivån, som dock inte heller blir tillfredsställande som ensam förklaring. Även om det mycket väl kan tänkas att element inom statsapparaten såg fördelar i att en frustrerad svart befolkning blev slavar under beroenden, finns det fortfarande skäl till varför en viss drog och inte en annan får fäste vid en specifik plats, på en specifik tidpunkt och i en specifik kropp.
En intressant variant på den kulturella förklaringen till crackepidemin erbjuds av Joaquin Trujillo i “An Existential-Phenomenology of Crack Cocaine Abuse” [pdf]. Där analyseras intervjuer med crackheads med hjälp av Heideggers existentiella fenomenologi. På amerikaniserad heideggerianska konstateras:
Crack cocaine abuse distorts the World by radicalizing the drive–(power, potentiality)–to-be (Seinkönnen) such that the with-structure of existence is fully oriented toward liberating that potentiality. The addiction enervates the immediacy between the “I” and the “Thou” that unveils the World as presence crystallizing There-being (Dasein) /…/ into a World structured by I-It relations aimed largely at procuring the drug.
Sådant heideggerianiserande beskriver tjusigt men förklarar föga, vilket i slutändan tjänar till att avpolitisera hela komplexet. En rimlig förståelse av crackslummen i Tenderloin måste operera på alla nivåer samtidigt: från den ekonomi och ekologi som skapar en globalt varierande tillgång på växtmaterial med olikartade egenskaper, via geopolitiska fulspel på stormaktsnivå, till lokal politik och stadsplanering, ända ner till de enskilda missbrukarnas begär. Allt hänger ihop.
20 kommentarer ↓
Faktum är att jag bott i the Tenderloin (Geary vid Van Ness). Absolut – det var slumkänsla när man promenerade hem genom stadsdelens hjärta. Den klassiska scenen – folk som samlats kring en liten brasa i ett oljefat.
Intressant! Funderar ofta på liknande saker själv.
Vi får inte glömma att uppdelningen mellan “upp” och “ner” finns även hos oss. Jag tänker på en svenska nationaldrogen, det superprotestantiska amfetaminet.
Finns nog väl så många tjackpundare i Stockholms innerstad som det finns heroinister. De står dock inte stilla för allmän beskådan på samma sätt.
Höll på att utveckla en teori om kopplingen mellan amfetamin och protestantism, eller åtminstone protestantisk “arbetsmoral”.
De sammanhang där jag upplever att tjacket är vanligast (förutom den där linan innan/på krogen för att palla festa hårdare eller bland “pundrare”) är inom yrken där hårt arbete premieras och där man lägger upp arbetet själv i stor utsträckning. Exempelvis inom vissa sektorer av byggbranschen, som rivning, där man får betalt “per jobb” och man tjänar på att jobba oavbrutet. Eller transportbranschen där man får betalt per uppdrag, taxi om man bestämmer passen själv (och kan fiffla lite med tider). Tjack förekommer även rikligt bland vissa kulturarbetare som gillar att sitta uppe och köra långa pass, och är hyfsat fristående, jobbar med stota verk som författare och dramatiker. Typexemplet är Sartre som gick rätt hårt på “uppers”.
Hoppas du hann se andra delar av Mission förresten!
Hur väl passar Marocko in här? Mycket väl! Fast då varken som nya eller gamla världen, utan kanske som tredje. Har inte sett en droppe alkohol sedan jag kom hit, däremot ligger haschischröken tät i gränderna. “Do you wanna get high before you die?” är langarnas sedvanliga lockrop.
Butiksägarna som slumrar i hettan utanför sina stånd med en spliff i munnen vittnar om något bortom både heroinism och crack: en upplösning av skillnaden arbete och buddhism, kan tänka. Det här är en fullskalig marknad där allt handlar om att köpa och sälja, men som inte blir kapitalism eftersom den viktigaste faktorn tycks saknas: tillväxten.
