Det postfossila och det postdigitala; två perspektiv som pekar mot liknande slutsatser. Ett nyväckt intresse för plats, en nygammal materialism som resolut avfärdar teorierna om ekonomisk “dematerialisering”.
Däremot ska inte de bägge begreppen förleda oss till att definiera en viss relation mellan fossiliserad solenergi och digital information, vare sig som analogi eller dikotomi. Fast det ändå, i någon bemärkelse, går att se en motsats: medan det råder tilltagande brist på fossil energi, präglas det digitala av ett tilltagande överflöd.
Prefixet “post-” antyder ingen gemensam tidslighet. Tvärtom. Det postdigitala äger rum gång på gång på gång, när digital information realiseras. En MP3-fil förvandlas till vibrationer i luften. En IRC-kanal kristalliserar sig som en folksamling.
Det postfossila är däremot historiskt. Föraningar kan spåras till 1970-talets oljekris men på allvar inleds den obevekliga rörelsen mot en postfossil epok i samband med oljekrönet (peak oil), som tycks ha inträffat ungefär 2005. Händelsevis var det vid exakt samma tid som internets digitala överflöd nådde en punkt som slog över i ett mer aktivt intresse för det postdigitala. Ett par indikatorer, kanske lite uttjatade: Second Life-hype ersattes av Facebook-hype, exemplarförsäljning stagnerade medan kollektiva musikupplevelser blomstrade.
Våra transportsystem är tyvärr inte lika lätta att ändra på, men när fossilpriserna stiger är det helt ofrånkomligt att resmönster förändras. Detta kommer att ge återverkningar på hur den postdigitala återuppvärderingen av det platsspecifika kan realiseras. Om man så vill kan man tänka detta dialektiskt i termer av bas och överbyggnad, bara man inte missar återverkan i omvänd riktning. Alf Hornborg har efterlyst en större integrering av kulturella aspekter i frågan om den postfossila framtidens levnadsvanor. Här kan det postdigitala perspektivet lämna ett viktigt bidrag, särskilt om det tar sin utgångspunkt just i förbrukandet av energier, vilket är en ofrånkomlig del av allt det som vi kallar “kultur”.
Framtidens postfossila kultur bör inte tänkas som ett långsamt utslocknande eller som askes. Förbränningen tar bara andra former, när det som förbränns inte i samma utsträckning sätt kan pumpas upp ur jorden och lagras på fat och i bränsletankar. Kort sagt måste förbränningen bli mer direkt. Som solen. Vilken kultur resulterar detta i, på längre sikt?
(Det här inlägget började skrivas på en färja över den döende Östersjön, med utgångspunkt i ännu en artikel ur senaste numret av International Journal of Comparative Sociology (Paul Ciccantell & David A. Smith: “Rethinking Global Commodity Chains”).
Dess vetenskapliga perspektiv är än en gång världssystemteori. Postmarxism, i den mening att de startar på en medveten distans från Marx, i makronivåns globala flöden av råvaror, snarare än i råvornas bearbetning. Mycket kan sägas om detta, men när resultatet av att inta det globala perspektivet är ett uppvärderande av det platsspecifika, finns det någonting att vidareutveckla.
Spännande är också att tänka världssystemteoretikerna som en av två linjer som löper från Fernand Braudel. Den andra skulle då främst företrädas av Manuel Delanda. Om den ena sysslar med att reboota Marx, rebootar den andra Deleuze. Ingenting säger att de bägge projekten är helt kompatibla med varandra. Men bägge använder Braudel i sina större försök att åter göra naturvetenskap och samhällsvetenskap kompatibla.)
3 kommentarer ↓
Alltså, jag tycker det är lika fel att säga att kultur konsumeras som att energi konsumereas.
Termodynamikens andra lag och så vidare.
Kanske dags att hitta ett begrepp för kultur i omvandling som motsvarar ordet exergi. Det finns ju readan det här problemet med “kvalité” och “urval”.
Skulle vara skönt med ett adekvat terminologi helt enkelt :-)
http://sv.wikipedia.org/wiki/Exergi
Det finns en mycket direktare relation mellan fossil energi och digital information. Inte bara “realiserandet” av digital information utan också produktionen, bearbetningen, lagringen och förflyttandet av den kräver energi.
Varje etta och nolla motsvarar en liten mängd fossil (eller snarare kanske uran).
Vi säger upp våra tidningsprenumerationer “för att spara på miljön” och läser istället nyheterna på tidningarnas flashinfekterade sidor. Varje morgon överhettas tusentals datorer på köksbord runt om i världen.
Det är inte helt självklart att vi gör miljön en tjänst när vi byter ut tidningsprassel mot fläktsurr.
Det är dags att kräva kravmärkta tidningssidor.
Överflödet är en illusion. Informationen har en kostnad och förbrukandet av energier är som du säger en ofrånkomlig del av allt det som vi kallar “kultur”. Detta kommer att göra det till en etisk fråga vilken information det är vi väljer att producera, kopiera och sprida.
Jag kan inte komma ifrån tanken på att vi håller på att runka oss in i undergången.
http://www.theoildrum.com/tag/update
E och http://www.theoildrum.com/files/PU200906_Fig3b.png
Jag läser här att peak oil tycks bli någon gång mellan 2009 och 2010.
Enligt denna graf så var peaken i mitten av 2008 typ.
Kommentera