Går det att koppla crackrökandet till den amerikanska kreditbubblan och hyperkonsumismen? Medan opiaterna rentav skulle kunna betraktas som ett långsiktigare, “europeiskt” sätt att spara? Och gräsrökandet öht inte har med ackumulation att göra? Genom att det sätter korttidsminnet ur spel och omöjliggör spekulation?
Den geografiska närheten är ju uppenbar i det här fallet: skiten odlas ett par mil bort, i Rif-bergen.
Hilton Friedman: Första av allt jättetack för dina SF-råd, som vi till punkt och pricka följde i (de andra delarna av) Mission. Angenämt!
Tjacket, sedan. Visst är (meth)amfetamin något av både svensk och amerikansk nationaldrog, som säkert omfattar långt fler människor än såväl heroinet i Sverige som cracket i USA, och inte minst har klara kopplingar till vissa typer av yrken, som du säger. Jag tror också på teorin om en amfetamin/lutheranism-koppling (som väl även Alexander Bard brukar vara inne på). Här utelämnade jag dock det spåret, helt enkelt för att amfetaminer inte representerar rock bottom, det yttersta (nedersta) pundandet, så som heroin respektive crack gör. Tjackisar kan heller inte studeras genom ett snabbt turiststrosande på gatan, utan kräver kanske mer av deltagande observation i klubbmiljöer etc. Och på den här resan hängs det mer i skogen än på klubben. (Återkommer till skogsobservationerna.)
Vertigomannen: Absolut! Skulle gärna se dig utveckla de oerhört intressanta observationerna om minne, spekulation och marknad kontra kapitalism i anslutning till haschisch. Kommer det en bloggpost?
Kanske måste dessa spekulationer om det radikalt annorlunda avklaras, innan man ånyo kan ta sig an att utvärdera vår egen svenska kultur av kaffe och alkohol…
Intressant! Tack Rasmus för reflektioner som hjälper mig att gå vidare i mina egna tankar kring detta med droger. Helt klart och visst, allt hänger ihop. Lysande exempel!!!
Sadie Plant skriver (i sin fantastiska bok: Writing on drugs): “To write on drugs is to plunge into a world where nothing is as simple or as stable as it seems. Evertyhing about it shimmers and mutates as tou try to hold its gaze. Facys and figures dance around each other; lines of enquiry scatter like expensive dust. The reasons for the laws and the motives for the wars, the nature of the pleasures and the trouble drugs can cause, the tangled webs of chemicals, the plants, the brains, machines: ambiguity surrounds them all. Drugs shape the laws and write the very rules they breake, they scramble all the codes and raise the stakes of desire and neccessity, euphoria and pain, normality, perversion, truth and artifice again. Endlessly repeating their patterns and their themes, time after time to their opening scenes.”
Vill man förstå detta med droger på allvar, och vill man hitta förklaringar till fenomenet som kan leda till att lösningar konstrueras och sätts i verket, ja då måste man ta detta i beaktande. Man måste öppna ögonen och se hur saker och ting hänger ihop.
Själv har jag använt Deleuze Assemblagebegrepp (i boken Kung alkohol. Och andra drogaktörer) som verktyg för att uppmärksamma det faktum att drogers imateriella aspekter inte går att särskilja från dess materiella. Kultur och droger blir till i processer av samproduktion, i och genom abstrakta maskiner. Vågar man se det och även dra konsekvenserna av den insikten till sin spets, då finns det hopp.
Intressant att se att det tar sig olika uttryck på olika ställen i världen.
Plants bok är helt fantastisk. Hör rykten om en svensk översättning. Nån som vet hur det blev med den?
En sak som inte går att bortse helt ifrån när det gäller crack är priset. Det är förhållandevis billigt med crack. Många på “rock-bottom” väljer det nog av av just den anledningen. Ytterligare ett skäl till att dem passar in i amerikansk hyperkonsumism som Vertigomannen beskriver (din rapport från den marockanska marknaden är f ö det intressantaste jag läst på mycket länge!). Det är en kortsiktig, osäker och förhållandevis billig investering.
Crack är helt enkelt en motsvarighet till de bostadslån utan säkerhet som spelat så stor roll i den senaste finanskrisen. En snabb och billig fix. Problemen tar vi om två timmar.
Tjack är investeringar i arbetslinjen och föråldrad verskatdsindustri, d v s samma krafter som kommer att hålla Göteborg kvar i 1900-talet för all överskådlig framtid. Heroinet är en improduktiv tjänstesektor där ingen egentligen gör nånting överhuvudtaget.
Känner att jag håller på att tappa det nu…
Väldigt intressant inlägg. Besökt SF nyligen eller är det något av allmänt nyhetsvärde som har gått mig förbi? Eller fanns ingen naturlig koppling öht?
Vad det gäller heroin kontra amfetamin I sverige är den etnisk/kulturella komponenten viktig: amfetamin = “white trash”, landsbygd, Heroin = “ghetto”, förort. Lite grov indelning förvisso.
Skulle vilja koppla det mer till vilket sorts rus det ger den enskilda brukaren.
Dvs vilken sort lindring/bot ruset ger den egna “ångesten” “behovet”.
Jagét i människan är skadad och behöver lindring bot.
Heroinisten vill glida i väg, sova och drömma sköna drömmar (typ WoW).
Amfetaminen gör brukaren till en aktion hjälte o förstörbar och bäst (typ FPS).
:)
GP kultur metaboliserade denna post/kommentartråd och utstötte en på alla sätt sämre sammanfattning idag.
Jag har hunnit översätta lite mer än hälften av Sadie Plants ‘Writing on Drugs’, ge mig semester så ska det nog gå och jobba… eh. Vertigomannen skryter alltid om att han översatte Laclau & Mouffes ‘Hegemonin’ samtidigt som han doktorerade, det kommer jag få äta i alla hål om jag inte tar mig samman snart och gör det samma med Sadie Plant!
Vi ska väl inte glömma att USA:s heroinproblem var gigantiska innan cracket erövrade de övergivna stadskärnorna efter fordismens fall, oljekriserna och monetarismens seger mot de arbetslösa i inflationspolitiken. Morfinismen är mycket stor i USA, också i arbetarklassled, under slutet av 1800-talet när den mytiska äventyrarandan och framförsikten regerade ensamt i den nya världen. Det var inte förrän irländska och italienska arbetare, de allra fattigaste, tog till sig morfinet och heroinet som ‘drogproblemet’ blir en lagfråga i USA. Samma saga som när cracket blir startpunkten för ‘Kriget mot narkotikan’. Tror nationalmyten om företagsamheten i USA lätt går att reifiera i sådana här sammanhang. Heroinet (dope) och cracket (coke) samexisterar hyggligt bra ännu på andra sidan pölen har jag förstått, men, jävligt skön post Rasmus! Önskar jag förstod ett ord av Heideggerianska…
Som kliniskt verksam sjuksköterska inom missbruksvården skulle jag vilja lägga till en kvasi-psykologisk observation.
Den typiska missbrukaren av centralstimulantia på “rock-bottom”, som i sitt virrvarr av ADHD, kanyler, impulsivitet och extroverta beteende, är i all väsentlig mening en person där kopplingarna mellan varje enskild händelse och affekt saknas. Allt bara händer.. och följderna blir intensiva reaktioner, flyktvägarna spretar, faller sönder i ljusets hastighet och störtar samman. Den subjektiva problematiken och smärtan av centralstimulantia ligger i just när hastigheten bromsar in eller kraschar. Det ligger alltså nära att fundera kring det psykotiska och schizofrena..
I jämförelse med heroinisten där alla affekter och händelser i all väsentlig mening har en signifikant, dvs heroinet. Allt kopplas ihop till drogen, som blir varats absoluta centrum. Där amfetaministen inte ser kopplingen mellan sin ångest och aggression och tjacket, ser heroinisten inget annat än just kopplingen till drogen, eller rättare sagt avsaknandet av drogen. Heroinisten “mål” är mycket riktigt ett introvert vegetativt tillstånd, smärtan och problemen med heroinet uppkommer ju först när kroppens rörelser kommer igång igen, när opiaten släpper bromsen. Tanken dras här till neurotikern i fosterställning, eller varför inte den suicidala driften efter total homeostas.
Den gemensamma nämnaren mellan dessa “rock-bottom” missbrukare står dock att finna i en annan hastighet. Injeceringen av substans, den molekylära fettlösligheten, det intensiva tillslaget, den snabba färden över blod-hjärnbarriären. Här är heroinet och cracket lika i sin fettöslighet och hastighet, oavsett intagningsätt. Skillnaden verkar mer ligga mellan det neurotiska och psykotiska (-begäret?).
Tack för ett fint inlägg.
När jag var in NYC fem dagar efter 11:e september 2001 så var alla hemlösa punkare överlyckliga för att heroinpriserna nästan halverats över en natt…
Hela den här diskussionen är spännande! Ett litet inskott: passerade just Rif-bergen, det är förbluffande att se fälten av cannabis breda ut sig helt öppet. Såg en polis stoppa bilar för rutinkontroller: bakom hans rygg en jättelik odling, heh. Om tillväxten stannar upp och arbetslösheten breder ut sig: kommer vi se en minskning av amfetaminismen och en ökning av cannabis och opiater? Och vilket slags samhälle skulle egentligen krävas för att psykedelika skulle få spridning!?
Kontrollsamhället?!
:)
Intressant. Jag har kompisar i Malmö som inte kan ta ‘kola’ längre utan att ‘koka’ det. Då crack inte finns i affären i Sverige innebär det ett dyrare missbruk.
Psykadelika kräver vackert väder.
@Hilton Friedman: Hmm… kopplingen mellan svensk lutherism och tjack är vetenskapligt erkänd. Se “The Swedish Drug Control System: An in-depth review and analysis”, Tim Boekhout van Solinge.
@Ingemar! Tack för tipset. Har letat efter något sådant.
En förflugen tanke om droger och kreditsystemet: med hjälp av amfetamin kan människan konsumera det dopamin hon skulle haft imorgon. Och med heroinet konsumera den frid hon skulle fått i graven. Och med thc njuta av den vila hon skulle fått i natt. Även människokroppen består till stora delar av ändliga resurser, trots att den inte är rund: men också en hel del förnyelsebara förstås, dopamin t ex. Amfetaministen kan ju alltid hoppas att den extra produktiviteten kommer att få fart på hennes ekonomi och förbättra hennes livsbetingelser så att dopaminbristen inte svider lika mycket. En sorts drogkeynesianism?
Nu har jag dock aldrig tagit Amfetamin för att jobba bättre.
För att jobba flitigt finns det en enda bra drog.. och det är vår själsfrände groggen. Amfetaminet kan på sin höjd verka för att vinna mikrokamper i kronoklasmens krig. Liksom THC-ruset sänker affirmerande ro så kan tjacket ge små glimtar av knivskarpt fokus. De verkar för en alternativ tidslighet bortom den post-lutherska kapitalismens förenklade ontologi.
Jag tror inte man skall dra på för stora växlar när man tänker kring drogkausalitetens ekosystem. För min del förekommer drogerna i ett mycket yngre sällskap än Arbetslinjen tog sig klara konturer. Visst föds man in i en kultur som påverkar ens uppväxt. Men alla testade väl sina första rus långt innan de planerade en karriär?
jag menar att drogen finns och verkar på helt andra plan än den genomtänkta kapitalismens kanon. Det är bara när vi försöker förklara drogen i samhället som vi måste förstå den i förhållande till samhällets vän arbetet och dessa summeringar.
Droger är bara substanser som giver begränsad makt över sinnet. Inget annat.
Kommentera